[110807] 27 september 2001 höll George W Bush ett tal på O’Hareflygplatsen i Chicago: ”Gå ombord; gör affärer runt landet; flyg och njut av Amerikas fantastiska resedestinationer… ta med era familjer och njut av livet på det sätt vi vill att det ska njutas”.
Sedan ett par veckor befann sig USA i ”krig mot terrorismen”, men viktigast var att konsumtionsfesten skulle fortsätta. T.o.m krigen skulle föras på kredit, utan samlad budget och framför allt utan skattehöjningar. Bush hade ärvt ett budgetöverskott av Clinton men det förbyttes snart i skenande underskott. Bushs ekonomiska teori var att ”budgetunderskotten saknade betydelse”; nya skattesänkningar och rekordlåga räntor skulle hålla konsumtionen igång, oavsett allt.
Krigen och den enormt utbyggda säkerhetstjänsten var inte hela förklaringen till ökande underskott. 1999 hade ramregleringen för USA:s bankverksamhet, Glass-Steagall Act, upphävts, så att gränsen mellan traditionell bankverksamhet och mer riskfylld finansiell handel suddats ut. Redan Roosevelt hade sagt att ”en nation av egnahemsägare är oövervinnelig”, underförstått egnahemsägare är mer lojala mot det politiska systemet, rentav mer patriotiska. Men på hans tid skedde kreditprövningar och krävdes ordentliga kontantinsatser. När andelen egnahemsägare i USA steg under Bush till 70 %, hade detta i stort övergetts. Även den som helt saknade reserver fick full lånefinansiering. Säkerheten antogs finnas i villorna, vars värden borde stiga i det oändliga.
Så tänkte man efter en ovanligt lång högkonjunktur. Lånen blev alltmer osäkra för bankerna men detta löstes genom ”finansiella innovationer”: lånen strimlades och såldes vidare till investerare över hela världen, pensionsfonder bl.a. Riskerna skulle spridas och döljas. Den gamla kopplingen mellan långivare och låntagare löstes upp. När villapriserna började sjunka 2008 återkrävdes lånen i panik av långivare helt utan kontakt med dem som drabbades. Detta är bakgrunden till de bilder vi sett av villaområden övergivna som efter bombräder.
Krig på kredit, säkerhetstjänst på kredit, villaägande på kredit. Det är huvudorsakerna till det budgetunderskott som USA:s politiker nu spelar rävspel om. Lånen för att lösa detta kommer i stor utsträckning från Kina, som köpt amerikanska statspapper kopiöst. Därmed har Kina fått samma sorts makt över USA:s ekonomi som ägarna av villalånen nyss hade.
Det finns med andra ord alltmer som ifrågasätter USA:s roll som ”enda supermakt”. Till detta bidrar i hög grad den mycket mindre välkomnande hållning till invandrare och drakoniska kontroll av medborgare som följt i terrorattackens spår. Om allt detta rapporterar DN- och frilansjournalisten Lennart Pehrson i Ni har klockorna – vi har tiden (Bonniers). Han bor sedan 1984 i New York. Det är en mycket väldokumenterad genomgång av bakgrunden till den ekonomiska världskris som nu verkar vara på väg, av en röst som är mycket kritisk till all ekonomisk lättfärdighet. Jag saknar det samlande kapitel som försöker formulera USA:s position i världen idag. Men underlag för läsaren att själv försöka sig på den sammanfattningen finns i mängd.
