[110805] Koreografi och dans: Claudia Garbe
Dramaturgi och Grafik: Ingolf Watzlaw
Ljus: Wassan Ali
Spelades 9-11 juni 2011 på LaborGras i Berlin.
Vi står fortfarande i baren vid entrén och småpratar och smuttar öl när vi plötsligt märker att föreställningen tyst har ringat in oss. Claudia Garbe har dykt upp runt ett hörn och målar nu upp rummets yttre konturer med alla dess utsprång och fast och löst sittande föremål genom att långsamt snurra sig hela vägen längs med väggarna. Runt bardisken får hon snurra sig förbi några av åskådarna – hon pressar sig mot dem på samma sätt som mot väggen och tittar dem allvarsamt i ögonen under tiden. Kylskåpet på andra sidan disken gungar till när hon trycker sig emot det, men hon tappar varken fart eller koncentration. För ett ögonblick hon försvinner in genom den öppna dörren till toaletten men rummet är minimalt och snart kommer hon utsnurrandes runt den motsatta dörrkarmen.
När hon kommit bort till motsatt ända av rummet följer vi försiktigt efter och ser först då att det står stolar uppställda där – precis runt hörnet. Vi sätter oss, men hon fortsätter snurra, så att hon snart försvinner bort ur vårt blickfång igen, in i den del av rummet där vi just befunnit oss. Vi hör bara de svaga dunsarna och skrapandet när hon går emot lösa föremål som ger vika för hennes tyngd och tryck – sådant som vi sett hända precis innan och som nu upprepas när hon passerar samma ställe. Vi kan föreställa oss det precis: Nu har hon kommit fram till dörren som slår mot väggen när hon trycker sig mot den. Och nu är hon framme vid det gamla skåpet där brädorna klagar knarrande mot hennes kroppstyngd. Och hennes ständiga mumlande fundersamma frågor – ”Om man skulle ställa sig på andra sidan? Om man skulle lägga sig mitt i rummet? Om man skulle få publiken att…?”
Det är en fin början på föreställningen – tillräckligt tyst och långsam för att ge utrymme och tid åt våra egna observationer och funderingar: Hur ser rummet ut? Hur stort är det egentligen? Vad är det för konstiga föremål som står längs med väggen? Hur lyser solen in genom de stora fönstren? Vad skapar strålkastarna för skuggor i hörnen? Hur lång tid tar ett helt varv runt kanterna? Och hur många varv har hon egentligen nu snurrat runt det? Jag har snart tappat räkningen på hur många gånger hon dykt upp och försvunnit igen. Efter ett tag ökar tempot. Dunk, dunk, rasp, skrap, klirr, hör man i allt snabbare följd bortom hörnet. Men så plötsligt har hon slungats ut från väggen och mitt ut på golvet. Som en vilsen satellit svingas hon i en spiral ut i det intet som rummet nu verkar vara – det liksom svarta hål som dansaren har skapat genom att låta sin egen tyngdkraft fram tills nu ständigt dra henne mot väggarna. Det är en förbluffande effekt – som att man för en stund glömt hur tyngdlagen i verkligheten fungerar.
Mitten av föreställningen blir sedan istället lite lång för mig. Det fortsätter att vara meditativt lite för länge. Nu utför dansaren olika rörelsemönster ute i rummet, hon tar position i relation till olika föremål och olika delar av utrymmet. Vissa rörelser är fyllda av spänning, men andra blir för utdragna och jag tappar koncentrationen. Men mot slutet fångar hon mig igen. Plötsligt försvinner hon ut genom en liten dörr bakom oss. Efter en liten stunds tvekan följer vi efter ut på gården.
Det är en stor innergård – träd, parkerade cyklar, ett litet skjul. Borta vid portgången ut mot gatan står ett litet gäng med killar och tjejer i tonåren. De buffar på varandra, retas och skrattar högt. En av tjejerna har sprungit och gömt sig bakom en plasttunna i ett hörn av gården. Nu dras de alla in i föreställningen när vi trippar ut på gården och fortsätter att betrakta allt som ett slags fiktion. Det tar ett tag innan vi upptäcker ”vår dansare” som sitter alldeles stilla, ihopkrupen bredvid en bänk. Sedan går hon och ställer sig alldeles bredvid den fnittrande tonårstjejen bakom plasttunnan. Själv är hon gravallvarlig. Tonåringarna fortsätter att agera runt omkring. Det blir en underbar kontrast. Vi i publiken kan inte låta bli att också börja fnissa.
Och så avslutas hela föreställningen med ett slags trolleri. För dansaren går lugnt bort mot portgången, men när vi kommer dit är hon helt försvunnen. Våra blickar sveper över sopcontainrar och gatuserveringar, vi går fram till kajkanten vid kanalen och tittar ner på gångvägen därunder. Men återfinner henne ingenstans. Och på det sättet är det som om hon finns överallt. Som om allt liv på gatan också är något som hon har skapat. Människorna, sorlet, kullerstensgatan, barernas pinnstolar och parasoller, byggnadsställningarna som kryper längs med husväggen – allt en nog uttänkt, vackert gestaltad scenografi. Vi ser på alltihop som ett ändå stort skådespel. Det känns riktigt magiskt. Vad som helst kan hända.
/Hanna Nordqvist
