[110805] Av: Luzius Heydrich och Juliana Atuesta
Teknik: Oliver Szewc
På scen: Edith Draxl, Andrea Fischer, Madeleine Lissy, Astrid Ranner och Robert Rauch.
Visades 5 och 6 juli på Theaterdiscounter i Berlin.
Vad är det som drar en till dansen? Hur sätter man igång? En mycket enkel fråga ligger till grund för den här föreställningen och formen är också enkel: Fem figurer på scenen berättar hur de själva började med dans och vad de har för olika erfarenheter, och illustrerar sina berättelser med rörelseövningar och korta dansutsnitt.
Nästan alla berättelser får oss i publiken att fnittra. Man känner igen sig i de tragikomiska tonårsförälskelserna, i drömmarna om att kunna bli någon annan – en smäcker ballerina, en tuff jazzdansbrud, en smidig, balanserad, avslappnad och alltigenom positiv människa. Indisk dans, kontaktimprovisation, yoga, folkdans, balett, abstrakt expressionistiskt, vals, tryckare på högstadiediscot – dans och rörelse har ackompanjerat dem i alla livets olika faser. Ibland var det påtvingat, ibland självvalt. Ibland gav det dem glädje, ibland ledde det bara till besvikelser och allmän förvirring. Men nu blir också berättelserna om misslyckanden på något sätt fyllda av glädje. Som kvinnan som började med folkdans efter att som tonåring en hel kväll förgäves suttit och väntat på att bli uppbjuden på ett skoldisco, med en läskflaska i ett krampaktigt grepp. ”I folkdansen blir alla automatiskt tilldelad en partner. Ingen behöver sitta och vänta på att bli vald!” Vi får se hur alla så småningom hittar sina egna dans- och rörelseformer – hur de kombinerat tekniker de lärt sig och gör något alldeles eget. Och det är just vad den här föreställningen blir – något alldeles eget. Alla de olika berättelserna och dansformerna vävs samman och bildar ett slags dansteaterföreställning. Det är så barsmakat enkelt, så direkt personligt och utan stora effekter och gester. Men det räcker.
/Hanna Nordqvist
