[110628] Idé och utformning: Marcelo Evelin/Demolition Inc och Núcleo do Dirceu i Teresina
Medverkande: Alexandre Santos, Andrez Lean Ghizze, Cipó Alvarenga, Fábio Crazy da Silva, Fagão, Izabelle Frota, Jaap Lindijer, Jacob Alves, Josh S., Layane Holanda, Marcelo Evelin, Regina Veloso, Sérgio Caddah och Silvia Soter.
Matadouro (”Slakthus”) var inledningsföreställning till den femte upplagan av Brasil move Berlin – festivalen för brasiliansk samtida dans som anordnas vart annat år på HAU i Berlin. Festivalen pågick 7-17 april 2011 med samtal, workshops och föreställningar.
Mål för festivalen har sedan första början varit att lyfta fram dansgrupper från olika delar av Brasilien – att vidga perspektivet bortom de redan välkända metropolerna São Paolo och Rio de Janeiro. Det här året har man fokuserat på nordöstra Brasilien och alltså bjudit in koreografer och dansare från bland annat delstaterna Piauí och Bahia. Nio dansföreställningar hade man möjlighet att se under de tio dagar som festivalen varade. Jag hade tyvärr bara möjlighet att se denna enda. Det var synd. Jag hade väldigt gärna sett fler för nästan alla föreställningar i programmet lät spännande.
Matadouro är den sista delen i en föreställningstriologi av koreografen Marcelo Evelin. De tre föreställningarna – Sertão, Bull Dancing, och Matadouro – bygger alla på olika delar från boken Os sertões (”Markerna brinna”) av den brasilianska författaren Euclides da Cunha. I boken beskrivs kriget mellan regeringstrupper och upprorsmän i byn Canudos i nordöstra Brasilien i slutet av 1800-talet. De båda tidigare dansföreställningarna har haft landet och människan som tema. I denna trilogins sista föreställning handlar det nu om kampen, men mer med fokus på kroppen som slagfält. Evelin har velat skapa en bild för hur rationalitet och djuriskhet kämpar mot varandra i den samtida människans vardag.
Redan innan föreställningens början befinner sig en naken man med ett slags kattmask på den dunkelt belysta scenen. Han har en trumma fastspänd framför magen och vandrar runt, runt i mitten av scenen med trumpinnarna höjda. Han får vandra länge, för innan föreställningen börjar på allvar ska festivalorganisatörerna hålla invigningstal. Först efter en kvart försvinner de från scenen, och föreställningen kan börja. Äntligen slår han på trumman – flera gånger, aggressivt och uppfordrande. Andra typer dyker upp på scenen. Alla bär underliga, färggranna, håriga masker. De ställer sig längs med bortre väggen med ryggen mot oss i publiken och blir stående där en lång stund alldeles stilla, som i givakt. Men efter ett tag börjar man urskilja försiktiga rörelser – som något slags personliga ticks. Det är som om gruppdisciplinen ger efter för de individuella lockelserna – de rörelser de omedvetet dras till att upprepa. En börjar knäppa på något litet instrument, en annan börjar distraherat guppa brösten upp och ner med händerna, ytterligare en i raden letar försiktigt reda på grannens hand. Allt sker med ryggarna vända mot oss, vilket ger känslan av att vi tittar på det som händer lite i smyg – som att figurerna på scenen kanske inte är medvetna om att de betraktas. Att de kanske just därför tillåter sig att förstrött släppa på disciplinen. Jag tycker om hur det på ett så enkelt sätt skapas en intim känsla – att vi kommer så nära inpå figurerna trots att de egentligen inte gör något. De står ju bara där, så långt bort från oss de kan komma på scenen, med ryggarna mot oss. Och ändå är det som om vi genom deras minimala rörelser får en första inblick i deras tankevärldar.
Just minimala förändringar är det som kännetecknar den här föreställningen. Men tyvärr känns det som om den spänning som skapas genom de små rörelserna i den första, inledande scenen mycket snabbt släpper. Efterhand känner jag istället hur jag alltmer tappar intresset för det som händer på scenen. Just för att det nästan inte händer någonting alls! När dansarna stått mot väggen i sisådär en kvart, börjar de plötsligt springa runt scenen – i en vid cirkel, alla i samma riktning. Och så förblir det sedan under föreställningens resterande fyrtio minuter. Ibland ändras farten, ibland springer någon om de andra, ett par gånger slår en av dansarna en volt på vägen, och rörelserna från första scenen återkommer så småningom också här – två dansare hittar varandras händer och springer ett tag förtroligt sida vid sida, en annan kupar händerna under brösten…
Jag hinner gå igenom en hel radda av tankar och tolkningar under de här sista fyrtio föreställningsminuterna. Jag tänker att koreografen nog har velat testa gränserna för åskådarens koncentrationsförmåga, att det är meningen att man ska bli frustrerad och sedan nå ett slags meditativt tillstånd där man kanske har möjlighet att upptäcka fler små nyanser i rörelserna. Jag försöker klura ut de olika möjliga symboliska betydelserna för detta oändliga cirkelspringande: Symboliserar det kanske människolivets ständiga rundgång – det ändlösa, allvarliga kämpandet som egentligen inte för en någonstans, utan bara i cirklar. Meningslösheten i det hela – en otrolig kraftansträngning utan mening eller mål. Jag försöker hitta intressanta aspekter. Och föreställningen ger verkligen upphov till en del intressanta funderingar. Men det räcker ändå inte riktigt. För under den största delen av dansföreställningen känner jag mig i vilket fall mest av allt rätt uttråkad. Och jag märker hur mitt fokus alltmer glider bort från scenen – att jag istället börjar titta mer på de andra i publiken. Det blir intressantare att observera deras reaktioner än att titta på dansarna. Speciellt för att det i det här fallet är rätt kraftiga reaktioner för att vara en berlinpublik. Det händer inte speciellt ofta att människor reser sig och går mitt under en föreställning, men här gör flera stycken faktiskt det. Och andra suckar och sjunker allt djupare ner i stolarna. Och när föreställningen är över splittras publiken i olika läger. Vissa går helt resolut ut direkt när lamporna tänts. Andra applåderar lite resignerat, med kritiska grimaser. Men uppifrån balkongen hörs kraftiga klappningar och busvisslingar. Är det folk som är mer insatta i dans månntro – som har förstått föreställningen på ett djupare plan? Eller är det kanske vänner till dansgruppen? Eller handlar det om ironiskt överdrivna hurrarop…? Jag själv applåderar så där lite lagom och tänker att även om jag mest har längtat efter slutet den senaste halvtimmen, så förtjänar dansarna i varje fall en applåd för sin kraftinsats. Och så tänker jag ännu en gång att jag gärna skulle ha velat se fler av festivalens föreställningar, för att förstå något mer om brasiliansk dans, för att se vad för andra formen det finns, om de andra föreställningarna på något sätt liknar denna första.
/Hanna Nordqvist
