[110606] I Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia tillbringar några vänner sin semester på en liten ort vid havet. Men det här är knappast en bok om semester.
Istället är semestern en scen som intas, eller en fond mot vilken några människor och deras enträgna vilja att komma underfund med sig själva och varandra, men oförmåga att förändra något, avtecknar sig. Eller som Duras låter en av kvinnorna i boken säga: att det väl gör detsamma vilken plats man är på, för någonstans måste man ju vara även på semestern.
I texten uppstår en spricka mellan den fysiska platsen och den tänkta plats som kallas semester, vilket fungerar som en utlösare, eller kanske snarare som ett samlingsnamn åt frågor kring det liv man lever. För en igångsättare till dessa funderingar är kanske inte semestern då den tematik som kommer fram i själva berättelsen är onekligt durask. Ja, till och med miljön är sig ganska lik. Även denna bok befolkas av relativt välbeställda människor vars sysselsättning, den som skapar det materiella välståndet, man oftast får gissa sig till. Deras miljö heter hotell, många drinkar från morgon till kväll, och villor omgärdade med lummiga buskage. Och så en dragning till havet och floden. En dragning till någonting som de aldrig kommer ifrån. Som Duras aldrig kommer ifrån i sitt skrivande. Det handlar om begäret, sorgen och döden.
Men vilken människa blir någonsin färdig med dessa livsvillkor? Rose is a rose is a rose is a rose, skrev Gertrud Stein som med denna mening med de trefaldiga vara-markeringarna, i ett visst avseende inte befäste någonting mer än att språket med sina fasta benämningar för saker och företeelser, i en sträng bemärkelse inte kan befästa någonting som helst. I Steins kända och ofta citerade mening (som hon själv gjorde om och varierade i olika texter) finns, liksom i Duras författarskap, ingen intention av typen bli-klar-en gång-för alla.
I De små hästarna i Tarquinia kontrasteras de uttråkade, ständigt drink-drickande vännerna med en tragisk händelse som just inträffat på orten. Uppe i bergen har en ung minröjare förolyckats. Den unge mannens föräldrar har samlat ihop sin sons kroppsdelar, lagt dessa i en trälåda och sedan slagit sig ner på stället där sonen omkommit. Där sitter de sedan under bar himmel i hettan om dagarna såväl som i mörkret om nätterna. Och som om hon skulle kunna göra händelsen ogjord genom frånvaron av sitt nedtecknade namn, vägrar modern till minröjaren att skriva under dödsattesten. Och kanske är detta den enda makt en människa ibland kan utöva när omständigheterna blivit sådana att hon egentligen ingen påverkan alls har. I skuggan av det språk där råd formuleras om att inta ett ”stoiskt lugn” tillsammans med uppmaningar om att ”gilla läget”, förhållningssätt som ska syfta till att man accepterar ofrånkomliga faktum och låter sig försonas med dessa, bor Duras gestalter. Människor som förkroppsligar ett förhållningssätt som tycks vilja säga att det ytterst sett inte finns någon försonlighet att finna i det oförsonliga.
Den position som den sörjande modern intar utgör en stark dragningskraft på de semesterfirande vännerna. Dagligen gör de den mödosamma vandringen uppför berget under den stekande solen. För det finns en förförisk lockelse i detta att vägra förstå det alla andra redan har förstått, och dröja kvar i det som smärtar. I texten berättas det att männen stirrar på den gamla kvinnan som om hon vore själva skönhetens urbild.
Hon hade blivit ett kraftcentrum av motstånd och vägran att förstå. Förmodligen hade hon beslutat sig för att inte förstå mer, som andra beslutar sig för att förstå. Det var ingen skillnad. När man såg på henne tänkte man på havet.
En annan som är uppenbart tagen av både händelsen och de sörjande föräldrarna är byns specerihandlare. Istället för att vara i sin butik tillbringar han liksom det gamla paret all sin tid uppe i bergen vid trälådan med de hopsamlade kroppsdelarna. Ja, han rentav njuter sägs det, av att delta i sorgen som minröjarens föräldrar känner eftersom han plötsligt tycks förstå någonting mycket väsentligt om sig själv. Inför detta äldre par liksom inför gänget som är på semester, berättar han om sitt liv och om sin väntan på det tillfälle som aldrig kom, det tillfälle där han skulle få visa vem han egentligen var. Men denna man är inte ensam om att vänta. Hela berättelsen är sprängfylld av väntan medan texten i en nästintill sävlig takt rör sig både framåt och bakåt, och värmen, hettan, ligger som en varm och tung filt runt karaktärerna i en förhoppning om regn, eller bara om ett annat tillstånd.
Det var ett oändligt virrvarr av ömsesidig väntan. (—) Ingenting kunde gå upp mot ett nytt begär och en ny värld på en och samma gång.
De klagar alla på hotellmaten, på barnflickan, på platsen och på varandra. De bråkar, badar och dricker mer drinkar. Och ingen kan komma på en lika misslyckad semester. Dagarna är sig snarlika liksom de utsagor som blir det som berättelsen tar spjärn emot och som markerar dess gränser. En kvinna, Sara, vaknar, stiger upp, går och lägger sig, och vaknar. De enskilda individer som den lilla grupperingen av vänner utgör uppträder ibland som ett enda subjekt som i detta uttänjda ögonblick eller tillstånd som boken alltigenom är, undersöker och prövar påståenden och förhållningssätt, vederlägger dessa – och – börjar samma cirkulära rörelse igen.
De små hästarna i Tarquinia skiljer sig från andra verk av Duras. Språket är många gånger klumpigt vilket i och för sig kan bero på översättningen, men inte behöver göra det. Texten ligger ibland väldigt nära onödiga, troligtvis oavsiktliga, syftningsfel, när det rent berättartekniskt vad gäller skiften i fokus, några gånger blir väl abrupta hopp. Det är som om författaren mitt i textarbetet tröttnat och kostat på sig att ta några genvägar.
Ändå är det en bok värd att läsa. Det är ju en bok av Marguerite Duras.
