[110601] Evert Svensson fyllde i somras 80 år. Under trettio år, från 1950-talets slut, var han riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Nästan lika länge, 1968-1986, var han ordförande för Sveriges Kristna Socialdemokrater, Broderskapsrörelsen. De sistnämnda gav nyligen ut Evert Svenssons bok Vägen ut ur fattigdomen. Det är till stora delen en historisk redogörelse för framväxten av den svenska välfärdsstaten, från dess förhistoria i ett fattigt bondesamhälle på 1800-talet till det läge vi befinner oss i dag: Efter den ekonomiska krisen 2008 och med en borgerlig regering som till råga på allt lyckats bli omvald.
Jämlikhet och generell välfärd är två nyckelbegrepp i Evert Svenssons socialpolitiska budskap. Han berättar själv att han under inledningsskedet av arbetet med sin bok, hösten 2008, träffade forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket på en konferens i Birmingham. Våren därpå kom den bok som gjort deras namn kända i breda vänsterkretsar – en bok som på svenska kom att få titeln Jämlikhetsanden. Det är ingen slump att Evert Svensson berättar om detta möte. Wilkinsons och Pickets forskningsresultat – att jämlikhet spelar en viktig roll för medborgarnas livskvalitet, för såväl medelklassen som de mindre bemedlade – utgör ett slags fond mot vilken det historiska förloppet i Vägen ut ur fattigdomen utspelar sig.
Under 1800-talet rådde i princip det som de mest hårdföra nyliberalerna hyllar som nattväktarstaten. Dess uppgift begränsade sig till att upprätthålla rättsväsendet, att skydda den enskilde genom polis och landet genom sin armé. Framför allt två saker kom att förändra detta. Det ena var arbetarrörelsen, till en början utan organisering men ändå en stark kraft genom spontana strejker på sågverken i Norrland och sedan allt mer organiserad. Storstrejken 1909, demonstrationen 1914 till stöd för den liberale statsministern Karl Staaff, och inte minst Ådalen 1931.
Efter demokratins genombrott med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, från och med 1921, inleddes Socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Då hade folkrörelserna fått viss politisk betydelse genom bland annat genom lagstiftning om nykterhetsvård 1914, en fattigvårdslag 1918 som underströk den enskildes rätt till understöd samt en genomarbetad barnavårdslag 1924.
Den andra faktorn av betydelse för landets utveckling var befolkningstillväxten. Evert Svensson ansluter sig till Esaias Tegnérs klassiska förklaring, något omformulerad: För det första har Sverige sedan 1809 haft fred, vilket möjliggjort satsning på civil produktion istället för på militär upprustning. För det andra stod hälsovården tidigt högt på dagordningen, med början i de framgångsrika insatserna mot tuberkulos i början av 1900-talet. Slutligen blev maten allt mer näringsrik och allsidig, vilket gjorde människor friskare och mer välmående. Från 1860 till 1920 ökade befolkningen med två miljoner – och ytterligare en dryg miljon människor emigrerade till Nordamerika. Men industrin var ännu inte särskilt utvecklad och i jordbruket användes samma uråldriga metoder som man förlitat sig på i århundraden.
Socialdemokraterna kom till makten för första gången 1920, med en minoritetsregering under Hjalmar Branting. Med den allmänna rösträttens införande 1921 fick man 39,4 procent av rösterna, och siffran skulle pendla mellan 40 och 50 procent under efterkrigstiden. 1932 leddes partiet av Per Albin Hansson, som genom en uppgörelse med Bondepartiet – den så kallade kohandeln – fick en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det lade grunden för ett långsiktigt reformarbete och ett långvarigt regeringsinnehav (fram till 1976).
Framgångsreceptet var den generella välfärden – eller ”den sociala demokratin”, för att använda det begrepp som Håkan Juholt plockat fram ur partiets samlingar av tal och pamfletter. Kohandeln innebar statligt stöd till jordbruket och offentliga arbeten till marknadslöner för att motverka arbetslösheten. Det senare var en viktig förändring jämfört med de Fas 3-liknande villkor som tidigare rådde.
Sedan fortsatte reformambitionerna ta sig sina konkreta uttryck: barnbidraget (1948), obligatorisk enhetsskola (1950), ATP (1959), 40 timmars arbetsvecka (1970), fem veckors semester (1977) och inte minst föräldraförsäkringens tillkomst och utbyggnaden av barnomsorgen på sjuttio- och åttiotalet. I en jämförelse med USA, som har till stora delar privata lösningar, visar det sig att Sveriges kostnader för hälso- och sjukvård i förhållande till BNP är lägre (9 procent jämfört med 16 procent för USA). USA har också ett av de OECD-länder som har den största andelen fattiga barn.
När Lyndon Johnson på sextiotalet försökte bekämpa fattigdomen, genom sitt War on Poverty, var det till stor del fruktlöst. Orsaken till det hittar Evert Svensson i att insatserna baserades på individuell inkomstprövning, istället för att vara generellt utformade som de svenska välfärdssystemen. Det skulle göra insatserna mer effektiva, eftersom de riktade sig endast till de behövande, och därför också kosta mindre. Men Johnsons program fick aldrig den breda legitimitet som det behövde – till skillnad från den svenska välfärdspolitiken.
Evert Svensson går också igenom utvecklingen efter den brytpunkt han ser vid mitten av sjuttiotalet. Han nämner inte Milton Friedman, 1976 års mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne, eller Chicagoskolan inom ekonomisk teori vilken han var en representant för och som Henri Lepage i sin bok I morgon kapitalism (svensk översättning 1980) gav etiketten nyliberalism. Däremot talar han om den bredare strömning som sedan dess kommit att gå under detta namn. Framgångarna för Margaret Thatcher och Ronald Reagan gav även den svenska högern vind i segern.
Men det folkliga stödet för välfärdsstaten är orubbat, även om privatiseringar och nedskärningar under såväl socialdemokratiskt som borgerligt styre urholkat dess funktion. Värst har sysselsättningskrisen från början av nittiotalet varit. De förändringar den nuvarande borgerliga regeringen genomdrivit, kanske främst i socialförsäkringssystemet, sätter saken på sin spets: Hur länge till kan vi tala om Sverige som en socialdemokratisk välfärdsstat? Börjar vi inte i själva verket redan se det systemskifte som de gamla Moderaterna talade om med glöd i blick?
