[110530] Winston Churchill hade hjälp när han skrev sina memoarer medan Charles de Gaulle skrev allting för hand eftersom det var ett litterärt verk han ville åstadkomma.
Ändå var Churchill kommen ur aristokratin och de Gaulle var officer sedan ungdomen – men deras olika personligheter var för sig, var sammansatta på ett mycket specifikt och sällsynt sätt.
Känslan att andra världskriget- och världshistorien dallrar mellan raderna uppstår när jag läser denna bok av Knut Ståhlberg, bosatt i Paris sedan sextifem år och under ett tjugotal år Sveriges Radios Frankrikekorrespondent. Han har skrivit en rad uppmärksammade böcker om franska människor och händelser och för sju år sedan utkom hans hyllade bok om de Gaulle.
När han nu har gett sig på att beskriva relationen mellan Europas två främsta statsmän och ledare i kampen mot nazitysklands grymma krig, gör han det med stor sakkunskap och stor lust att berätta.
Det är en svår tid han skriver om, med händelser och konflikter som avlöser varandra, vilket i sin tur gav föga rum för varma känslor. Ändå tycker jag Knut Ståhlberg lyckas fylla berättelsen med just känslor. Kanske är det hans eget temperament som färgar av sig i det skrivna, mer fransk i sitt sätt än svensk är han ju, vilket varit känt sedan länge genom radio- och TV-inslag.
General de Gaulle och Winston S. Churchill möttes första gången den 9 juni 1940 i London. De Gaulle var då vice krigsminister i regeringen Paul Reynaud sedan tre dagar och utnämnd till general, provisoriskt, sedan tre veckor. Churchill hade varit Storbritanniens premiärminister sedan den 10 maj.
Det var två skilda världar som strålade samman.
Churchill var född in i den högre engelska aristokratin 1874. Han var en övertygad frankofil som ända sedan barnsben hade beundrat Frankrike, även om anfadern hertigen av Marlborough besegrat fransmännen, men Winston fick tidigt följa sina föräldrar till Frankrike och han lärde sig fransk historia och språket och trots att hans känslor för landet skulle sättas på prov kom han i grund och botten aldrig att ändra inställning till Frankrike.
Detsamma kan inte sägas om general de Gaulles inställning till Storbritannien. När han denna gång kom till mötet med Churchill var det första gången han satte sin fot på brittisk mark. De Gaulle var född 1890 och uppvuxen i en borgerlig familj utan sociala pretentioner men med stränga moraliska normer. Hans far var lärare i historia och eftersom det förflutna var levande för honom hade den gemensamma fransk-brittiska historien inte alltid lett till någon djupare förståelse. Jeanne d’Arc och Napoleon inspirerade inte till någon sympati för Storbritannien; Waterloo och Trafalgar hade inte samma betydelse i Frankrike som i Storbritannien.
Frankrike stod ensamt i kriget sedan Nederländerna och Belgien kapitulerat och det var för att försöka utverka förnyade insatser från britterna som den nyutnämnde vice krigsministern hade blivit sänd till London av sin premiärminister. I Paris flydde folk vid denna tid bort från de anstormande tyska styrkorna men i London möttes de Gaulle av en annan syn.
”Den engelska huvudstaden andades lugn, nästan likgiltighet. Gatorna och parkerna var fulla av lugna promeneranden, långa köer ringlade sig framför biograferna…” skrev han sedermera i sina memoarer.
Generalens ärende till Churchill var att övertyga honom om att Frankrike var berett att fortsätta kriget även om det måste ske från baser i det franska imperiet och med själva Frankrike uppgivet. Besviken kunde han dock konstatera att Churchill ansåg att Frankrike hade förlorat kriget och därför var han inte beredd att offra det brittiska flyget till annat än Storbritanniens överlevnad.
Bara Churchill visste vid denna tidpunkt hur nära Storbritannien varit att ge upp motståndet mot Hitlertyskland. Men, listig som han var, höll han masken.
Och trots att Churchills beslut var negativt hade ändå någonting positivt skett som skulle komma att bli bestående. Det strategiska samarbetet mellan de båda länderna var brutet och många svåra och pinsamma motsättningar skulle komma att uppstå. Enligt de Gaulle berodde dessa på bland annat hans och Churchills skilda karaktärer, men i sina memoarer konstaterade generalen senare:
”Winston Churchill framstod för mig från början till slut som den store mästaren i ett stort företag och den stora artisten i en stor historia.”
Det är svårt att föreställa sig två så olika personligheter: Churchill var en kortvuxen jovial dandy med den aristokratiska överklassens exklusiva vanor, konsumerande ansenliga mängder alkoholhaltiga drycker, omgiven av tjänare och van att alltid och överallt få sin vilja fram. De Gaulle var en stram officer av ansenlig kroppslängd, högburet huvud och oföränderligt klädd i brigadgeneralens strikta uniform med två anspråkslösa stjärnor på uniformsärmen.
Men de hade båda gemensamt en obändig handlingskraft och järnvilja. Dock skulle det komma att flyta mycket vatten under broarna genom kriget – och det var flera gånger som båda uttryckte avsky för den andre liksom att de var beredda att avsluta vänskapen.
Frankrike kapitulerade bara en vecka efter Churchill och de Gaulles möte i London och en nazitrogen så kallad Vichyregim tog över i norra delen av landet under ledning av den åldrige marskalk Pétain. Den 18 juni 1940 höll de Gaulle ett tal i BBC – från början motsatte sig brittiska regeringen att han skulle få tala men Churchill gav klartecken – där han förklarade att motståndets fackla inte fick och inte skulle komma att slockna. Därmed var de Gaulles existens etablerad som ledare för det fria Frankrike – vilket han senare kom att omnämna det kämpande Frankrike.
General de Gaulle kom med tiden att bli synonymt med motståndet mot tyskarna: gaullism, talades det om. Just därför blev generalen djupt förnärmad när Churchill inte ville erkänna ”Det kämpande Frankrike” som det officiella Frankrike vid ett möte mellan de två 1942, som finns beskrivet i boken. Taktiska militära finter och överväganden gjorde att t ex franska fartyg som befann sig i brittiska hamnar togs över med våld av britterna. Den franska flottan fick inte falla i fiendens händer, ansåg Churchill, och gav order om att franska fartyg i en algerisk hamn skulle sänkas eller oskadliggöras. Omkring 1500 franska sjömän dödades.
Churchill kallade det ”ett grekiskt drama” i sina memoarer – och de Gaulle reagerade våldsamt mot sveket från britterna. Vid den tidpunkten var generalen beredd att ge upp och dra sig tillbaka till Kanada med sin familj. Men han ansåg rätt snart att kampen för det fria Frankrike var värd att fortsätta.
Churchill såg till att De Gaulle och hans familj, hustrun Yvonne och barnen Philippe och Elisabeth och minstingen Anne, som var mongoloid och stod fadern mycket nära, fick en fristad i London under kriget. Dock vistades generalen under långa perioder i Algeriet, som ju var en fransk koloni – och även i Mellanöstern där Syrien och Libanon var franska besittningar. Detta ställde till ytterligare problem mellan Churchill och de Gaulle eftersom dessa länder strävade efter frihet vilket britterna stödde, men de Gaulle satte sig emot. Det fria Frankrike som han företrädde var inte erkänt som stat av Storbritannien och därför kunde Churchill och britterna elda på frihetssträvandena i dessa länder i Mellanöstern. Det kom till en häftig dispyt mellan de två ledarna och Churchill var mycket nära att bryta alla kontakter med de Gaulle. Men utrikesminister Anthony Eden delade inte sin premiärministers uppfattning. Han ansåg att Churchills löften från kontakterna som knöts 1940 med de Gaulle skulle uppfyllas. Churchill hade då sagt att han och de Gaulle skulle marschera jämsides in i ett fritt Paris – vilket senare också blev fallet.
Emellertid hade en annan statsman, vid denna tidpunkt när Churchill ville bryta med de Gaulle, kommit in i bilden. USA:s president Franklin D. Roosevelt, som aldrig skulle komma att uppskatta de Gaulle eller hysa något förtroende för denna – som han tyckte – högdragna person.
Från att amerikanerna drogs in i kriget, efter anfallet mot Pearl Harbor 1941, såg Churchill det som sin främsta plikt att tillgodose president Roosevelts vilja i första hand. Churchill ansåg att det inte gick att vinna kriget utan amerikanernas hjälp. Det var nära att de Gaulle hade offrats av Churchill många gånger – då han strävade efter Roosevelts gunst – men den brittiske premiärministern löpte aldrig linan ut. Banden till de Gaulle var starka, trots allt.
Ja, det är en fascinerande dokumentärberättelse som Knut Ståhlberg har skrivit. Att vänskapen mellan Churchill och de Gaulle höll genom alla hårda prövningar – t ex var inte de Gaulle inbjuden att delta i mötena i Jalta och Potsdam när världsordningen efter kriget gjordes upp av Roosevelt, Stalin och Churchill, och Truman sedan Roosevelt avlidit – kan nästan betraktas som ett under. Amerikanerna ville t ex ockupera Frankrike och dela in det i internationella zoner, precis som med Tyskland efter kriget, men Churchill motsatte sig det. Och därigenom fick också Frankrike sin zon i Tyskland.
Efter kriget förlorade både Churchill och de Gaulle regeringsmakten i sina länder, men återtog den sedermera igen. De Gaulle såg till att dekorera Churchill med befrielseordern 1958. Churchill var djupt rörd vid tillfället och tryckte de Gaulles hand vid avskedet med orden: ”Leve Frankrike!”.
”Det var det sista jag hörde honom säga” skriver de Gaulle i sina memoarer.
Knut Ståhlberg, 92 år, har författat en intressant och lärorik bok – och därmed bidragit med något värdefullt till det västerländska kulturarvet.
Leve han!
