[110523] Al-Qaidas ”andreman” Ayman al-Zawahiri skräder inte orden om Muslimska brödraskapet i Egypten i sina böcker Bitter skörd och Riddare under profetens mantel: ”Brödraskapets avståndstagande från väpnad kamp har gjort dem till renegater från kampens historia…”
Den bild som ges av brödraskapet av Per Björklund, Mattias Gardell, Bitte Hammargren och Jan Hjärpe i Revolution i Egypten är snarast att de inspirerats av Turkiets pragmatiska och demokratiska islamister och att denna wasatiya (muslimska ”mittfåra”) är starkare än fundamentalismen. Särskilt Björklund håller sig till vad de säger i sina partiprogram: ”Vi tar totalt och tveklöst avstånd från varje form av våld och vi fördömer terrorism av varje slag och från varje källa”.
Är detta bara opportunism? al-Zawahiri tar det åtminstone på allvar och brödraskapet var konsekvent också mitt under demokratirevolten. De ”fördömde skarpt jihadistgruppernas maning att gå ut i våldsam jihad….” osv. De har utförliga resonemang om en mångfald politiska partier, maktrotation mellan dessa genom regelbundna val, åtskillnad mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt osv, frågor som inte brukar intressera jihadister. De talar om ”fattigdomsbekämpning och långtgående utvecklingsprogram” som en särskilt viktig statlig skyldighet och har mycket genomtänkta idéer om vad som ska göras åt det faktum att 40 procent av egyptierna lever på mindre än två dollar om dagen, världssamfundets och FN:s fattigdomsstreck.
Svensk media har talat om demokratirevolutionen som inspirerad av upproret i Tunisien och inte lämnat mycket mer bakgrund. Händelserna i Tunisien var säkert katalyserande men Mubaraks repression har utlöst motstånd sedan länge. Hosni Mubarak kom ju till makten sedan jihadister – som inte tillhörde Brödraskapet – mördat Anwar Sadat 1981. Detta har sedan tagits som förevändning för evigt undantagstillstånd, manipulerade val, förbud mot Brödraskapet, tortyr, former av yrkesförbud etc.
Lärarstudenter engagerade sig i alfabetisering och skolbyggnad, läkare och sköterskor tog initiativ till ambulerande mottagningar och jurister, ingenjörer, veterinärer och agronomer bidrog ideellt, mer eller mindre nära Brödraskapet, till fattigdomsbekämpning redan på åttiotalet. De enda någorlunda öppna val som förekommit var de fackliga inom dessa medelklassyrken, enligt Gardells genomgång.
Björklund ger oss nedslag i den kamp som föregick de fantastiska dagarna på Tahrirtorget:
På 1990-talet visade Mubarakstyret sitt verkliga ansikte genom en antifacklig kampanj där säkerhetstjänsten stormade fackens lokaler, arresterade och torterade ledare, frös fackens tillgångar. De riggade valen 2005 väckte för egyptiska förhållanden stora protester som ibland kallats ”valintifadan”. Domaren Histan Bastawisi fråntogs sin immunitet i Högsta domstolen när han protesterade och andra domare misshandlades.
I november 2006 ledde regimens repressalier till särskilda krafttag mot ”de islamiska” facken. Skattmasar strejkade i december 2007 och särskilt känd av tusentals strejker har blivit textilarbetarnas strejk i Mahalla-al-Kubra 2008. 20 december det året organiserade sig skattmasarna i facket URETA medan säkerhetspolisen antogs ha saboterat ventilationen – detta har kallats ”demokrati i Egypten, i liten skala”. I januari 2009 gick lokförarna i strejk, Björklund ser den som en av de första genombrotten för facklig organisering på mycket länge. ”Sociala media” spelade stor roll den gången. Kvinnorna liksom ungdomarna har haft anmärkningsvärd del i spiralen av protester. Detta är oväntat i Egypten.
Revolten har kallats 6 april-rörelsen. En minst lika starkt utlösande gnista som händelserna i Tunisien var fallet Khaled Said 6 april 2010. Som vanligt civilklädda poliser äntrade ett internetkafé i Alexandria den dagen och bad om allas legitimation. 28-årige Khaled Said vägrade, släpades över gatan och mördades uppenbarligen i en trappuppgång. Polisen hävdade att han dog av kvävning när han försökte svälja knark. Saids egentliga brott var att han anklagat just dessa poliser för att handla med narkotika.
Khaled Saids namn har nämnts genom hela revolten, särskilt av ungdomarna. En facebooksida kullona Khaled Said – Vi är alla Khaled Said – har varit viktig hela tiden fram till de dramatiska dagarna i februari.
Vad författarna lyckas visa på är en stegrad rörelse av motstånd mot en polisstats alla förtrycksformer sedan åtskilliga år, där Tunisiens inspiratörsroll är ganska marginell. Och al Quaida har med all önskvärd tydlighet tagit avstånd från Islamiska brödraskapet som ”renegater från kampens historia”, ”materialister”, ”svikare av fångarnas sår och flyktingarnas förtvivlan”.
