[110519] Av: Stefan Kaegi (Rimini Protokoll)
Konzept och regi: Stefan Kaegi
Video design: Chris Kondek
Musik: Christian Garcia
Scenografi: Aljoscha Begrich
Dramaturgi: Aljoscha Begrich och Juliane Männel
Ljusdesign: Sven Nictherlein
Översättning och övertexter: Franziska Zwerg (ty./ryska), Amanda Crain (eng.)
På scen: Elena Panibratowa, Gerd Baumann, Heinrich Wiebe, Helene Simkin och Nurlan Dussali.
Premiär var 27 april 2011 på HAU 2 i Berlin.
Rimini Protokoll är ett mycket känt tysk-schweiziskt teaterkollektiv, som består av de tre konstnärerna Helgard Haug, Stefan Kaegi och Daniel Wetzel. De har varit aktiva sedan 1999 och producerat en imponerande mängd verk – alltifrån experimentella tolkningar av äldre pjäser och interaktiva dokumentärteaterprojekt till olika former av radiopjäser och ljudpromenader. Två gånger har de bjudits in till Theatertreffen – ett av Tysklands viktigaste teaterevenemang – deras föreställningar har vunnit priser, de har deltagit i många av de stora tyska och internationella teaterfestivalerna, och jobbar sedan flera år i nära samarbete med flera välkända teatrar i Tyskland, Österrike och Schweiz. En speciell form av dokumentärteater är något av det som mest kännetecknar gruppen. De är kända för att använda sig av ”vanliga” människor i sina föreställningar – mycket sällan är det utbildade skådespelare som får framträda i deras verk. Istället söker man inför varje föreställning människor som på olika sätt har förbindelse till det utvalda temat, och låter sedan föreställningen också formas utifrån dessa människors komplexa och mångfacetterade berättelser. På detta vis frigörs föreställningens tema på ett intressant sätt från förenklade, stereotypa bilder och förklaringar – det får i bokstavlig mening ett mänskligt ansikte och öppnas för en mer komplex tolkning och förståelse.
Bodenprobe Kasachstan (”Markprov Kazakstan”) är ett fristående projekt, uttänkt och producerat av Stefan Kaegi ensam – utan de övriga två Rimini Protokoll medlemmarna. Men stilen och tillvägagångssättet är det samma som i de flesta av deras gemensamma produktioner. Också här har en handfull ”experter” bjudits upp på scenen – människor som representerar sig själva och som berättar om egna erfarenheter och upplevelser. Det handlar i det här fallet om folk som på olika sätt har förbindelser till den forna sovjetrepubliken Kazakstan. Den förste att komma ut på scenen är en bredaxlad man från forna Östtyskland, klädd i oöm arbetsskjorta och rejäla stövlar. Under 80-talet arbetade han flera år med oljeborrning i Kazakstan. Han berättar om hur han bestämde sig för att åka dit och arbeta, vilka första intryck han hade och hur det egentligen går till när man borrar efter olja. ”Nu får jag väl ta och sätta igång då”, säger han, och börjar långsamt vandra på ett litet löpband som står på ena sidan av scenen.
Under tiden dyker det upp en äldre man på scenen. Han pratar en tydlig, långsam tyska med svag utländsk brytning. I hans berättelse förflyttar vi oss snabbt över stora landområden. På en karta vid ena sidan av scenen pekas de olika platserna han berättar om ut med en röd laserpunkt. Han är en så kallad ”rysslandstysk” – hans förfäder tillhörde de stora grupper tyskar som under sjutton- och artonhundratalet emigrerade till Ryssland, först på uppmaning av den ryska kejsarinnan Katharina II och senare av olika andra skäl.
Berättelsens första färd börjar alltså någonstans i södra Tyskland och rör sig österut till västra delen av dagens Ukraina. Innan andra världskrigets utbrott räknar man med att mer än en miljon människor i den tidens Sovjetunionen hade tysk härkomst. Efter ryska revolutionen 1917 bildades det till och med i Volgaregionen en autonom sovjetrepublik där de tyskättade utgjorde majoriteten av befolkningen. Men efter det att Nazityskland inlett sin attack mot Sovjetunionen 1941, kom rysslandstyskarna att betraktas som möjliga fiender till Sovjetstaten; den autonoma republiken upplöstes och flera hundratusen rysslandstyskar skickades till arbetsläger i Sibirien, och senare också till Centralasien, och då främst just till Kazakstan.
Den gamle mannen som berättar för oss – Heinrich Wiebe – var bara en liten pojk när kriget kom. Hans familj hann inte deporteras till Sibirien vid krigets början. Den tyska armén tågade in i den del av Ukraina där de bodde och familjen erbjöds att flytta västerut, till det ockuperade Polen. Där bodde de under krigsåren och därifrån flydde de mot Tyskland tillsammans med den retirerande tyska armén 1945. Men när kriget slutligen var över deporterades de tillbaka till Sovjetunionen, först till Sibirien och några år senare vidare till Kazakstan. Den lilla röda laserpunkten hoppar fram och tillbaka på kartan. Och resan tar heller inte slut här. För i början av 1990-talet beviljades Heinrichs ansökan om att emigrera till Tyskland – liksom många tusen andra ”rysslandstyskar” under samma tid. Sedan dess bor han här, och försörjer sig med diverse vaktmästar- och städjobb.
Det är sådana här ingående personliga historier som bildar kärnan i föreställningen. Ytterligare tre personer uppenbarar sig en efter en på scenen: en kazakisk affärsman som utbildat sig i Tyskland och som sedan flera år arbetar med energianalys här, en ung kvinna som är uppvuxen i Tyskland men med kazakiska föräldrar, och en medelålders kvinna, som liksom Heinrich har tyska släktband, fastän mer avlägset än honom. Och alla turas sedan om att berätta, visa gamla foton och korta videoklipp från den gamla hemorten och redovisa korta samtal och intervjuer med släktingar, vänner och före detta kollegor. De olika berättelserna vävs samman med varandra och skapar en skiftande, komplex bild av historien och av samhället idag – i Kazakstan och i Tyskland. De olika ”experterna” i den här föreställningen har alla sina perspektiv, och berättar på sina egna sätt, och väver då också in specifika fakta om ämnen som intresserar dem eller som på olika sätt berör deras egen historia. Så blir också temat för föreställningen brett och liksom rörligt. Å ena sidan handlar det just om rysslandstyskar, om historien från före andra världskriget till nutid. Men så handlar det ju också om Kazakstan, om oljan, om energiutvinning, om miljöproblem, om korruption, maktmissbruk och stagnation. Och om socialismen, om Sovjetsamhället, om kosmonautdrömmar, om framtidshopp, om gemenskap och främlingskap, om besvikelser, nostalgi, åldrande…
Och det är just detta som jag tycker så mycket om med alla de föreställningar som jag hittills har sett av Rimini Protokoll – att de utifrån personliga berättelser lyckas ge en inblick i och skapa ett slags förståelse för något som går utöver de enskilda människoödena. Man förstår plötsligt något mer om själva situationen, om samhället, om politiska beslut och deras inverkan, om hat och försoning, om utanförskap och komplexa identitetskonstruktioner. Viktigast av allt: man slås av insikten att vår verklighetsuppfattning och sättet som vi förhåller oss till världen runt omkring består av olika berättelser som ständigt bygger på och motsäger varandra. Berättelser som vi använder oss av för att förklara för oss själva och för andra vilka vi är och var vi befinner oss. Berättelser som finslipas, utvecklas, tillrättaläggs och förenklas; som är i ständigt förändring, men vilkas oemotsägliga riktighet vi ofta försvarar med näbbar och klor när de ifrågasätts. Speciellt intressant med föreställning är ju också att den faktiskt i sig skapar en äkta mötesplats för dessa människor, med deras mycket olika och samtidigt på olika vis sammankopplade erfarenheter och öden. Men mötet innefattar inte bara dem som befinner sig på scenen, utan också oss i publiken – våra olika föreställningar och tolkningar. Här finns en möjlighet att reflektera över de olika verklighetsbilderna – att sätta dem bredvid varandra, att argumentera mot de andra.
Extra tydligt blir detta i slutet av föreställningen. För precis när de fem på scenen radat upp sig och applåderna brakat loss, så kommer plötsligt en ung kvinna upp på scenen och ber att få ordet. Hon berättar att hon själv kommer från Kazakstan, och att hon å det starkaste motsätter sig den alltigenom negativa bild som hon anser att den här föreställningen tecknar av landet. ”Det är vackert där! En underbar plats! Och inte alls bara korruption, öken och miljöförstöring!”, utbrister hon indignerat, och försvinner sedan med bestämda steg ut genom sidodörren. Ett ögonblick sitter vi alla handfallna. Men de på scenen skrattar förundrat och applåderar själva det plötsliga utbrottet, och då hänger vi i publiken också på, och applåderar alltsammans. Detta blir dock det första ämnet för en diskussion med mina bekanta efter föreställningen: var utbrottet på slutet en planerad del av föreställningen eller just en spontan reaktion? Svaret på den frågan fick jag redan kvällen efter, för en bekant som såg föreställningen då kunde berätta att den plötsliga slutscenen inte hade återupprepats. Och det var kanske synd. För kommentaren var ju också berättigad och öppnade ett nytt möjligt perspektiv som kanske faktiskt inte hade fått tillräckligt med plats i föreställningen. Det skadade inte med ytterligare en bild som ifrågasatte de andra – som en sista slutkläm, en sista vändning som visar ännu en gång att verkligheten alltid är komplexare än man vill tro, och alltid rymmer fler möjliga tolkningar och narrativ.
Nu under maj och juni finns det förresten möjlighet att ta del av ytterligare ett av Rimini Protokolls nya verk: ”50 Aktenkilometer – ein begehbares Stasi-Hörspiel” – ett slags ljudpromenad med GPS-telefoner i Berlins centrum, som ska handla om Östtysklands beryktade hemliga säkerhetstjänst. Här är en länk till föreställningen i HAU 3 program: http://www.hebbel-am-ufer.de/de/kuenstler/kuenstler_20897.html?HAU=3
Och i mitten av augusti har man också möjlighet att se en av deras föreställning på Dramaten i Stockholm. Då visas Radio Muezzin där fyra böneutropare från Kairo väver samman sina olika specifika berättelser om sitt speciella yrke – om dess historia och ovissa framtid och om hur de själva hamnat där. Här är en länk till den föreställningen: http://www.dramaten.se/Dramaten/Forestallningar/Radio-Muezzin/
/Hanna Nordqvist
