[110509] Eva Kristina Olsson säger ”ejder” ofta, både genom författarskapet och i nykomna diktsamlingen Ejdervita. Naturligtvis är hon medveten om att ordet framkallar bilder av utskärgårdens kobbar och fjärdar med vingsplatter på läsarens inre näthinna.
Därför väljer hon ordet ”ejder”, liksom ordet ”pärla”: för att bryta loss det från sina romantiska schabloner och hierarkiska ordningar.
Samlingen har ett mycket luckert sammanhang av strandmiljö där allt ”utspelas”. Vi möter första gången ejder som ”vita ejderskal / i system utlagda / för att kunna röra sig” varpå ”han”, den våldsamme mannen, skymtar med ett övergrepp. Den manligt hierarkiska principen måste ordna snäckskalen som den gör hierarkier av allt, men snäckskal som snäckskal blir plattprosa; därför kommer ”ejder” in i bilden.
Första gången ejder blir central i en dikt heter det
pärlor pärlor på ejdervingen trädda
av mänskor
helt stora blanka slipade
droppformade
äggformade
fosterform
ejder i flickans händer
fyller upp viken sitt ljus
Den strandlekande flickans pärlhalsband runt ejdervingen? Ett tidigt barndomsminne? Men strax bekräftas en av pärlans roller i bokens apokalyptiska helhet: visserligen ”född” av musslan men utan liv, så som anslaget var i första stroferna:
Vi föds inte längre
vi förs in
i en begränsning
där vår avkomma
är hans begränsning
Och ”ejder i flickans händer /fyller upp viken sitt ljus” är väl så nära den konventionella ejderschablonen Olsson retar oss? Pärlan tycks födas som ett foster men blir snart en sol – och ejder rusar in det förspråkliga, ”barnsliga” spel där hennes och t ex Ann Jäderlunds dikter hämtar sin ord-konkretion och magi:
då ejdern sväljer en pärla av
mjukt ljus utan början slut
källa ursprung flickans böjelse
ejderböjelse
Efter mänsklighetens undergång av dödlig teknologi – liksom efter den individuella döden – finns ju inget ”jag”, ingen iakttagare och egentligen inget språk, liksom före språkets födelse i andra levnadsåret. Det är ur detta limbus Eva Kristina Olssons språk försöker mässa sina besvärjelser. Där finns ett hopp om liv och en längtan efter liv eftersom besvärjelsen alltid vill vara skyddande. Men förhoppningen är inte stark och utgången oviss.
Där finns ett kustlandskap, en horisont, ett kulturens förnumstiga ”våtavstötande kapell” som ett öde strandfynd. Där finns ejder, svan och räv. Där finns ”han”, den aggressiva principen, och där finns paradoxalt nog ”flicka”. Eftersom födelsen undersöks i vågor, underförstås också en kvinna men hon har inget namn. Födelsen har också problematiserats till pärlans dödfödsel ur snäckan.
Ett fullständigt jaglöst tillstånd har väl inget språk alls, bara djurljud. Det som här visas upp är då ett mycket tidigt eller mycket sent språk, läst ur ett centrum som nästan men inte helt blivit ett med naturen. Då och då sker små ironiska inblinkningar av historia vi alla känner till, som rymdpromenaderna:
den andra resan till månen maximerar trycket
gången stegen av hans fötter krossar månen
i honom så att han
under liten tid
studsar
varje mänska dödas
krossas som varje del
i stenen som de är
i den räta linjen på brösten med ögonen
sprängda i explosioner går grannen och samlar
dun
i rymden svävar det så lätt
och hjälplöst
rör dunet vid hans byggnad vid hans död
går flickan och samlar vatten
sjunker i grönskan ligger mellan ejdrarna
omsluten av månmärket i viken
smärtsamt reflekterande
Kraften av helheten i dessa besvärjelser är överväldigande. ”Man” förändras av att läsa och läsa om. Språket låtsas jaglöshet men har ett ”centrum”. Det finns noder av referens. Om de ökar lite kommer fler läsare.
