[110504] ”Four score (tjog) and seven years ago our fathers brought forth upon this continent a new nation, conceived in Liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.”
Detta är inledningen till något av världens mest berömda retorik: Abraham Lincolns två minuter långa gettysburgtal. (87 år sedan unionens grundande – uttrycket ”fyra tjog och sju år” är i USA ett retoriskt knep). Det väsentliga med raden är att den slår fast det andra krigsmål för inbördeskriget som Lincoln alltmer betonade: slaveriets avskaffande, inte bara unionens bestånd.
Slaget vid Gettysburg 1863 var krigets blodigaste med 50 000 stupade. Sydstaternas general Robert R Lee som dittills haft exempellösa framgångar besegrades. Kriget vände därefter alltmer till nordsidans fördel. I sina korta rader av hyllning över de döda nådde Lincoln känslorna av sorg och vanmakt hos församlingen och lyckades nästan försynt slå fast krigsmålen, offrens innebörd:
”…..that these dead shall not have died in vain – that this nation, under God, shall have a new birth of freedom – and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.”
Delvis hade han bondtur. Föregående talare Edward Everett hade orerat i två timmar om detaljer i hur slaget gick till. ”Bensträckare” fanns inte på den tiden. Publiken var riktigt utmattad. Att då med stora retoriska gester slå fast krigsmålen och bringa offren sin hyllning – det var mycket mer efterlängtat än Lincoln själv förstod i sin teaterviskning till Ward Lemon: ”That speach won´t score” : det biter inte.
Man kan väl begära av radiochefen och korrespondenten Staffan Ekendahl med nyutkomna Abraham Lincoln – hans liv och tid (Norstedts) försöker förklara vari Lincolns specifika storhet bestod. Var han genomgående en lysande retoriker ? Var han en strålande militär strateg i en tid när just detta behövdes ?
Lincoln var en man av folket och förkroppsligade den amerikanska drömmen. Han föddes i nybyggarland i Kentucky i en 20 kvm timmerstuga utan fönster och med jordgolv. Modern var möjligen utomäktenskapligt barn och sannolikt analfabet, men Lincoln hyllar hennes kärleksfullhet som grund för sin egen utveckling. Efter en tidstypisk flytt till bättre jordar dog modern i ”milk sickness”, förgiftning genom komjölken från en giftig växt. Denna ovanligt tragiska modersförlust vid åtta års ålder, då sonens personlighet redan befästs, borde kunna lägga grund för livslång sorg som också sublimeras till storslagna handlingar. Han fick ingen skolbildning alls men lyckades senare bli jurist.
När Ekendahl berättar om hur Lincoln 1854 började anstränga sig att bli senator, handlar det mycket om ett lagförslag för Kansas och Nebraska att bli fullvärdiga delstater med rätt att införa slaveriet. Han blev uppenbarligen starkt moraliskt upprörd över detta, även om hans hållning till slaveriet inte tidigare varit alldeles glasklar. 1852 hade Onkel Toms stuga kommit ut och Lincoln lyssnade andaktsfullt till brandtal av bl.a slaverimotståndaren Cassius Clay, en vit man efter vilken boxaren tagit sitt namn. Lincoln själv höll tretimmarstal där man både anar visionen och tidens fördomar: ”För mig är negern en människa. Frihetsförklaringen säger att alla människor – även de med mindre begåvning och skicklighet – är skapade lika. Ingen människa är så god att han kan styra över någon annan, utan den andres samtycke”.
Det fanns åtskilliga reservationer och brasklappar 1854, men en allt tydligare moralisk grundståndpunkt mot slaveriet.
Abraham Lincoln var moralist, i ordets positiva mening. Man kan ana psykologisk grund för det, eller se det filosofiskt. När han kunde tala till invånarna i Gettysburg just efter krigets vidrigaste slag, vann han folket genom att förstå den gemensamma sorg som fömodligen ingick i hans personlighet.
Ekendahls text är robust och vägvinnande. Några större nyheter blir det inte, men en samlad bild som många kan ha glädje av, t ex inför Axess-tv:s ständiga repriser av de sex filmerna om Nordamerikanska inbördeskriget.
