[110426] I Lars Lerins bildvärld ser allt så självklart ut – betongytor i sol, naturens ödslighet, bensinstationer med grälla skyltar, fiskelägenas violetta kvällsskiftningar. Men läser man hans texter får man klart för sig att den sinnliga närvaro som ligger bakom är besläktad med ångest och ansträngningen med alla nyanser nära varandra är enorm. Han tonar ner en redan målad förgrund, skärper nyansen i vassruggen, han är denne perfektionist som får det att se så befriande enkelt ut som i all stor konst.
Hur storartat detta är, lyckas han aldrig slutgiltigt räkna sig det tillgodo i sitt privata. När han nu går ut med sin andra brevväxlingsbok med Kerstin Högstrand: Straffrundor och ärevarv, blir denna paradox särskilt tydlig. Högstrands brev har teckningar som spänner från hillska skisser till Lena Cronqvist-aktiga mästerverk; de har mer varierad ambition vilket hon förklarar med väldiga kreativa motstånd, ständig kamp om uttrycket.
I det privata 2004–05 var Lerin nästan maniskt upptagen med att hitta en ny man att förälska sig i genom nätannonser. Han reste till Iran, Indien, Marocko säker på att finna kärleken men blev varje gång besviken på en viss självupptagenhet, ett falskt klingande skratt, en ”dålig lukt”. Tillsist hittar han dålig lukt varje gång han bestämt sig för ett misslyckande, ofta på andra dagen. Lerins äventyrsresor motiveras oftast med kärleksförsök men slutar med att hans upptäckt av färger och stämningar i en ny kultur utlöser ett väldigt bildflöde. Högstrands roll blir den äldre storasysterns: hon avråder förståndigt så länge hon tror sig kunna påverka, ger sedan försiktigt stöd. En enda gång avråder hon lite för länge och då blir det nästan gräl.
Högstrand kämpar själv med sin åldersnoja, sitt självförtroende, sin ångest och depression. De två kan vara absolut uppriktiga med detta utan att bli tråkiga genom samma mått av galghumor och en effektiv, lakonisk och helt närvarande prosa. Det är ofta som att läsa Strindberg i hans självuppgörelser: förtätad, gripande kamp mot vanmakten. Lerin reser till hisnande upplevelser och går på ständiga AA-möten sedan nykterhetslöftet år 2000. Högstrand odlar trädgård och upptäcker den förklädde guden i nära natur men hamnar slutligen utan större nytta på psykklinik. De kompletterar varandra genom att vara så olika i grad av utlevnad men är också så överens om livets grundvillkor. Och det finns en ömsesidig respekt som har sin speciella orsak: de erkänner varandras storhet som konstnärer.
Till sist blir detta bokens djupaste paradox: de ser varandra som gudabenådade konstnärer men lyckas inte förmedla erkännandet till den andre. Den expansiva dysterheten avvisar allt som kan likna smicker, även när det är ett alldeles uppriktigt beröm.
De drivs av ångest och suktan till konstnärskap som hör till de största i Sverige men just därför kan de inte räkna omgivningens häpna beröm sig tillgodo. Kanske är det den tragik som gör konsten äkta i allmänhet och paradoxen måste bestå.
Men rent mänskligt får man lust att skrika: om ni nu drivits in i konsten av skäl ni föraktar så är ni ändå där ! Låt det ljuset tränga in!
