[110425] En man var en prins men vaknar en morgon förvandlad till kung. Det blev inget parti schack den dagen.
Det börjar och slutar vid ett köksbord. Pojken sitter och väntar, han är elva år. Han vill spela hockeyspel med ”världens bästa pappa”. Trettio år senare får han besked om att fadern tagits in på sjukhus. Han tar med sig schackspelet, sånt där kan ju ta tid. Men det blir inget spel här heller. Fadern har fått en hjärtinfarkt och ligger på sjukhuset och dör, och de närmaste trehundra sidorna handlar till sin huvudsakliga del om att hantera och bearbeta denna död.
Efter drygt tjugo år gör Lukas Moodysson come back som romanförfattare med Döden & Co. som kommit ut på Wahlström & Widstrand. För gemene man är Moodysson förmodligen mest känd som regissör till filmer som Fucking Åmål, Lilja 4-ever och Mammut. Framförallt dessa tre har ett humant patos som grund, detta patos, och att författaren också är poet, märks tydligt i hans nya epos.
Huvudpersonen och berättaren Lucas, med c, har förmodligen stora delar av sin personlighet och bakgrund gemensam med författaren, Lukas med k. Han bor växelvis hos sina föräldrar, den ganska anonyma politiskt aktiva mamman och fadern den förtidspensionerade och alkoholiserade matematikprofessorn, som vid hybrisliknande perioder ser sig som Einsteins like. Pappan har under lång tid arbetat på en teori om att begreppet noll är omöjligt; ingenting kan inte finnas menar han, allting måste komma ur något annat. Vid fjorton års ålder blir Lucas chockartat utslängd från faderns hem, en händelse han aldrig förstod och inte heller försonats med när han nu som berättare är kring fyrtio.
Längre fram i boken möter/ser Lucas i fantasins form pappan, en del andra personer och vid ett tillfälle en myra. Myran anser att fadern lämnat ifrån sig sonen som ett tecken på omtänksamhet. I sitt tilltagande alkoholism ser han sig troligen som ett dåligt föredöme, kanske också som en säkerhetsrisk. Vilket ju ställer utslängandet i helt ny dager, även om Lucas själv har svårt att acceptera den förklaringen.
Den förra flickvännen ”M” – den stora kärleken – förekommer också rikligen i romanen. Lucas minns och sörjer förlusten av henne många år tidigare, han ältar deras relation och varför det tog slut (möjligen på grund av Lucas otrohet en sen kväll medan M är i Perugia eller Paris och pluggar). Men ingenting verkar klart och tydligt i hans hågkomster, fantasimötena ger andra minnen/vinklingar än dem han själv beskriver. Och vad som är vad är inte alltid lätt för läsaren att utröna, även om jag anar att berättaren förskönar och idealiserar respektive målar i mörkare nyanser än historien ger täckning för. I dessa fantasimöten blir romanen också till en självrannsakan i nästan lika hög grad som en sorgebok.
Lucas blir alltmer förvirrad i sorgen över fadern, hans associationsflöde närmar sig stundom det maniska eller kanske något psykotiskt. Ett av uttrycken är hans fixering vid döden och av döda; han letar på internet upp bilder och berättelser av döda personer, både kända och för allmänheten okända, gärna med groteska detaljer av hur de dog. ”Jag går omkring i döden. Den är som en salva. Den är överallt. Jag är insmord i den.” Han tänker sig också skriva en roman om Marilyn Monroe och frossar i bilder och fakta kring stjärnans liv och död.
Som en del i sorgearbetet och botgöringen för sin ”dåliga” person grottar han ner sig i det hemska, i det smutsiga. Han reser till Thailand och Filippinerna för att studera sexturism och barnprostitution, och vi ser troligen känslor och tankar som ligger till grund för ”humanisten” Moodyssons filmer Lilja 4-ever och Mammut. Men som kanske också är ett sätt att försöka fly de tunga känslorna ”Thailand räcker inte. Jag måste se någonting som är ännu värre. Jag måste se någonting som får mig att glömma min pappa helt och hållet.”
Schack är en annan företeelse som närmast antar besatthet i Lucas sorgeprocess, men mera exakt vad schacket symboliserar greppar jag inte. Kanske har det med livets mångfald att göra, alla möjliga drag man kan göra. Det finns 10 upphöjt till 120 möjliga schackdrag. Han och fadern spelade alltså schack, men han spelar också på nätet med slumpvis valda motståndare. Dessutom läser han böcker om schackspelare, berömda partier och spelets speciella estetik och filosofi. Den skrämmande udda mästaren, Bobby Fischer, blir en som Lucas klumpar ihop med diverse andra personer han söker gemensamma drag hos. Det handlar bland annat om siffermystik, faderslöshet och ensamhet; om Marilyn Monroe, Moder Teresa, modellen Kate Moss och ryska traffickingoffret Natalia.
Men det som började som något bra och snyggt och känslomässigt starkt blir efterhand närmast till ett tjatigt ältande. Det blir för min del för mycket av allt, det blir alltför utdraget och tappar på det viset kraften i både språk och känslointensitet. När jag känner mig som mest utmattad, säger jag för mig själv att Lukas Moodysson slarvat bort sin roman. Riktigt så illa är det nog inte, men känsla ligger där på gränsen och vajar lätt fram och tillbaka. Det hade kunnat bli ännu så mycket bättre om han koncentrerat berättelsen något, kanske rent av kapat ett femtiotal sidor. Ibland undrar jag om det är författaren eller huvudkaraktären som ältar, som har det största behovet av att bearbeta sina komplexa känslor.
När det å den andra sidan är som bäst är det alldeles förträffligt. Moodysson känns fri i sitt skrivande, i de öppna och levande associationerna drar han poetiska trådar från vardagshändelser och tankar och gör läcker prosa av det. Det vackra språket blandas förtjänstfullt med bilder av ”mänsklighetens mörka hjärta”, lite som hos Sara Stridsberg.
Nina Ulmajas formgivning är som så ofta oerhört läcker. Framsidans bild av Caravaggios Tomas tvivlaren på det lösa omslaget som ligger likt en gördel runt bokryggarnas svarta träpannå, med ådringen väl synlig. Fingret sticks in i tvivlarens sår.
