[110425] Nyligen recenserade jag Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman, och markerade en möjlig trend i manligt memoarskrivande. Nu har turen kommit till den portugisiske nobelpristagaren José Saramago och hans Små minnen, som utkommit på Wahlström&Widstrand i Hans Berggrens fläckfria översättning. Det handlar dock inte om regelrätta memoarer utan håller sig enbart till hans yngre år.
José Saramago föddes 1922 i byn Azinhaga och avled sommaren 2010.
”Sedan äldsta tider har människor som fötts och levt i min by lärt sig handskas med de två floder som gett den dess karaktär, Almonda som flyter förbi tätt intill och Tejo där längre fram, halvt dold bakom muren av popplar, askar och pilträd som kantar dess stränder, och båda är de på gott och ont allestädes närvarande i familjernas minnen och samtal.”
I början av boken vindlar meningarna fram likt floderna själva, långa och poetiska, medan det senare mest blir till en stramt informativ ton i de rapsodiska nedslagen ur Saramagos barn- och ungdomsår.
Familjen var fattig och de flyttade av nöd till Lissabon när José var några år gammal. Så fattig att modern varje vår pantade på deras lakan, precis som i en stark scen i De Sicas Cykeltjuven. Lille José bor under tio tolv år hos sina morföräldrar, där han får en tillitsfull uppväxt och lär sig hur man hanterar grisarna som det äldre paret föder upp.
Saramago berättar om ditten och datten utan att jag ofta ens förstår varför han berättar eller tycker att just de minnena är värda att dela med sig av. Många är de flyttar och gatuadresser han beskriver, men jag tror man bör känna till eller kanske rent av bo i Lissabon för att uppskatta mängden namn till fullo (eller överhuvudtaget). Han kommer in på sitt dåliga minne, och hittar papper som visar på hur han/familjen flyttat och i vilken ordning. Men han pratar om upptäckten som om det vore enormt stora saker han fått sig bevisat (vilket det kanske också var för honom). Han skriver om hur han måste ge upp tanken på flickan Alice för att han dansar för dåligt, eller att han hade en bamsefirre på kroken som slet sig. Dylika scener berättar han om på ett så avmätt och distanserat vis att jag inte nämnvärt känner av dem. Eller är det helt enkelt så att jag genom åren blivit så skadad av (över)dramatiserade historier att jag inte reagerar inför hans subtila hågkomster?
Inte heller får jag någon större ”information” om hur eller varför han blev den världsförfattare han var. Däremot beskriver han ibland vissa personer han känt som inspirerat honom till romaner, exempelvis Julio som
”… var blind och bodde på jag vet inte vilken anstalt.” ”Han var skägglös i ansiktet, hade lite hår på huvudet och det lilla var snaggat, han hade nästan helt vita ögon och såg ut som om han onanerade hela dagarna (det är vad jag tänker nu, inte då), men det jag allra mest ogillade hos honom var lukten han utsöndrade, en härsken odör av trist och kallnad mat, av otvättade kläder, förnimmelser som i mitt minne alltid skulle förknippas med blindhet och som antagligen fortplantades i Blindheten.”
Visst finns där snygga avsnitt, med språkliga såväl som historiemässiga kvaliteter. Ett sådant handlar om hans morfar, en bild från det förflutna dyker plötsligt upp för honom
” … en bild av en lång, mager man, gammal, det syns nu när han kommer närmare, gående på en översvämmad stig.” ”Framför honom går grisarna med sänkt huvud, nosande med trynet mot marken.” ”Han är trött, den gamle. Han släpar på sjuttio år av umbäranden och okunnighet. Ändå är han en vis, tystlåten man som bara öppnar munnen för att säga det oumbärliga.”
Några dagar före sin död får morfadern en förkänsla av att slutet närmar sig. Han går runt och tar farväl av träden i sin trädgård, och av frukterna ”han aldrig mer skall äta.” Trots sina många och tunga år älskar han fortfarande livet ”Världen är så vacker och jag tycker det är så synd att jag skall dö.”
En annan som är död är författarens barndomsvän José Dinis, han som dog redan som ung och som hade ett komplicerat förhållande till berättaren. Men genom hans minne lever fortfarande denne Dinis kvar, kanske ingen annan ens tänker på att han någonsin levat.
Jag måste dock konstatera att som helhet är José Saramagos Små minnen väl små för mig.
