[110421] Jag skulle vilja börja med att berätta om ett möte i tunnelbanan när jag var minister och åkte hem från Gamla Stan mot Hökarängen där jag bor. En man kommer fram till mig och frågar om jag är kulturminister. Bor du där ute, frågade han, och jag svarade ja.
Själv bodde han i Dalen. Jag frågade om det var där de hade haft problem med mögel i husen? Han svarade att de har sanerat det nu. Vi bor så bra, fortsatte han, och kunde när jag var ung inte föreställa min att jag skulle få leva i ett samhälle där man kunde ha det så bra. Han fortsatte att beskriva sin tillfredsställelse med livet medan tunnelbanetåget passerade Medborgarplatsen, Skanstull, Gullmarsplan.
I hörnet stod en annan man. Han tittade på oss och det märktes att han gärna ville vara med i samtalet. Så kommer vi till Sandsborg och dörrarna öppnas. Då kunde mannen i hörnet inte bärga sig längre. Då skrek han: gå hem med dig din nöjda jävel! Han blev deprimerad över att någon kunde vara nöjd med livet. Vårt offentliga liv framför vi ofta på det sättet. Det gäller att tala om vad man är missnöjd med. Hur många gånger anropar vi inte medborgarna och uppmanar dem att komma till oss och klaga.
Istället måste man börja med att ha en positiv syn, inte aningslös, men man måste bygga sin verksamhet på det som man har lyckats med. Då finns det en bra metod som en ung medarbetare i ABF i Stockholm en gång redovisade för mig när han hade arbetat i två år för föreningen. Han sa: jag har upptäckt en sak, man ska aldrig arrangera möten som man själv inte vill gå på. Hur många är det inte inom folkrörelser och folkbildning som nästan aldrig ordnar sådana möten. Vi älskar att arrangera möten som andra behöver men som vi skulle klara oss utan. Och i samma ögonblick har vi gjort oss till förmyndare för andra. Vi har sagt att vi begriper lite bättre, och då ska vi hjälpa dem som inte är lite fattigare eller lite dummare. Vi ska hjälpa dem för vi vet och delar med oss. Akta er för förmyndarskap. Det finns inget så farligt och kränkande som det. Allt förmyndarskap är förnedrande även om förmyndaren skulle råka vara välvilligt inställd. Illvilliga förmyndare kan man värja sig mot, välvilliga är svårare att undslippa.
Det kan då finnas anledning att i detta informationstäta samhälle fundera över en annan sak. Martin Kylhammar, professor i Linköping, berättar: ”Jag hör ofta att det är viktigt att skaffa så mycket information som möjligt. Osmält snack är detta. Tvärtom gäller det att skaffa så lite information som möjligt”. Så ger han en bra jämförelse. Den informationen ska däremot ha största relevans. Sådant vet varje kock. Ingen maträtt blir bättre av att det tillsätts ytterligare en råvara, vilken som helst. Själva poängen är att uppöva sin förmåga att avgöra relevansen, att välja bort sådant som inte hör till saken.
Jag hade igår kväll ett mycket praktiskt exempel på det. Jag kunde se och höra på nyheterna att tågen i Stockholm stod stilla för andra dagen i rad. För att kunna komma till Göteborg skulle jag flyga ner och åka med Arlanda Express. Alltså går jag in på Banverkets, eller idag Trafikverkets hemsida för att kolla om Arlanda Express kunde köra. Där fanns inga som helst upplysningar om Arlanda Express, utan bara om tåg på de andra spåren i Stockholms Central. Då går jag till Arlanda Express och hittar en hemsida som berättar allt möjligt trevligt: att företaget går bra. Så står det också en liten ursäkt: ursäkta att ni fick vänta så länge igår. Införd för sju timmar sedan. Men inte en stavelse om tågen gick nu. Vi får ständigt lockande erbjudanden, men sällan om det som är riktigt relevant. Här har folkbildningen en viss uppgift att försöka medverka till att medborgarna skaffar sig ett kritiskt perspektiv – att lära sig att sortera.
Erland Josephson, skådespelare och författare, skriver: ”Låt oss slippa ordet vision. Vision har utflippade politiker och stollar. Så fort någon därtill pressad chef drar sig tillbaka till idéavträdet och krystar visioner, vet vi att teatern kommer att slå knut på sig själv. Jag har aldrig hört Alf Sjöberg, Ingmar Bergman, Istvan Szabo, Peter Brook, Allan Edwall, Jan-Olov Strandberg, Anita Björk, Gunnel Lindblom, Inga Tidblad tala om sina visioner. Visioner är något som idélösa medelmåttor avkräver andra”. Akta er för ordet vision.
Vi flyr gärna in i visionen om framtiden, som en från nuet frikopplad verklighet. Det noterade jag en gång när en när en journalist frågade mig när jag var kulturminister: ”men om pengarna inte spelade någon roll, vad skulle du göra då?” Då svarade jag att det är en idiotfråga. Jag är kulturminister därför att pengarna spelar roll. Att tro att man kan formulera vad man ville göra om inte verkligheten fanns är besinningslöst. Den enda hållbara visionen blir därför en beskrivning av nuet som det borde vara, i ljuset av vi vet om det förflutna.
Då finns det anledning att fundera över politikens roll. Politik idag, i utgiftstakets tid, handlar i regel bara om att administrera ett stillastående. Man ska se hur mycket pengar man kan göra av med och så lägger man pussel med dem. Men den meningsfulla politiken handlar om att våga beskriva vad man vill göra, och sätta det i relation till vad som är möjligt. Man måste acceptera att det finns ett spann mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt. Där utspelas all meningsfull politik. Politik är inte beslutsfattande, utan en intellektuell process. Beslut kan bara försvaras som slutpunkten för en tankeprocess.
Idag har vi ofta en helt annan syn. Ingemar Eliasson som har varit landshövding efter att ha varit statsråd och riksdagsman för FP, sa en gång lite deprimerat: ”Idealet i Sverige tycks numera vara: gärna debatt men först ett rejält beslut”. Vi låter beslutspotensen bli viktigare än tankeförmågan, och vi måste använda huvudet till att tänka med. Det är nödvändigt om vi ska kunna utveckla vårt samhälle.
Hur hanterar då folkbildningen dessa frågor? Jag fick nyligen ett material: Folkbildningens val och vilja, från Folkbildningsrådet, rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, Folkbildningsförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting, för att diskutera framtida verksamhet. Kapitlen handlar om: Folkbildning och demokratin; Folkbildningens roll för lokal och regional utveckling; Folkbildningen och det civila samhället; Folkbildning livslångt lärande; Folkbildning och utjämning av utbildningsklyftor; Folkbildning och utbildning av folk med funktionsnedsättning; Folkbildning i ett mångkulturellt samhälle; Folkbildning och kultur; Folkbildning och globalt långsiktig hållbar utveckling; Folkbildning och folkhälsa; Folkbildningen och framtidens lärande; Folkbildningens i utbildningssamhället; Statens syften och mål med stödet till folkbildningen.
Mot dessa kapitel behandlar man utmaningar och svårigheter för folkbildningen och dess organisationer framöver. Jag har ingen principiell invändning emot det, men när jag läste igenom den blev jag bedövad. Jag insåg att egentligen behövs inga andra institutioner alls utöver folkbildningen organisationer. De kan lösa all världens problem. Man har täckt allt i den här genomgången. Utom en sak: Vi har tappat lusten.
Lusten finns i den enskildes perspektiv. Vi gör en begreppsbildning där vi beskriver folkbildningens alla möjligheter och glömmer att vi måste utgå ifrån den enskildes lust. Jag var nyligen på en folkbildningskonferens i Blekinge. Då talade de om vikten av att folkbildningsförbunden kunde profilera sig och bli synliga i samhället. Så reste sig och kommenterade en 17-årig tjej: ”Jag tycker att ni har fel i ert sätt att snacka. Jag går på en gitarrkurs. Gitarrkursen är det viktiga för mig”. Det var inte studieförbundet som var det centrala för henne. Det var lusten att spela gitarr. Om man ska nå en framgång med verksamheten måste man våga utgå från lusten hos den enskilde och varje människas ansvar för att vilja dela med sig.
Här har vi idag en katastrofal konflikt om skolan. Skolan har som huvudinriktning att möjliggöra för våra unga medborgare att konkurrera med sin kunskap. Vi ska visa att kunskapen är något som man kan exploatera, ha glädje av i ekonomiskt hänseende. Då råkar man riktigt illa ut i det man vill göra. Det bygger på den felaktiga förutsättningen att konkurrens skapar mångfald. Istället slätar konkurrens ut och gör allt lika.
Anna Christensen, som var rättsprofessor i Lund, skrev i en krönika i DN: ”Man brukar säga att tävlingar och tävlande uppmuntrar individualism. Ingenting kunde vara felaktigare. Det bygger på denna fatala sammanblandning av å ena sidan individualism, å andra sidan sådana företeelser som egoism, självhävdelse och konkurrens. Individualism är att hålla fast vid sin särart, inte att slå ut eller vinna över någon annan”. Hon fortsätter sitt resonemang och säger att tävlande och tävlingar inte uppmuntrar till individualism utan till konformism, likhet.
Hon fortsätter: ”Det systematiska tävlandet sållar inom varje idrottsgren fram människor som har samma genetiska förutsättningar, samma kroppsbyggnad, som använder samma teknik, tränar enligt samma metoder, har samma skor på fötterna och äter samma mat. Och i stort sett springer de lika fort och hoppar lika högt. Man kan bara skilja dem åt med elektronisk tidmätning. De är i realiteten lika bra. Man kan inte längre stå i skidbacken och se vem som åker fortast”. Så klipper hon till med: ”Utrymmet för individuell särart är faktiskt mycket större inom de så kallade lagsporterna. En fotbollsspelare kan ännu så länge se ut hur som helst”.
Den avvikande individen blir bara synlig i gruppen, i den goda gemenskapen. Konkurrensen skapar ingen mångfald. Då går Anna Christensen vidare när hon talar om hur vi ser det i skolan: ”Om man vill att barnen i en skolklass ska bli riktigt lika och lydiga, ska man förmå dem att tävla med varandra. Efter en tid av tävlande kommer alla att ha undertryckt sin individuella särart och anpassat sig till den norm som läraren använder vid rangordning. Några kommer att vara lite bättre, andra kommer att vara lite sämre. Men de kommer att likna varandra mer och mer för varje dag. Att vara bäst eller sämst är inget uttryck för individuell särart”.
Vi får alltså ett samhälle där folk blir lika varandra, istället för att uppmuntra de individuella särarterna. Då finns det skäl för folkbildningens verksamma att värja sig och inse att folkbildning är något annat än flockbildning. Numera går staten gärna in och ger flockbildningsuppdrag till studieförbunden, som de med statsbidrag tacksamt accepterar.
Ett annat exempel är Forum för levande historia. Hur kan vi acceptera ett samhälle där vi har en kampanjmyndighet som ska kampanja för att vi alla ska ha samma verklighetsuppfattning. Men det är ju för ett vällovligt syfte, säger man. Då är vi tillbaka till de vävilliga förmyndarna. Akta er för dem, som talar om vad man ska tycka. Flockbildning ska man akta sig för. Folkbildning däremot är centralt.
Då kan det finnas skäl att fundera över begreppen bildning och folkbildning. För egen del har jag valt följande definition: Bildning är både innehåll och rörelse. Bildningsbegreppet innefattar det vi behöver veta och också är det som vi gemensamt behöver veta. Det finns en fara om vi definierar bildningsbegreppet med hjälp av en litterär kanon, böcker som alla ska ha läst för att vara bildad. Idag är det många som drömmer om detta. De säger att det vore bra som alla skolbarn hade läst samma böcker, då skulle de ha del av vårt kulturarv. Det är inte sant. Skulle jag be er göra en lista på tio böcker som ni tycker att alla borde ha läst, skulle vi sannolikt upptäcka att ingen lista är lik någon annan. Ändå kommer de flesta listor att godkännas av oss. Vi känner igen kulturarvet när vi ser det, men det låter sig inte definieras i form av ett antal böcker som alla ska ha läst. Kulturarvet är paradoxalt nog det enda som inte kan ärvas. Det måste var och en själv förvärva. Då kommer vi att ha lite olika uppfattningar om vad det är. Därför är det farligt att säga att vi ska ha en litterär kanon, eftersom det förändras.
Jag tog studenten 1951. Vi hade en bok som hette stamsånger. Det var 20 utvalda svenska sånger som alla elever skulle kunna. Jag hittade boken en dag för något år sedan och upptäckte till min häpnad att av de 20 var ungefär tio stendöda. Det var inte bara snobbsånger, utan en av dem var I sommarens soliga dagar. När hörde jag den sjungas senast? Någon enstaka gång på Skansen, men då mer som en påminnelse om tider som varit. I själva verket är sången sedan detroniserad av Lilla Idas sommarvisa. Kulturarvet förändras och vi måste acceptera att vi inte kan definiera bildningens innehåll. Bildning är rörelse, förändring, andra perspektiv, andra ingångar.
Folkbildning kan man också beskriva ur två perspektiv: som handling och förhållningssätt. Folkbildning är en handling i så måtto att vi strävar efter att föra ut viktiga kunskaper. Här finns också ett missionerande perspektiv. Vi vill föra ut viktiga ting. Men folkbildning är också ett förhållningssätt; lusten att dela med sig. Här kommer vi i konflikt med skolans kunskapssyn, att man ska ha kunskap att konkurrera med. Poängen med folkbildning är att den ligger nära universitetens ledstjärna. Kunskap ska man dela med sig av. Det jag har lärt mig är jag beredd att dela med andra. Men också respekt för den kunskap som andra har. Här finns en ömsesidighet, vilket många inte förstår. Jag mötte en gång en debattartikel av ordföranden i en kulturnämnd i stockholmsområdet. Han skrev om folkbiblioteken att de inte längre behövs: folkbiblioteken har blivit värmestugor för utslagna och pensionärer. Han sa att idag är det specialistkunskapen som gäller och specialisten skaffar sig helst sina egna böcker. Läs inga andras böcker, var hans tema. Därför behövs inte biblioteken. Man skulle konkurrera med kunskapen.
Det finns då anledning att fundera över ett annat problem. För det vill jag resonera kring ett begreppspar. 1969 läste jag en jubileumsskrift från Ingenjörsvetenskapsakademin. Där skrev Bertil Jakobsson, som var både läkare och civilingenjör, en artikel om innovatörens dilemma. Innovatör var det stora modeordet vid den tiden. Idag är det entreprenör. Han skriver om vad som kännetecknar innovatören: ”innovatören har ett sådant problem, för han tänker inte som de flesta andra. Vårt normala tänkande är konvergent. Man tänker i riktning mot facit, så att man kan kontrollera att man har tänkt rätt”. De flesta tänker så och det är det tänkande som skolan gynnar. Det är ungefär som att gå i tunnlar och det är ett utmärkt sätt att tänka när man går i tunnlar.
Han fortsätter: ”Innovatören däremot tänker divergent”. Kors och tvärs, hit och dit. Därför blir innovatören ofta en katastrof på sammanträden. Den divergent tänkande tittar på ådringarna i träet och lyssnar inte på sammanträdet. Han ser en bild på ett flygplan. Han ser inte bara bilden utan upplever aerodynamiken. Han är ute och flyger när han ser bilden. När jag läste den första gången blev jag väldigt tagen, för jag insåg vilken begåvningstyp jag själv tillhör. Jag har alltid varit bra på sammanträden. Jag är utpräglat konvergent tänkande. Jag har förstått att vi måste ge mer utrymme åt det divergenta tänkandet.
Nu är det inte så att vissa personer bara tänker divergent och andra konvergent. Men vi måste även uppmuntra det divergenta tänkandet. När jag läste detta förstod jag att Picasso kanske inte bara var galen. Tavlan Guernica med de splittrade formerna, med armar och ben kors och tvärs, tyder på att han tänkte divergent. Det är först när vi vågar möta och bryta det konvergenta tänkandet med det divergenta som vi får konflikter som gör att vi kan utveckla tankarna. Där, konstaterar jakobsson, är skolan knepig, för den gynnar ensidigt det konvergenta tänkandet. En elev som får ett antal byggklossar och uppmanas att göra en bil av dessa, får godkänt om han gör så och använder alla klossar. Men om han bygger ett tåg med färre klossar får han underkänt.
Därför studsade jag till lite inför skriften från Folkbildningsförbundet, med ambitionen att vara heltäckande. Vad samhället än vill, vad vi än hittar på ska et alltid finnas folkbildare till reds. Det är därför jag talar om risken för ett andaktsrum för de invigda. För det är frestande för oss som sysslar med folkbildning. Vi vet ju lite bättre än andra. Det finns många områden där vi möter de invigdas andaktsrum. På bokmässan i höstas upplevde jag det mycket starkt. Det var som alltid en fantastisk bokmässa. Vi som gick där kände hur bra vi var. Vi som läste böcker, vi som visste hur viktigt det var att läsa böcker. Ju längre vi gick där, desto starkare kände vi hur synd det var om de andra utanför. Vi kom allt djupare in i den förtrollande gemenskapen. Vi hade ju kommit ett steg längre än dom. I samma ögonblicka tappade man möjligheten att påverka världen utanför sig själv. Då kommer man in i ett slutet rum där man ägnar sig åt tillbedjan och i värsta fall besvärjelse, istället för att ägna sig åt att försöka utveckla, att missionera. Missionsviljan måste därför vara så stark om man ska lyckas.
Just därför skulle jag också vilja säga några ord som är farligt att säga i Göteborg, men jag gör det ändå. Jag tror icke ett ögonblick att det som kallas regionalisering egentligen är det. Det är en ny kulturpolitik vi har fått. Jag blev ängslig redan när kulturutredningen på sin tid började tala om portföljmodellen. Då skrev jag en debattartikel och undrade varför de är så blygsamma. Varför ska de ha en portfölj? Kan de inte skaffa en resväska istället? Jag fick min farhåga bekräftad när beslutet kom och det hade blivit en koffert. Man ska lyssna till språkliga bilder, de är intressanta. Egentligen är den nya kulturpolitiken ett brott mot den kulturpolitik, vars struktur skapades en gång av Gustav III. Han inrättade de kungliga akademierna; Svenska akademin, Vitterhetsakademin, Konstakademin, Vetenskapsakademin.
Det intressanta med dem är att de byggdes upp runt kunskapsområden och intresseområden. Den strukturen har gällt ända till 26 maj i fjol. Arbetarrörelsen försökte punktera den på 70-talet genom att gå till storms mot institutionerna. Vi sa att arbetarklassen har sin egen kultur och de mest enfaldiga menade att arbetarklassens kultur var att vandra i skogen och att det därför borde var statsbidrag för sådan verksamhet. Man reducerade kulturpolitiken till att bli en fördelningspolitik i tro att man därmed gynnade arbetarklassen. Men eftersom arbetarklassen var så liten redan då, lyckades man den gången inte slå sönder institutionerna. Men nu när politiken inte längre företräder medborgarna och kulturpolitiken inte kunskaps- och intresseområden, utan skattebetalarna, kan man slå sönder dem. Man representerar idag det största av alla kollektiv, skattebetalarkollektivet, gentemot de enskilda medlemmar av samma kollektiv som skulle behöva ha hjälp av devisen. Det får konsekvenser på många områden. Den politiker som representerar medborgarna säger till den som inte kan gå: Det är min uppgift som din företrädare att du får en fungerande rullstol. Representerar han skattebetalarna säger han istället: Hur mycket kan man egentligen kräva av en vanlig skattebetalare att han ska pröjsa för att han ska få en rullstol? Då öppnar han för en helt annan människosyn. En osocial människosyn. Man är medlem av ett kollektiv som tar ställning gentemot enskilda medlemmar av samma kollektiv som skulle behöva ha insatsen. Den kulturpolitik som nu utformas innebär inte att man flyttar pengar från riksdagen till regionerna, landstingen. Man flyttar pengar från de centrala kunskapsområdena, från institutioner ner till politiska styrorgan, landstingen.
Riksteatern är ett bra exempel, en ideell förening. Riksteatern har fått pengar av staten och har gjort teaterföreställningar och produktioner som lokala teaterföreningar har kunnat beställa. Det har funnits en direkt relation mellan dem som gör teaterföreställningarna och dem som vill ordna teaterföreställningar på plats. Idag har man satt dit en politisk mellanhand. Det som kallas regionalisering är i själva verket ett politiskt mellanled som ska bestämma vilken kultur vi ska syssla med. Då är det intressant att se att nyliberalismen är ohyggligt auktoritär, för den ska ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Då leder det till att kulturborgarrådet i Stockholm, som inte är kommunist, kan utan att blinka skriva en debattartikel där hon säger: ”Vi måste tydliggöra de kulturpolitiska målen. Hur ska kulturskaparna annars veta vad som förväntas av dem”? I Sovjet talade makten om vilka tavlor som skulle målas, för man måste ta ansvar för vad folket fick se. Det behövde i sig inte vara en ond vilja i det. Det bekräftas av att kulturborgarrådet i Stockholm kan säga: Jag har ju ansvar för skattebetalarnas pengar, så jag kan ju inte låta dem gå till något som inte är bra. Så blir hon förmyndare och styr över de andra.
I Upsala Nya Tidning avslöjades plötsligt att det moderata kommunalrådet skrivit ett upprört brev till en moderat privatperson, som inte bor i Uppsala och som skrivit en debattartikel där han kritiserar skolpolitiken. Då får han ett brev där kommunalrådet säger: ”Det är uppsalamoderaterna som har mandatet att föra debatten i Uppsala och vi har regler för publicering. Artiklar ska godkännas av Gunnar Hedberg eller av mig innan de skickas in till någon tidning”. Och när det moderata partikansliet ska försvara det, säger man att vi inte har några sådana regler, men man måste följa någon slags partilinje om man ska vara trovärdig. Så det är ingen tillfällighet att Sverige för första gången i historien har fått en propagandaminister, Per Schlingmann, som ska samordna regeringens information utåt. Man vågar inte ta risken att någon tanklös minister säger något som inte är förankrat i hela regeringen.
Då har vi fått ett endimensionellt samhälle. Där får folkbildningen och dess organisationer ytterligare en central uppgift att ägna sig åt. Vi måste gå till storms mot det som är vad jag kallar den nya stalinismen. Då finns det också skäl för oss att fundera över följande:
Akta er för att göra er till offer. Bodil Malmsten har skrivit: ”Att allt är föräldrarnas fel och att ingen av kvinna född har något eget ansvar för sitt liv, var en feltolkning av psykologin som blev ödesdiger för min generation. Från att vara ansvariga individer förvandlades vi till offer. Ett offer har något att skylla på och är befriat från ansvar för sitt liv. Ett offer är ödets lilla lammunge, med offret gör världen vad den vill. Jag minns när jag första gången blev varse det angenäma med att vara offer. Det var hemma hos en av mina konfirmationskamrater i Johannelund, en familj som råkade heta Johansson. Det var när mamman i familjen, fru Johansson, en riktig femtiotalförortsmamma i förkläde i volanger och rosor på kinderna vänligt frågade var jag bodde, och vad mina föräldrar gjorde, som det började. Det var när jag svarade att jag inte bodde hos mina föräldrar, att mina föräldrar var skilda och utspridda över landet, att jag bodde hos fosterföräldrarna som det kom fram. Det var på fru Johanssons förskräckta reaktion, det deltagande och den värme som strömmade emot mig, som jag första gången förstod vitsen med att vara offer. Vilket oslagbart sätt det var att hamna i åtnjutande av andras sympati. Jag hade aldrig tänkt på att jag kunde vara något offer, att det var någons skuld att jag hade kommit till fosterhemmet. Det var ju som det var. Att jag var offer var något nytt för mig. Det fick mig att känna mig betydelsefull, omtyckt och intressant. Jag blev offer på heltid. Min generation är en generation av offer och eftersom jag är en exemplarisk representant för min generation så blir jag ett exemplariskt offer. Från och med Vällingby och fram till det jag var i femtioårsåldern fanns det ingen som var mer offer än jag. Ingen mer synd om och ingen så utan ansvar för sitt eget liv”.
Vi måste alltså våga möta medborgarna och begära av dem att de tar ett eget ansvar. Varje människa är kapabel och det är en viktig insikt.
Allra sist ska jag gå tillbaka så långt som till 1814 och läsa en fabel som ryssen Ivan Kryloff, tolkad av Staffan Skott – Pappersdraken:
”En pappersdrake som mot himlen flög
och svängde med sin svans
i solens glans
fick se en liten fjäril som i markhöjd smög
Hallå skrek draken till
Man ser dig nätt och jämt
Ditt lilla skämt, Din krake,
förneka ej, du skulle gärna vara
som jag och högt bland molnen fara.
Där tar du miste, pappersdrake
och dina tankar om dig själv är fel i grunden.
Ty fast du flyger flott så är du bunden.
Ett sådant liv, hur högt du än må sväva
är ingenting att eftersträva.
Men jag som flyger på en blygsam höjd,
är ändå nöjd.
Ty vart jag flyger varje dag
bestämmer bara jag
Och aldrig skulle jag som du,
så snart en hand i snöret rycker
Krumbukta blott och bart
för andras nycker.”
Det är ingen dålig sammanfattning för bildningsideal.
