[110415] av Sam Shepard och Joseph Chaikin
Översättning: Peter Alfredsson och ensemblen
Sverigepremiär på Teater Trixter 14 april 2011
Regi: Lars Andersson
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Ljus: Efraim Kent,
Musik: Björn Knutsson
På scen: Ingvar Örner, Tina Lenne
På Trixter spelar man nu åter en pjäs av den amerikanske dramatikern Sam Shepard. I När världen var grön möter vi en gammal kock som sitter i en fängelse, dömd till döden, efter att ha mördat fel person i en gammal familjevendetta. I den avlägsna amerikanska by som han kommer ifrån hör sådana händelser tydligen till vardagen. Om någon i en annan familj har förgiftat min familjs åsna för hundra år sedan är det helt naturligt att jag måste hämnas genom att förgifta någon i den familjen – gärna en människa – idag, hundra år efteråt.
Den äldre mannen ligger på fängelsebritsen och minns sin barndom – en blandning av böljande sädesfält och hemska krigshändelser som visas på film i fonden. Men hans minnen avbryts av en strålande, vacker och pigg tjugofemårig flicka som kommer på besök i cellen. Hon är journalist, och börjar intervjua mannen om bakgrunden till mordet, och vad som egentligen hände.
Flickan går, men kommer tillbaka, flera gånger. För varje gång avslöjar hon något mer om sig själv och motivet till sina besök. Hennes intresse för mannen liknar nästan kärlek. Han lockas att öppna sig lite mer, och reser sig från britsen för att komma närmare…
Det är lite vackert och rörande. Ett slags klassiskt möte mellan gammal trött man, och ung kvinna som genom en blandning av klokhet och naivitet återuppväcker hans slumrande livsandar och manlighet.
Men jag tycker ändå inte riktigt om uppsättningen. Jag hade helt enkelt väntat mig något roligare, tydligare och fräckare på teater Trixter. Jag tycker att föreställningen hade obegripliga longörer. Kanske berodde det på själva texten, och kanske på något annat. Trots det spännande mötet kändes dialogerna märkligt stela, otydliga och enformiga. Och bilderna av eldsvådor, krig och sädesfält blev tillslut mer tröttsamma än intressanta.
/Kajsa Öberg Lindsten
Det ska vara mat nu för tiden. Mat lagas i alla tv-program Det moderna slaveriet visas i alla sin gräslighet i de heta köken med flammande flamberingar. Det publiceras en ny kokbok om dagen i landet. Kocken är den moderne hjälten, så därför när Shepard presenterar oss för ytterligare en sliten gun-slinger är det en grånad matlagare, darrande av återhållen kökslusta.
En ung kvinnatränger sig, klänger sig på honom med mikrofon och anteckningsblock i högsta hugg för att få honom att avslöja sina hemligheter. Han har hämnats förfaderns döda åsna genom att bjuda sonsonsonsonen på en förgiftad potatis. När pjäsen slutar fräser smöret i pannan och en fantastisk mango-chutney förbereds.
Jag kan inte påstå att jag upplever föreställningen som särskilt angelägen. Den framförs i ett tankspritt tempo som om det kändes likadant på insidan av rampen. Det är en världsurpremiär det här, och man har inte svårt att förstå varför. Jag skulle föreslå Trixter att lägga sin envetna kärlek till Sam Shepard åt sidan. Har inte Petra Revenue några egna läckerheter i sitt teatrala skafferi?
/Åke S Pettersson
