[110407] På 1950-talet berättade vår fröken för oss om hur människor, som levde för flera hundra år sen, trodde på alla möjliga farliga väsen, troll, häxor, huldror och hur man trodde att sjukdomar orsakades av onda dunster. ”Och tänk”, tillade hon, ”så bra vi har det som lever i en modern tid och inte behöver vara rädda för allt möjligt för att vi har kunskaper idag”.
Men vadå ”inte behöver vara rädda” för allt möjligt? Jag ser mängder av fenomen runt oss som man har anledning att vara rädd för, och även sådana som politiker systematiskt använder sig av för att skrämma upp oss fast det kanske inte är så farligt, och efter att ha läst Björn Ramels bok ”Läkare utan vapen” har jag lärt mig vara rädd för en sak till, för de antibiotikaresistenta bakterierna.
Visst visste jag att de fanns, visst hade jag hört talas om sjukhussjukan, men nu inser jag att de där bakterierna trampar varandra på tårna på min egen hud och bara väntar på att jag ska försvagas lite så att de kan börja ta död på mig, hånflinande åt mitt stackars försvagade immunförsvar som inte har en chans och gapskrattande åt den antibiotika läkarna försöker döda dem med. Men nej, riktigt så illa behöver det inte vara – för just mig. Det är inte säkert att just jag bär på några antibiotikaresistenta stammar och jag tröstar mig med att eftersom jag inte gått på speciellt många antibiotikakurer i mitt liv så är risken inte såå stor för min del. Men författaren visar hur illa det är ställt i världen just nu, på det här området.
Boken handlar om problemet med just de antibiotikaresistenta bakterierna. Den handlar om hur bakterier kan smitta varandra med DNA som gör dem okänsliga för penicillin och andra antibiotikapreparat. Den handlar om hur allt fler bakterier blir resistenta mot allt fler antibiotikasorter, multiresistenta. Den handlar om hur snabbt resistensprocessen går och hur snabbt de resistenta bakterierna sprider sig över världen. Den handlar om varför det som en gång var ett undermedel idag inte är lika effektivt som botemedel mot sjukdomar orsakade av bakterier som det var för 50 år sen.
Läsaren får veta att framför allt sjukhusvistelser utsätter oss för risken att bli smittade av elakartade och antibiotikaresistenta bakterier. Det leder mina tankar tillbaka igen, till berättelser om hur människor i början av 1900-talet var livrädda för sjukhusen ”för där dog folk” bara. Tidigare har jag tänkt mig att den här rädslan uppkom därför att det mest var dödssjuka människor som hamnade på sjukhusen där de sedan dog. Efter att ha läst Ramels bok inser jag att det nog inte var på det sättet utan just så att patienterna ofta blev dödssjuka där och dog av farliga bakterier i en tid före antibiotikan, då man inte kunde bota de patienter som drabbades av sådana.
Vad Björn Ramel säger oss är, att om man inte vidtar kraftåtgärder för att stoppa utvecklandet och spridningen av de här resistenta bakteriestammarna kommer vi snart att vara tillbaka till den tid då det inte fanns någon bot mot lunginflammation, blodförgiftning och andra bakteriellt orsakade livshotande sjukdomar, som vi vant oss att betrakta som beskedliga bara man får en antibiotikakur. Perspektivet är skrämmande och borde vara ännu mer skrämmande för unga människor som räknar med att kunna vandra på den här planeten många år framöver, år som kan tas ifrån dem om det här scenariot blir verklighet, år som redan tas ifrån några av dem eftersom de här bakterierna redan idag dödar ganska många människor, inte bara i Asien, som verkar vara värst drabbat, utan även i Europa och USA.
I första kapitlet kastas läsaren rakt in i Grekland, som lär vara det land i Europa som har störst problem med resistenta bakteriestammar. Ska man semestra i Grekland ska man alltså se till att inte bli sjuk och inlagd på sjukhus. Där, visar det sig, har det gått så långt att man på somliga sjukhus isolerar de patienter som inte bär på resistenta bakterier för att de inte ska bli smittade av de andra patienterna på sjukhusen. Här hemma gör man fortfarande tvärtom, om man kan, isolerar dem som bär på de farliga och svårbotade bakterierna för att de inte ska smitta de andra. Läget i Sverige är fortfarande bättre än på många andra håll i världen alltså. Det känns dock inte som någon tröst med tanke på hur snabbt de här bakterierna sprids runt jorden och hur många av dem som kommer från semestrar i Asien exempelvis, som bär med sig sådana hem.
Hur kommer det sig att vi fått sådana här antibiotikaresistenta stammar? Antagligen för att bakterierna av naturen är otroligt anpassningsbara, vilket är orsaken till att de överlevt under årmiljoner. Dessutom förökar de sig blixtsnabbt om de hamnar i en gynnsam miljö. Det behövs bara att några bakterier visar sig resistenta mot ett antibiotikum för att just dessa bakterier ska föröka upp sig kraftigt i miljöer med just detta antibiotikum. Ju mer antibiotika som används och finns i vår miljö, desto fler stammar av resistenta bakterier odlar vi alltså fram, för att göra en lång och bitvis nästan rafflande historia kort. I vissa delar av världen kan människor köpa antibiotika receptfritt och självmedicinera. Det innebär att mängder av människor världen över äter stora mängder antibiotika även för virusförorsakade sjukdomar som antibiotika aldrig har botat, som snuva och influensa ex. Sedan kommer en del av den här antibiotikan ut i miljön via urin och avföring.
Men det här, får vi veta, är inte hela sanningen. I Sverige bidrar helt andra faktorer till att problemet växer. Läkarkåren, skriver Björn Ramel, har stor del i ansvaret. Det är lätt, menar Ramel, för en tidspressad läkare att skriva ut antibiotika för säkerhets skull men ibland också för att det tar för lång tid att förklara för en patient, som bestämt sig för att han eller hon behöver just antibiotika, varför det inte är någon god idé att äta sådana.
Bristande hygien på sjukhusen är en annan och starkt bidragande orsak, får vi veta. Det är dessvärre vanligt att även läkare slarvar med att tvätta händerna mellan patienterna. Neddragning på personal har lett till stress och tidsbrist för alla. I den allmänna och politisk betingade spariver som drabbat oss de senaste 20 åren (alltmedan Västvärlden blivit ofantligt mycket rikare) har man dessutom ofta försökt dra ner på städningen på vårdcentraler och sjukhus. Överbeläggningen, som blivit allt vanligare på våra sjukhus, bidrar också till att sprida och föröka upp de elaka bakterierna. Den gör dessutom att man flyttar runt patienter och därigenom sprider de resistenta bakterierna mellan avdelningarna på sjukhusen och ibland mellan sjukhusen, vilket inte heller är lyckat om man önskar hålla nere förekomsten av dem.
Läkemedelsbolagen, som skickar ut försäljare till sjukhus och vårdinrättningar, försöker förstås öka användningen av deras preparat men dessutom släpper de ut antibiotika i miljön runt sina fabriker. I Indien, där många medicinkopior tillverkas, har man runt fabrikerna kunna mäta upp stora mängder multiresistenta bakterier i jord och vatten. Det är bättre men fortfarande inte bra vid fabriker i USA och Europa. Det är dyrt att ta tillvara och oskadliggöra spill. Konkurrensen, som handlar om att hålla nere kostnaderna, får alltså hemska konsekvenser.
Dystrast av allt är kanske läkemedelsföretagens ovilja att satsa resurser på att försöka ta fram nya sorters antibiotika. Här kan vi bara hoppas att regeringar tar sitt ansvar och finansierar denna forskning, som inte är helt nerlagd, men behöver intensifieras. Även om det talas om saken internationellt och vissa åtgärder vidtas, säger Björn Ramel, så är det för lite och går alldeles för långsamt.
För den som tror att den numer så omhuldade fria marknaden fixar allt och löser alla problem bara den lämnas ifred kan det kanske vara dystert att få veta att när antibiotikan togs fram på 40-talet, i sådana mängder att den blev användbar i stor skala, krävdes att den amerikanska staten både samordnade och stod för stora delar av finansieringen av projektet. Läkemedelsföretagen var med, men de hade inte tagit på sig uppgiften utan statliga pengar.
Nästa bov i dramat är de stora köttproducenterna, där man i många länder fortfarande använder stora mängder antibiotika, dels i förebyggande syfte, dels för att de här preparaten ökar djurens tillväxt. I Sverige är man idag mer försiktig med veterinärmedicinsk utskrivning av antibiotika men internationellt går det trögt att få stopp på eländet. Allt kringskyfflandet av djur i den globaliserade världen utgör givetvis också en spridningsfaktor. Att bakterierna utvecklar resistens, det kan vi nog inte undvika helt, men vi hade kunnat undvika den mycket oroande och snabba utveckling vi sett de senaste decennierna, menar Ramel.
Bokens titel kanske inte låter lockande men vid sidan av att den ger god och lättläst information om hur situationen ser ut idag så är boken bitvis riktigt rafflande, som berättelsen om hur akademiska sjukhuset i Uppsala drabbades allvarligt av sjukhussjukan och om hur man till slut kom någotsånär tillrätta med problemet.
Man har inte tråkigt när man läser den alltså, trots att den är full av förkortningar för alla resistenta bakterier. Det här är dessutom boken som borde sättas i händerna på varenda politiker, både i stat, kommun och landsting och på varenda läkare och veterinär i landet, de som är ytterst ansvariga för att situationen ser ut som den gör och som kan se till att den inte förvärras alltför snabbt. Lärdomen de borde kunna dra är att det som idag ser ut som en besparning, mindre pengar till städning på sjukhusen, nerläggning av mindre enheter till förmån för större, avvecklandet av avdelningar och patientplatser, etc. kan bli dyrt, mycket dyrt och väldigt dystert i det lite längre loppet.
