[110324] I dessa dagar, då man återskapar Olof Palme och gör honom till en politisk kraft, kan ett författarvittnesmål vara av intresse. Följande är citat ur Torgny Lindgrens Minnen 2010:
”Du måste vara beredd på det allra värsta. Det har hänt något alldeles fasansfullt hemma i Sverige.
Det här var den stunden när jag störtade från den allra högsta höjden. Jag begrep genast vad som hade hänt: mitt ljusgula hus hade brunnit ner, hela min familj var utplånad, min hund Felice var innebränd, jag skulle aldrig mer ha något att återvända till, hädanefter skulle ingen älska mig.
Du förstår, sade nu rösten från ambassaden, förmodligen var det ambassadören själv: Olof Palme har blivit mördad!
Och jag svarade genast – och jag antar att mitt svar finns lagrat i UD:s arkiv: Gud ske lov att det bara var en sådan bagatell!
…
Borde jag inte stannat upp mitt i den här redogörelsen och endast fäst uppmärksamheten vid Olof Palmes död? Kunde jag ha skrivit ett par sidor om just det dödens mysterium som drabbade honom, hans eventuella martyrskap, hans obegripliga, jagcentrerade väsen, eruptionerna av vältalighet?
Det vore falskt. Thomas Mann angick mig alltid på ett djupare sätt än Olof Palme.”
Torgny Lindgren befann sig i februari 1986 på kulturkontaktbesök på Island och under kvällen före mordet har han samtalat med nobelpristagaren Haldor Kilian Laxness om Thomas Mann.
”Ingen kan mäta sig med Thomas Mann.”
Sedan många år Torgny Lindgrens litteräre följeslagare.
”Gud ske lov att det bara var en sådan bagatell!”
En bagatell?
Ta Lindgrens berättelse med namnet Skolbagateller från 1972. Vad han där berättar om den svenska skolan är sannerligen inga bagateller.
Vad han som författare tycks förmå är ”bagateller” jämfört med vad som verkligen äger rum i skolan.
Är det likadant med ”bagatellen” Palmes bortgång?
Egentligen alls ingen bagatell.
Men i förhållande till Thomas Manns författarskap kan mordet kanske ses på det sättet.
Hans kommentar till Olof Palmes död vill jag komplettera med att något spegla hans engagemang i diktsamlingen Hur skulle det vara om man vore Olof Palme … med tillägget ”Dagbok förd under ett kort försök att sätta sig in i hur det vore att vara Olof Palme”.
På bokens bakre omslag beskriver författaren sitt förhållande till socialdemokratin som ”en svårartad och obegriplig fixering”
och han påpekar, att dikterna innehåller hans ”föreställningar om Olof Palme” och tillägger ”Kanske också en och annan av Olof Palmes föreställningar”.
1971 gavs diktsamlingen ut på Författarförlaget. Då var Palme i början av sin första statsministerperiod 1969 – 76. Den fingerade dagboken omfattar en månad, från den sjuttonde september till den sextonde oktober, dvs. under riksdagsarbetets inledning.
Vilka politiska händelser var då aktuella?
Jag vet inte.
Även om den fingerade dagbokens beroende av aktuell politik kan vara viktig att känna till, har dess innehåll en generellt mänsklig och personlig inriktning. Här utdrag med korta kommentarer, som i någon mån exemplifierar hur Lindgren såg på Palmes problem med beskrivning av verkligheten. Min utgångspunkt är ambivalensen i följande citat:
” Samhällstillvänd. Ett förbannat ord.
Alternativt: medmänniska.”
27 – 9
”… Jag talar om världens minoriteter
och ni kommer stickande med fyrtiosju zigenare.
Jag talar om svältande millioner
och ni visar på snapshots av
tillfällig svält. Jag talar om
århundradenas utsugning och ni
pratar om prisstegringar.
Jag längtar efter överblick, vida vyer,
överseende, långsynthet,
blindhet.”
Uppbyggnaden av ”talet” påminner om de ”retoriska eruptioner” som Lindgren påtalat i sina ovannämnda Minnen. Tal hör knappast hemma i en dagbok. Däremot eftertanken, den ”blindhet” som Palme i sin ambivalens klandrar sig själv för och som är konsekvensen av hans ”överblick och ”vida vyer”.
7 – 10
”En tioårig pojke vaktar familjens getter
på åkerfälten. Han hinner inte fly varken
till det skyddande betongröret eller hålan
i marken. Så han dödas av det amerikanska
flygvapnets bomber. Vi känner inte hans namn.
Men han har många olyckskamrater.
Det är Vietnam i april 1967.
Jag citerar, jag upprepar: ”betongröret”,
”hålan i marken”. Jag upprepar det
otaliga gånger. När
ska jag verkligen förstå vad det betyder?
”Betongröret?” ”Hålan i marken?”’
Familjens getter på åkerfälten.
Olyckskamrater.”
”Överblicken” är borta, och ”blindheten” ersatt med konkret vittnesjournalistik. Men – ”När ska jag verkligen förstå vad det betyder?”
Dagen efter, den 8 oktober, tycks Lindgren sammanfatta och problematisera Palmes förhållande till verkligheten.
”Här är verkligheten!” Ser ni den? Känner
ni den med era blinda fingrar?
Det här är verkligheten. Jag lägger fram
den åt er så att ni ska kunna ta ställning
till den, anpassa er till den, låta den
dekorera era vardagsrumsväggar.
Verkligheten är bilder och bokstäver.
(Även om verkligheten vid ett eventuellt val
skulle föredra att vara något helt annat.)”
I parentesen tycker jag mig höra ”Palmes” ambivalens, uttryckt som författaren Lindgrens teaterviskning ur kulissen.
