[110319] av Conor McPherson
Översättning: Pamela Jaskiovak
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 18 mars 2011
Regi: Björn Runge
Scenografi: Peter Lundquist
Kostym: Susan Salomonsson
Ljus: Max Mitle
Ljud: Kasper Val Bjerregård Larsen
Dramaturg: Lucas Svensson
Mask & peruk: Ingela Collin
Musik: JohannSebastian Bach, Brian Eno, Charlotte Gainsbourg, Lou Reed, Jocelyn Pook
I rollerna: Alexandra Zetterberg, Johan Gry, Nina Zanjani, Mattias Nordkvist
Conor McPhersons pjäs Fåglarna bygger på samma novell som Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Det handlar om människor som inte kan värja sig mot alla de vilda fåglar som plötsligt några gånger om dygnet – i takt med tidvattnet – blir mordlystna och ger sig på allt mänskligt som vågar sig ut.
I själva verket handlar det om en civilisations undergång.
Mitt på Nya Studions scen står en vit flygel. På flygeln står påsar, burkar och en plastdunk med vatten. Under flygeln ligger en man på en madrass, hopkrupen under ett täcke. På en annan madrass, en bit bort, sitter en rakryggad kvinna i välsittande svarta kläder och skriver i en svart anteckningsbok. Mannen plågas av mardrömmar, kvinnan försöker lugna honom och blir nästan strypt.
Paret sammansvetsas av hotet som lurar därutanför. Utanför deras lantliga hus finns de hotfulla fåglarna. Alla människor har flytt eller dött. Maten håller på att ta slut. Under de fågelfria timmarna skyndar mannen ut för att söka efter mat i övergivna hus. Eller på bensinmacken. När fåglarna närmar sig stängar man alla de höga vita fönsterluckorna i sin lantliga salong. I taket syns skuggorna av flygande fåglar. Kontakten med omvärlden är bruten. Kanske har mänskligheten dött ut.
Men en morgon när solen skiner öppnar man fönsterluckorna. Utanför skymtar träd. Och plötsligt kliver en ung kvinna in genom dörren.
Så inleds ett triangeldrama. Den unga kvinnan Julia, spelad av Nina Zanjani, är livrädd men kanske just därför också full av liv. Hon är skygg, aggressiv och vidöppen på en och samma gång. Med söndriga jeans och sår i pannan. Den klumpige, ömhetstörstande Nat, spelad av Johan Gry, dras till henne. Den behärskade Diane, spelad av Alexandra Zetterberg, lyckas inte kuva sin yngre rival, varken med moderliga omsorger eller med överlägsenhet. En överlevande granne med skrynliga kläder besöker henne när Nat och Julia gemensamt gett sig iväg för att söka mat. Han erbjuder sprit och tabletter, och kanske också en flyktmöjlighet. Men Diane väljer att stanna kvar, iakttagande, svartsjukt vakande över de andra två.
Ganska snabbt förvandlas den förväntade skräckföreställningen till ett ganska nedtonat relationsdrama.
Skådespelarnas insatser är inte dåliga, men det bränner liksom aldrig till. I början av föreställningen fanns ett löfte om något annat – ett möte med det oförutsägbara. När Johan Gry plötsligt beväpnar sig med en fogsvans brister publiken i skratt. Men sedan blir skräcken och sorgen mest ett slags grå vardagsmat, i väntan på en oundviklig undergång. Den enda muntrationen är de konserverade päronen, som visar sig vara lök. Fönsterluckorna öppnas och stängs med jämna mellanrum, verkligheten utanför fönstren är ständigt samma suddiga trädkonturer och när fågelskuggorna vimlar i taket känns det tillslut mer som en diskret heminredningsdetalj än som ett verkligt hot.
/Kajsa Öberg Lindsten
