[110316] Under hela historien fram till 1900 växte mänskligheten till 2,4 miljarder. Nu är den sju miljarder och 2050 kommer den sannolikt att vara nära tio miljarder. Kontakterna över jordklotet, liksom trängseln och därmed smittorisken, ökar hela tiden. I de fattigaste länderna lever människorna närmast frigående tamdjur som utväxlar smittämnen med sina vilda artfränder.
Många av människans virussjukdomar har haft kor och hundar (mässling) eller vildgäss och höns, i viss mån svin (influensa) som mellanvärdar. Bakterier utväxlar genmaterial eller muterar och antibiotikaresistensen breder ut sig. Den kan ses som en pandemi (världsspridd epidemi) där bakterierna efter åttio år på nytt blir farligare. Också nyfarliga ”dubbelsidiga lunginflammationer” och tuberkulos börjar sin världsspridning i fattiga områden med högt befolkningstryck, vattenbrist, förorenat dricksvatten där också miljöförstöringen inklusive växthuseffekten slår hårdast från början.
Så tecknar professorn i infektionssjukdomar i Uppsala Björn Olsen hoten över mänskligheten som sammanhängande i Pandemi – myterna, fakta, hoten (Norstedts). Han är noga med denna helhetssyn, även om boken mest handlar om influensa och antibiotikaresistens. Han har något för en extrem fackman så befriande som önskan om helhetssyn och vill som en god vetenskapsjournalist tala med oss alla om vart mänskligheten troligen är på väg.
Spanska sjukan var en influensa med skador i de djupa luftvägarna som hotar hela blodets syrsättning. Den dödade 50 miljoner människor i världen och 37.000 i Sverige 1918–1920 i fyra vågor, varav den andra var dödligast. Den orsakades av ett ganska ”vanligt” influensavirus i en efter världskriget plågad befolkning. ”Asiaten” dödade officiellt (dvs i de västländer som räknat ordentligt) ett par miljoner men nog egentligen fyra, ”Hongkong” någon miljon. Hela tiden är frågan om slemhinneskadorna hamnar i djupaste luftrören eller högre upp, här är virusstammarna olika. Hela tiden balanserar nymuterade virusstammar, mer eller mindre farliga, mot ”flockimmuniteten”, alltså hur pass liknande stammar hela befolkningen kommit i kontakt med.
Vi väntar egentligen hela tiden på en ny ”spansk sjuka”. Det hänger inte bara på en nymuterad stam vi inte hunnit få fram vaccin mot, utan också allmänna motståndskraften i befolkningen.
På en punkt är Olsen mycket tydlig: det var en stor förlust att varken Sverige eller Norden beslutade om egen vaccinproduktion; detta projekt skulle ju av rent ideologiska skäl överlämnas åt ”marknadskrafterna”. När den verkligt svåra influensan kommer och det blir vaccinbrist, hjälper det inte att svenska skattebetalare – du och jag – betalar dyra förhandsabonnemang. Då kommer superfirmorna att tillämpa nationellt force majeur. Ett mycket sannolikt scenario.
Men Olsens totalperspektiv är inte särskilt nationellt utan just globalt. Han berättar mest om infektionssjukdomar och antibiotikaresistens men ser dem i förhållande till andra hot. Trots hans tunga teman anas en hoppfullhet – till sist uttryckt i koden internationellt samarbete – snabbrapportering – resurser där de bäst behövs.
