[110315] En familjespillra bestående av tre syskon söker tillflykt i ett fallfärdigt hus. En revolution har ägt rum. Om det är en konkret revolution eller något symboliskt låter jag vara osagt, så också om husets allegoriska kvaliteter. Det är dock ganska enkelt att tänka Iran, eftersom författaren är född där. Den författare som här debuterar med diktsamlingen Om månen alls syntes, och heter Khashayar Naderehvandi. Han föddes 1981 och kom till Sverige sex år senare. Naderehvandi har studerat klassisk grekiska, neuropsykologi och filosofi, och dessutom gått Litterär gestaltning.
Det handlar om denna flykt, men också om att se tillbaka i sin historia, att minnas. Den äldre systern blir som en mor för sina bröder, den yngste av dem pratar inte längre ”öppnar han sin mun/hörs en tunn fågelröst/ett pip, inget mer”. Han sitter under ett täcke och riskerar att tyna bort ”månen är en rutten träbit/solen en vissen solros/stjärnorna tusentals sagor som han inte får höra”.
”varje morgon klär sig systern i moderns kläder,
tar hand om det fallfärdiga huset
fyller hon igen en spricka
uppstår en ny
spikar hon upp en tavla
går en annan sönder
torkar hon ett golv
översvämmas ett annat”
I den andra (längre) delen av boken är dikterna skrivna till ett du. Duet som många år senare återvänder till huset som då är annorlunda, förmodligen återuppbyggt, en återkomst ”berättaren” endast får reda på ryktesvis. Exakt vem detta du är kan jag inte säga, men troligen är det en gammal älskare. Eller handlar det om systern?
”du hade gått runt, sa de
med handen strykande mot husfasaderna
och du hade uppehållit dig vid de mest irrelevanta tingen
lite mossa som växte på nån mur,
en söndrig skylt som prydde trottoaren
eller bruna löv som fastnat i dagvattenbrunnen
du gick ner på knä, sa de
och gjorde rent
med dina egna händer lyfte du upp all skit
utan att riktigt veta vad du skulle göra av den”
Man kan tänka sig någon som är tillbaka i hembygden efter långa år i exil. Trots all tid i det nya landet blev man aldrig riktigt lika mycket medborgare där som de infödda. Och när man nu kommer ”hem” igen känner man sig som en främling också här. Man går omkring likt en skugga bland minnen och känslor, men ruinerna är borta utbytta mot nya och okända byggnader och föremål.
Naderehvandis språk är vackert i sin okonstlade vardaglighet, talar med vemod om kärlek och en smärtsam historia många har liknande erfarenhet av. Det är som letade han bland minnen och berättelser.
Och månen är ofta närvarande, hel och som skärva. Symboltyngd i all sin naturlighet. ”alltid svårt att sova när månen lyser så starkt/lustigt att det inte blir några mönster på kroppen/när kratrarna är så tydliga”.
