HELIGA JOHANNA FRÅN SLAKTHUSEN

[110311] av Bertolt Brecht

I föreställningen medverkar även Folkteaterkören, som är en fristående amatörkör

I skuggan av mellankrigstidens börskrasch och politiska oro skrev Brecht 1929 sin pjäs Heliga Johanna från slakthusen. Men när Hitler kommit till makten brändes Brechts verk på bål och 1933 inställdes urpremiären av Johanna från slakthusen. Författaren gick i landsflykt. Inte förrän 1959 – trettio år efter pjäsens tillkomst och tre år efter Brechts död – fick Johanna från slakthusen sin urpremiär, i Hamburg.

Pjäsen handlar om en kris inom köttindustrin i Chicago. Köttgrossisten Mauler försöker sko sig på krisen, men det slutar med att han själv går i konkurs. Utanför de stängda slakterierna samlas de hungrande, friställda arbetarna, i väntan på att produktionen skall återupptas. Johanna är en ung, naiv och trosviss frälsningssoldat, som tror sig kunna rädda situationen genom att arbeta på två plan. För det första vill hon predika för de svältande och få dem att vända sig till Gud, så att deras själar kan bli frälsta. För det andra vill hon tvinga köttfabrikanterna att återuppta verksamheten, så att arbetarna kan försörja sig. I slutet av pjäsen dör hon, luttrad och övergiven: utesluten ur Frälsningsarmén, lurad av kapitalismen och föraktad av de svältande hon inte lyckades hjälpa.

Folkteaterns husregissör Melanie Mederlind har gjort en flott och stram uppsättning som, i Brechts anda, snarare talar till intellektet än till känslan. Omgiven av svarta tegelväggar står den rundkindade Johanna mitt på scenen och predikar för publiken och för den svartklädda tjugomannakör som agerar arbetare. Denna sångarskara ackompanjerar hela föreställningen med sin tystnad, sina talkörer och sina sånger. Det är mycket effektfullt. Särskilt när dessa svartklädda människoskuggor skrider fram över scenen, och en efter en försvinner ner till underjorden genom luckorna i golvet. Och, i ännu högre grad, när de träder upp ur underjorden, sjungande Internationalen.

När jag i efterhand tänker på föreställningen tycker jag faktiskt bättre om den än vad jag gjorde när jag satt i salongen. Då tyckte jag att berättandet sackade och att texternas skarphet suddades ut av den eleganta estetiken och de ständiga inslagen av körsång och orgelmusik. Frälsningsarmén reduceras nämligen snabbt till en enda officer, som sitter vid en liten orgel i ena ändan av scenen, och ägnar sig åt ändlös andlighet i toner.

Köttfabrikanterna är kostymklädda män som gör cyniska piruetter. De fattiga arbetarna är en ansiktslös massa och Heliga Johanna är ända in i döden så äppelkindad, klämkäck och snygg att hon snarare liknar en träningsinstruktör på Friskis och Svettis än ett kämpande helgon.

I efterhand tycker jag till min egen förvåning att alltsammans var bra och meningsfullt. Pjäsen blev mindre historisk och mer gåtfullt allmängiltig. Att man inte hör alla orden i Internationalen spelar ingen roll. Det skulle lika väl ha kunnat vara någon annan sång. Kanske ”We shall overcome”, eller ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”…?, Dessutom känns det bra och följdriktigt att denna eleganta, lite kyliga uppsättning spelas just på Folkteatern, där man tidigare under åren så många gånger ägnat sig åt att på ett känslosamt göteborgskt vis skildra arbetarklassens historia och forna, hårda tider.

Det kan vara välgörande med omväxling. Här får vi nya bilder och berättelser om samma saker. Vi slipper få tårar i ögonen. Med klara, torra ögon betraktar vi skeptiskt prövande det som sker därframme på scenen.

När föreställning är slut hör jag en äldre människas tankfulla röst från bänkraden bakom: ”…men strejker har väl sällan lett till något gott? – tänk bara på Ådalen…”

/Kajsa Öberg Lindsten

Under förra århundradet skrev två socialister var sin pjäs med en frälsningssoldat i huvudrollen. Bernhard Shaw skrev Major Barbara 1908 och Bertolt Brecht Heliga Johanna från slakthusen 1929 när han bodde i Berlin men den hade inte premiär förr än 1965 i Hamburg

Han anslöt till en äldre tysk tradition, till Schiller och Goethe. Han skrev på blankvers och delvis parodierade han den högtidliga stilen. Pjäsen har inte mått bra av att ligga ospelad under så många år. När Folkteatern spelar den har man gjort en radikal modernisering, musikalisk, nästan operamässig Det musikaliska grundelementet utgörs av den bortåt 20 röster starka Folkteaterkören som ackompanjeras på mäktig orgel.

Det är flott men bränner inte på samma sätt som annan Brechtmusik. Internationalen i slakthusen ska nog sjungas med mer grus i rösterna. Annars är dekoren, en stor vridbar platta härligt målerisk i sin rostiga, råa stil, som en målning av Anselm Kiefer. Och det ymniga snöfallet möt lutet dekorativt resignerande, ett gravmonument över de stora, naiva människodrömmar som bitit i gräset under tiden mellan Bernard Shaw och Bert Brecht och som vi hoppas att verkligheten äntligen ska dra sitt försonande täcke över. Eller? Slakthusen finns ju inte längre bara i Chicago.

Regin var gjord av Melanie Mederlind och dekoren av Karin Nottrodt

/Åke S Pettersson