[110311] Av: William Shakespeare
Översättning: Marius von Mayenburg
Regi: Thomas Ostermeier
Scenografi: Jan Pappelbaum
Kostym: Nina Wetzel
Musik: Nils Ostendorf
Dramaturgi: Marius von Mayenburg
Video: Sebastien Dupouey
Ljus: Erich Schneider
Stridskoreografi: René Lay
På scen: Urs Jucker, Lars Eidinger, Judith Rosmair, Robert Beyer, Sebastian Schwarz och Stefan Stern.
Premiär var 17 september 2008. Uppsättningen är en samproduktion med Teaterfestivalerna i Aten och Avignon. Spelas på Schaubühne i Berlin.
Det börjar på kyrkogården: hela främre delen av scenen är täckt med mörk, fuktig jord, och kistan med den gamle kungen står beredd över den öppna graven, balanserad på två bräder. En liten bit bort står en man och låter vatten sila över scenen från en slang, som ett stilla, ihärdigt regn.
Bakom graven dröjer det lilla begravningsföljet. Tyst och var för sig ser de tålmodigt på medan den clownaktigt fumlige gravgrävaren klättrar runt, under och över kistan, och alltmer hektiskt och respektlöst puttar, häver och drar den på plats i graven.
Trots att det under hela denna första scen inte sägs ett ord, känns det som om man här lyckas förmedla en hel massa om de olika figurerna, deras karaktärsdrag och relationerna dem emellan. Genom ansiktsuttryck, kroppshållning, var och hur de står, och hur de reagerar, läggs hela grunden till berättelsen: Kammarherren Polonius, påpasslig och korrekt med allvarsam uppsyn och affärsmannamässigt knäppta händer, på ett respektfullt avstånd från de närstående. Drottning Gertrud, enkelt elegant, sörjande som en filmstjärna i sin svarta trenchcoat och stora solglasögon, som hela tiden verkar svaja lite trots att hon står alldeles stilla. Den gamle kungens broder Claudius, som trots sin kontrollerat deltagande uppsyn och stadiga hållning ändå verkar överspänd och ängslig där han står med uppfällt paraply vid drottningens sida. Och så Hamlet, som småfet och lite ihopsjunken står för sig själv på ena sidan utan att försöka skydda sig mot regnet, egensinnigt stark och samtidigt innesluten i en sorg som ser ut att långsamt förgöra honom inifrån.
Hamlet är en pjäs som jag alltid av någon anledning tyckt om, trots att den liksom Othello (som jag inte är vidare förtjust i) egentligen är en absurt våldsam pjäs, som rakt igenom handlar om hämnd, blod, girighet, makt och galenskap. Men kanske är just berättelsen i Hamlet tillräckligt galen för att inte bli för klaustrofobiskt ångestskapande… Den här uppsättningen förstärker de allra mest extrema aspekterna av Shakespeares pjäs. Många av de lite mer försonande scenerna – de som möjligen har något aningen mer kärleksfullt i sig – skruvas till och får en liksom psykopatisk underton. Prins Hamlet börjar verkligen framstå som galen på riktigt under föreställningens gång – det känns rätt snart inte längre som något han spelar för att lura de andra. Han ser ut att alltmer tappa kontrollen över sina egna handlingar, han verkar ofta inte riktigt kunna förstå innebörden av det han gör, han blir våldsam och oberäknelig och börjar liksom tvångsmässigt hosta ur sig fula ord, också i situationer där man tänker att han inte skulle behöva spela galen.
Andra aspekter av pjäsen är också rejält tillskruvade. Drottning Gertrud och Ofelia spelas av samma skådespelerska, som byter mellan rollerna på ett demoniskt sätt – med förvridna ansiktsuttryck och spasmiska kroppsrörelser. Drottningens blonda hårsvall faller av och Ofelias flickaktiga, försiktigt återhållsamma hållning och rörelser tonar fram i det som för ett ögonblick sedan var en självsäker, erfaren kvinnas kropp. På ett lika effektfullt vis framträder här också den gamle kungens spöke i Kung Claudius kropp – som om han blivit besatt, som om den av honom mördade brodern kan ta sig in i hans kropp och kontrollera den som han vill.
Också pjäsen i pjäsen – där prins Hamlet skapar en föreställning som reproducerar mordet på den gamle kungen, för att försöka framtvinga en reaktion som avslöjar mördaren Claudius – gestaltas på ett ovanligt bisarrt och våldsamt vis. Här är det Hamlets vän Horatius som får spela den gamle kungen – en fumlig bjässe klädd i bara kalsonger och krona, och med ett stort tungt svärd som han brölande svingar omkring sig. Hamlet själv ikläder sig rollen av en grotesk drottning Gertrud. I yvig blond peruk och slafsigt rafset lindar han upphetsat och hysteriskt fnittrande in Horatius i plastfolie och häller sedan röd färg över honom.
Överhuvudtaget är denna uppsättning av Hamlet fartfylld, grotesk och liksom rakt igenom solkig. Här finns ingen gammal slottslyx – inga gobelänger och massiva ekmöbler, inga konstfyllt arrangerade fruktfat och helstekta smågrisar, inget glittrande vin i kristallkaraffer. Den fuktiga kyrkogårdsjorden ligger istället kvar längst fram på scenen under hela föreställningen. Bakom denna jordplätt finns ett sjaskigt långbord med tillhörande hopfällbara plaststolar. Där firar man bröllopsfest, med något slags grå sörja på sladdriga plasttallrikar och öl direkt ur burken. De få gästerna slafsar i sig med god aptit och spiller öl över bordet, medan drottning Gertrud svajar och snirklar sexigt med höfterna runt kung Claudius, som lugnt tuggar vidare.
Och trots att Shakespeares pjäs här framträder i ett nytt ljus – med fragmenterad text, halvt improviserade utfall mot publiken, våldsamma svängningar, och utan ett spår av gammal sagoaktig kunglighet – så tappar man aldrig berättartråden. Hela den gamla berättelsen träder ändå fram – med alla sina inskränkta, maktfullkomliga och våldsamt egocentriska figurer, med sin korrumperade, degenererade maktelit och sitt moraliska sönderfall. Egentligen känns det som om det inte kunde skildras mer effektivt än så här. Skådespelandet är suveränt, med scenografi och ljud- och ljuseffekter som effektivt både understödjer och motsäger illusionen som figurerna verkar vilja skapa av sig själva. Föreställningen är helt enkelt rakt igenom en energikick och ordentligt medryckande. Kan bara rekommenderas!
Eftersom uppsättningen redan är flera år gammal, får man inte så ofta möjligheten att se den. Ett par dagar varje månad har Schaubühne låtit visa den nu under vintern, men jag har hört ryktas att det blir mer sällan framöver. För att hitta nästa tillfälle kan man titta på Schaubühnes kalender online . Där listas alla deras inplanerade föreställningar för de närmsta två månaderna.
/Hanna Nordqvist
