[110307] En nyckelscen i Hanna Nordenhöks lyriska roman Promenaderna i Dalby Hage är när Marta ”börjar blöda” i tonåren. Mamman har hittat hennes ”brunfläckade underbyxor” och lagt dem prydligt vikta på dottersängen. Modern rör sig ”olycksbådande… närmast förföljer” samtidigt som hon fäller en i denna akademiskt borgerliga miljö typisk ”hurtig” , absurt komisk, liksom förvirrad kommentar: ”Välkommen i det gröna”.
Så blir det vid starka känslor i denna tvångsmässiga familjegemenskap: förvirring, skämtsamt döljande koder. Här antyds både separationens hela svärta, det gemensamma ödet att vara kvinna – numera ”kolleger” – och det självhat för ”befläckelse” som patriarkal religiositet förestavat: menstruationen som ”orenhet”. Flickan känner sig plötsligt utkastad från först kroppslig enhet och absolut beroende, sedan en okomplicerad intimitet genom barnaåren. Hon kan – hur ska man säga – vilja hämnas.
Scenen presenteras som i förbigående, skarpskuret, i relief mot en ständig lyrisk kuliss av lövbrus, ljusfloder genom ”roströda köksgardiner” – alltid exakt sinnlig beskrivning. Den ligger där nästan dold i lyrismerna för att upptäckas som drabbande om man är vaken. Det som händer i denna text är allt som händer i ett liv men liksom förstrött, i förbigående – eller just därför exploderande. På samma sätt byggs upp en mystisk förväntan om vad dottern Martas ”hetsningar” av modern egentligen består i (till skillnad från hundhetsning, projektion av menstruationsrädsla).
I kampen om herravälde och kontroll nämns de genom hela boken för att tillsist avslöjas som att Marta en gång struntat i sin musiklektion och istället följt fadern med följeslagare på promenad i den lundensiska Dalby Hage. Det kan ses som ett svek: pianospelet är moderns enda kreativa utflöde i sin husmorsroll på femtiotalet, deras enda verkligt gemensamma intresse och nu struntar dottern i det liksom modern i sin förströddhet alltmer övergivit det. Det är också en alldeles klockren oidipal scen, ett triangeldrama i miniatyr. Faderns gåtfulla leende skymtar fram gång på gång.
Det kan låta som att romanen är en enkel psykologisk jagberättelse om gemenskap och rivalitet mellan mor och dotter, men det vore orättvist. Texten är mycket rik och kan avbördas många skikt och engagemang. Det minutiösa språkarbetet avslöjar att Nordenhök kommer från poesin (samlingarna Hiatus, 2007, och Bländare, 2009) och kanske snart återvänder dit. Texten är filmisk; familjescenerna spelas av mot en tapet av jaktgudinnan Artemis, det exakta ljuset genom en trädkrona osv, som i en Ingmar Bergman-film. Språket balanserar mellan knapphet och sökande: särskilt utsagor om känslor är hela tiden garderade som Gyllensten en gång startade sin ”otrohet” mot fasta innebörder. ”Ett löst språk” kallas det i inledningen: ”Vet så att säga inte om det är upprymd eller rastlös hon verkar”, ”vaksamt eller dröjande”, ”är vi – uppsluppna ? jäktade ? sakliga ?”. Syftet tycks vara att framhålla främlingskapet mellan dessa närlevande som skojar bort sina inre stormar.
Språk innebär makt och hela den patriarkala ordningen bygger på mansspråk som förtryck. Det finns hyllmeters djuppsykologiska betraktelser över fadersnamnet som bibliskt och alltjämt kulturgrundande. Här har dottern ett skarpare iakttagande än den ”förvirrade” (också åldrande) modern och behärskar henne intill skuld och ”förstörelse”. Den svagares sår är kanske språket, språket stigmatiserar. Det ”lösa språket” är kanske också en ursäkt, en vägran att låta vapnet bli alltför vasst ?
Hanna Nordenhök har avslöjat något av sin läsning under skrivandet: Jamaica Kincaid, Marguerite Duras, Assia Djebar från Algeriet. Här utspelas det vaksamma cirklandet runt kroppen som lämnats och kroppen som växer sig fri i kolonial miljö, i excesser av patriarkal ordning.
Men det räcker så väl med Lunds akademiska 1950-tal, en far som var matematicus med utbytesår på Princeton medan mor satt hemma och skrev putslustiga vykort eller per korrespondens försökte inhandla en Volvo åt familjen till hans hemkomst. Sommartid på lantstället hade man pigor. Flygeln var magnifikt stor, lyftes knappt av fyra man och ”liknade en ko”. En milt ironisk idéroman om skånskt borgerligt patriarkat i förra generationen invid en stram, oerhört tonsäker skildring av separationens eviga trauma i en känslokarg miljö vars tokroligheter förstärker ironin.
Så – om nu sammansatt eller tvekande – vill jag se på en av vinterns svenska romanhöjdpunkter: Promenaderna i Dalby Hage.
