[110301] Det talas plötsligt om country noir på kultursidorna, ett begrepp myntat av amerikanske romanförfattaren Daniel Woodrell med senare filmade Winter´s Bone från Ozarkbergens gudsförgätna hålor av vita mäns brott, våld, missbruk, arbetslöshet, hopplöshet. Detta ska vara en utveckling av numera avsomnade deckargenren och utmärkas av att människorna trots misären skildras med sympati, inte sällan med humor och självironi.
Egentligen då en utveckling av sydstatsromanen med dess rasteman och bitterhet efter nederlaget i inbördeskriget. Ingen country noir utan en Faulkner, en Flannery O´Connor och Eudora Welty, alla ´Southern Writers´. Man kan gå längre tillbaka: Edward Anderson skrev på trettiotalet Thieves like us, filmad senast av Robert Altman 1974. Om O´Connor har sagts att hon ”inte skriver om våld och tragik för att chockera, utan för att vara trogen sina karaktärers inre logik – och för att ställa moraliska och religiösa frågor”. Detta kan ju lika väl sägas om mycket som nu plötsligt kallas country noir. Och vad är då genren ”högt och lågt” som intresserat svenska författare sedan åttiotalet om inte ett erövrande av det tomrum som skapades efter deckargenren ?
Ola Nilsson har nu tillskrivits denna genre efter romanen Hundarna i fjol och nu i dagarna Änglarna (Natur & Kultur). Han har inte protesterat alltför högljutt. Änglarna utspelas tydligt utsagt på fiktiv jämtländsk landsbygd. Den tyste och uttryckslöse Anders blev mobbad i skolan och lever nu som vuxen med sina plågoandar i byn. Också hans känsloliv är inriktat på de bilar han meckar. Ibland får han som den ende nyktre köra raggarsvängar till traktens dansbanor – denna roll skildras med stor noggrannhet. Så börjar servitrisen Lisa på hamburgerbaren anförtro sig åt honom och får honom att för första gången öppna sig för en människa. Han blir förälskad men är hela tiden misstrogen – detta är för bra för att vara sant. De är tillsammans en tid men plötsligt exploderar hans våldsamma svartsjuka i det bestialiska dåd som länge antytts genom hans återkomst från fängelset – texten rör sig intrikat mellan några skilda tidsplan.
Om Anders representerar byns underklass, är kvinnan Anna Kempe dotter av en rik släkt skogspatroner, med besynnerlig, alkoholiserad far och vars mor hänger sig i dotterns tredje år. Hennes uppväxt präglas av dramatiska förluster och hon tvingas ta hand om sig själv därhän att hon blir farligt godtrogen. En frälsningsliknande upplevelse vid farmoderns begravning framhävs utan att riktigt integreras i helheten.
De två möts tillsist i tystnad på rälsbussen. Som barn av samma by kan de varandras historia. Frågan i luften blir om det avgörande redan hänt i deras liv eller om de har det framför sig.
Det finns en fin vardagsskildring av glesbygdsledan som binder ihop bokens scener. Framförallt är det en psykologisk roman av klassiskt snitt, som sådan mycket trovärdig. Stilen är knapp, karg och exakt som karaktärerna och vinterlandskapet kräver.
Ola Nilsson är på väg mot ett särpräglat författarskap där en tredje del av norrlandstriptyken lär vara på väg.
