[110228] Vart tog solidariteten vägen i den kylslagna tid som omger oss? Vad drömmer de svaga och stukade människorna om? Och finns det någon därute som vakar över oss?
Är några genomgående frågor i denna andra diktsamling av Richard Jändel, som med sina 32 skaldestycken på 52 boksidor ändå är indelad i sex sviter betitlade: ”Ta och ryck upp dig!, De fyra årstiderna!, Dikter till tiden som försvann, Det stora mörkret, Stad i världen och Kärleken”.
Undertiteln blinkar ironiskt när man läser de inledande prosapoemen om åldringsvården med nedpissade blöjor som en överläkare inte vill ta i med skon ens och en cynisk chefsöverläkare som vill att patienterna ska tänka positivt för att bli friska och hur det pratas över huvudet på sjuka som ändå ser och hör allt. Då känner man författarens vrede över hur det är ställt med allt detta i vårt nuvarande samhälle.
I dikten ”Det osynliga folket” är politikerna gestalterna som ”får…vara med och dela det byte som vi de arbetande en gång slet för att få ihop.”
I ”Guds kärlek” konstaterar en kvinna: ”Kanske borde jag skriva en kontaktannons/”Medelålders, en gång ganska attraktiv/men numera svårt sjuk och sängbunden/kvinna söker kärleksfull man”/Tystnaden skulle bli mitt svar/fysiskt och psykiskt handikappade/får inte plats/på kärlekens marknad.”
I årstidssviten är dikten om sommaren mänskligt stöpt i form av en serbisk granne till diktaren, som har längtat och sparat hela året för att kunna ta ner sin familj genom Europa i bilen och han berättar roliga historier för barnen så de skrattar och ”hans frus ögon gnistrar som diamanter/det är en lycklig familj”.
Hemma i byn får de visa hur väl de lyckats i sitt hemland.
Men: ”I bilen hem är min granne och hans fru tysta/semesterpengarna är slut, nu återstår 11 månaders slit/barnen skrattar inte/när de passerar gränsen till Tyskland kommer regnet”.
Man känner att det är människor av kött och blod som har framställts, trots att det kan vara fabulerat – men det är ju det som är skickligheten i hantverket.
I sviten ”Dikter till tiden som försvann” fastnar jag för versraderna längst ner i ”Ingenting förändras”:
”När världens sorg tonat bort/tar ”journalisterna” vid med sina lekprogram/de vet hur man dövar samvetet, skulle det ändå dyka fram/tröstar bostadsrätt, cabben och kreditkort/För efter allt är sagt och gjort/man är väl sig själv närmast/Inte är det väl vårt fel att världen aldrig tycks förändras?”
Sista raden är en kärnfråga som jag vet Richard Jändel, med journalistikbakgrund själv, har brottats med och brottas med alltjämt i sitt författarskap och i sin samhällskritik.
I dikten ”Första Maj” heter det: ”…världen krympte till den egna trädgården/när solidariteten försvann/tog pensionssparandet över” för att i nästa poem ”Rädda ögon” vrida perspektiv en aning och ta parti för och känna medkänsla med dem som aldrig haft något självförtroende.
”Överallt har jag sett er;/på en skolgård, i mitt dagliga arbete,/på stadens gator…”
”Jag vill sträcka ut en hand och med den göra era ögon orädda och glada/jag vill att ni ska känna den glädje inom er som jag känner/men alltför ofta tiger jag, även jag sluter mig inom mitt skal/fast tankarna finns där ofta, ofta” – blir den rannsakande slutsatsen i sista versen.
Ja, det är mycket som kan sägas i korta prosadiktstycken. Språket är enkelt och vardagsnära men känslan går ändå fram. Att verserna har bearbetats och bottnar i poetens själ och hjärta råder det inget tvivel om. Dessutom är det ordentligt korrekturläst denna gång. Kanske skulle det ha gått att putsa lite mer på språket, hitta lite mer vassa synonymer, på vissa ställen.
I ”Det stora mörkret” filosoferas om kyrkogårdsarbetaren, den siste av sin sort, som bland de döda är den enda levande: han sköter sjökapteners och betydelsefulla herrars gravvård. Inför döden är vi alla lika. En känslosam dikt är ”Mamma” där oro uttrycks för om modern var rädd och hade ångest när det stora mörkret kom.
Pére-Lachaise kyrkogården i Paris och Malmö och London avhandlas i tre dikter. Alla är de ju städer i världen. Liksom Jerusalem och Rom. I den sistnämnda konstateras att han aldrig varit i den eviga staden, men: ”…jag behöver inte vallfärda för att möta Gud/Gud ser allt/Han vet mitt innersta/det jag själv bara anar/Gud finns överallt och har alltid funnits där/vi har bara svårt att finna honom/men emellanåt hittar han oss.”
I den sista sviten ”Kärleken” får kvädet ”Att erövra en kvinna” avsluta med de kloka raderna:
”Män erövrar inte kvinnor/de är inga troféer man tar med sig hem/efter en lyckad jakt/Kärleken, det sexuella och ibland kombinationen/är en gåva från kvinnan till den/hon valt ut.”
Richard Jändels poetiska alster kan nog bli riktigt bra – med tiden.
