[110220] Pamela Jaskoviak målar bilder med sina ord. Starka känslosamma bilder, i samklang med naturens skiftningar och ett liv som mamma med ovulering, menstruationer och barnen sovande nära ett kök hon ofta befinner sig i.
Å ena sidan.
Å andra sidan är det gåtfull och nyckfull poesi, berättad med haikudikter i korta treraders sentenser. Aforismer nära på, ibland så banala att de gränsar till plattityder.
Men i sista meningen, chockerar hon, och man får sig en tankeställare!
Var det detta som låg och grodde under ytan hela tiden? Var det därför som sorgsenheten, ett slags melankoli, kunde kännas mellan raderna när man läste?
Så tänker jag.
Men dikterna står för så mycket mer. Första blocket betitlad ”Regnet” innehåller sommardikterna ”Juni” ”Juli I” och ”Juli II” och börjar med att en Stenabåt passerar Nya varvet ”…barnskrik/med bogvisiret fullt av förgätmigej/Blåklint”
Sommarbilder tecknas med hår som blåser och barnen som lyser i dimman och husvagn och båtlass och dill och gravlax, men plötsligt:
”Sug ur mig mina skiljetecken/blås ur mig min blåklint”
Bilden blir aningen absurd och kryptisk, men det är ju vad god poesi bör vara.
”Jag går genom mitt kök/som så många andra/gått lätt genom sina.”
återkommer senare i julidikten, och: ”…att sakta genom någon annans kök/pupillerna glimmande av sjö/glida”
”Barnen och deras svarta vingummin” heter det på ett ställe och ”Hundkex på ytan/och vingummivatten” på ett annat.
”Ett hjärta av vingummi” kan man läsa några sidor längre fram och ”Det rinner ur vingummihjärtat/som ett barn gnäller i sömnen” lite längre ner på samma sida. Beatnikpoesi, tänker jag när jag läser det. Americana, kallas det för med ett modernare begrepp. Att strö påtagligheter i ord omkring sig som metaforer.
”Jag dricker från fatet/husvagnar som flygfisk” står det i den andra julidikten och ”En blond dags färd” går in i mig både som travesti och alludering; A hard day’s night och Lång dags färd mot natt, kommer för mig. Hela den versen är mycket vacker och lyder:
”En blond dags färd/Sjön ligger ljus/och oskyldig/Jag dansar med min syster/våra nya skor vita som djur/och månen häller/sitt vatten över oss/Hon viskar Allt är förlåtet/i mitt hår”
Något sorgset finns där under, antar jag. Augustidikten börjar med att sommaren släpper sina blad och man får en föraning om höst.
Sedan följer haikudikterna i sviten ”Gräset” och det är här dikterna står för mycket mer än det uttryckta. Tre korta rader kan betyda så mycket. Vilket det alltid gör i bra lyrik.
”Rhododendron love
Du måste dela med dig
Klappa med en hand”
Eller:
”Vildvinet ljudlöst
Jag är ute ur stenen
Grillen står skelett”
Och:
”Bråkar med barnen
Migrän av jasmin och ros
Ett burspråk av gråt”
Förälskad är jag också i:
”Picknick på kyrkogården
Jag ovulerar
Musiken kommer”
Liksom:
”Multnande sjögräs
Sensommarens svarta guld
Jag menstruerar”
Metaforiska bilder som kan väcka miljoner av associationer för olika läsare. Lyrik av detta slag faller mig helt i smaken.
Diktsviten dateras avslutningsvis ”Norsesund april-oktober 2008” och den mycket natursköna trakten mellan Lerum och Alingsås som poeten uppenbarligen bor i får mig att förstå hur hennes inspiration har väckts.
Men det är i ”Efter Regnet” på den avslutande sidan, daterad ”Norsesund 1 juni 2010” som den dramatiska meningen liksom ställer allt på ända. ”Två dödsfall på två dagar…” börjar prosadikten och avslutas med :”Före den bleka dag i askträdets skugga då min lillebror låg drunknad i regnvattentunnan.”
Är det sant betyder det evig sorg nånstans inombords – är det metafor för en sorg, är det något ofattbart hemskt som har hänt som inte kan uttryckas annat än med en tragisk liknelse som nästan inte går att ta till sig.
Kanske var avsikten helt enkelt att ge oss läsare ett uppvaknande, ett allvarsord.
Ja, jag vet inte. Men det gör på något sätt att diktsamlingen plötsligt får ett större värde – och jag är glad att jag har fått läsa den.
