WHATEVER LOVE MEANS

[110212] – oromantiska betraktelser av kärlek
efter Liv Strömqvists serier

Föreställningen vänder sig till en publik från 15 år och uppåt.

Anders Friberg är på banan igen. Den här gången är den litterära inpirationen inte Rilke eller nån annan höjdare uten serietecknaren Liv Strömqvist och ämnet är det enklaste och mest banala: kärleken. De romantiska kärleken preciserar Teater Tamauer i programbladet. Det är tvivels utan ett ämne som har bankats och bearbetats ett otal antal gånger sedan stenåldersmännen knådade sina bredhöftade kvimobilder i den grå forntidsleran och ändå vaknar det upp varje dag nyfött likt grisen Särimner.

Den nya marinad som betås heter genustänk. Männen går i snygga långkjolar och de klär såväl Jan Ericson som JarleHammer . Vill man se långbenta tjejer i korta kjolar, får man leta i publiken. ( Leta och leta…, man behövde inte leta länge i fredags.) De båda herarna är yttrycksullt roliga utan att visa förförartakter, något som kanske är opassande ur den tecknade seriens genusperspektiv. Annars bjöds det på demonstrationer av olika kärleksbeteenden, många dråpliga och andra oroande tänkvärda.

Lärostycken kallade Brecht sina kortare pjäser avsedda att påpeka samhällsproblem. ”Whatever LOVE means ” är närmast ett sådant Lehrstück. Till intrycket bidrog att Ylva Nilson i andra akten steg upp i katedern och föreläste. De övriga skolfröknarna heter Sara Klingvall, Lisa Lundqvist, Beate Persdotter Löken och Anna Gustavsson, som också svarade för den unika musiken.

/Åke S Pettersson

Liv Strömqvists feministiska serier är inte bara roliga, utan också pedagogiska och agitatoriska. Hallå där, kvinnor och män, pojkar och flickor! Kan vi inte försöka göra oss fria från våra förtryckande könsroller?! Då kanske vi till och med skulle kunna bli lyckliga på allvar!!

På Teater Tamauer har man överfört inslag från dessa serier till scenen. Det är generöst och självsvåldigt. Pratbubblorna har förvandlats till repliker och de platta, svartvita seriefigurerna har blivit människor med levande ansikten. Det är nästan lite riskabelt – för seriernas självklara budskap blir lite mer mångtydiga när de utsägs av t ex en sådan vild och ohejdbar scenpersonlighet som Jan Ericson.

Kvällen inleds med ett humoristiskt trumfkort: tjejkväll med Hitlers fästmö Eva Braun och hennes naziväninnor. Publiken blir på gott humör, för det är fånigt kul. Men var går gränsen mellan kvinnoförakt och medvetandegörande av kvinnoförtryck? Svårt att säga. Karlar i kjol som spelar fnoskiga kvinnor är ju en gammal oslagbar tradition i nöjesbranschen. Men här finns också kvinnor som spelar fnoskiga, självgoda män. Och män som gör detsamma. Fröding får på pälsen för sin självömkan och sina sexköp, och Marx och Einstein för att de var själviska mansgrisar som dessutom knyckte sina fruars geniala tankar och presenterade dem som sina egna. En rad andra gubbstruttar och karlar genom tiderna häcklas också – från den danske artonhundratalskritikern och ”negraggaren” Brandes till The Beatles och Arne Weise.

Ofta är det både roligt och tänkvärt. Och korta stunder känns det nästan provocerande. Men bara nästan. För vem i publiken håller inte med om att förtryck och ojämlikhet är vidrigt??

Andra halvan av föreställningen är en föreläsning om synen på kärlek, förälskelse och äktenskap genom tiderna. Den ledsagas av drastiska exempel, i form av snabba sketcher. De handlar inte bara om hur det har varit och är, utan också om hur det SKULLE kunna vara – om vi till exempel lyckades frigöra oss från de cementerade idéerna om hur en idealisk kärleksrelation skall se ut. Och tillslut bjuds vi på en mild provokation: Tänk om våra kärleksrelationer kunde vara lite mer vänskapliga och respektfulla. Tänk om ömsesidig omsorg om båda parters frihet och lycka vore viktigare än kravet på att få kontrollera och monopolisera varandras kroppar och själar i ödslig tvåsamhet för resten av livet…

Det är en mycket underhållande föreställning med virtuosa skådespelare. Men det jag ändå tycker allra bäst om är de ögonblick när humoruppvisningarna på scenen plötsligt balanseras upp av ett allvar: När kompositören och slagverkaren Anna Gustavsson trummar med koncentrerat raseri och Beate Persdotter Løken, som står för ljus och teknik, låter ett finger sakta skriva ett meddelande till oss på filmduken över scenen.

/Kajsa Öberg Lindsten