[110210] Under några år under det tidiga 1980-talet anordnades vid Wenner-Gren Center seminarier under rubriken Skolans och den högre utbildningens problem. Av någon anledning fick Centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor vid Göteborgs universitet en inbjudan, och jag som var en enkel administratör därstädes kom därför att tillbringa ett antal mycket intressanta timmar tillsammans med dåtidens ledande utbildningspolitiker, universitetsrektorer, näringslivschefer och en del professorer, framför allt från Uppsalas, Lunds och Stockholms universitet.
Detta var en miljö där en historieprofessor från Umeå i manchesterkostym stack ut som en uteliggare skulle göra på nobelfesten, och vad han hade att säga om demokrati och annat tjafs mottogs med ytterst toleranta småleenden. Här kunde dåvarande rektor för Stockholms universitet, geografen Staffan Helmfrid, i närvaro av bland andra blivande utbildningsministern Per Unckel, hålla ett brandtal för Sveriges anslutning till EEC, om så inte blev fallet skulle landet enligt Helmfrid sjunka ner till att bli en kulturell och ekonomisk ödemark i Europas subarktiska periferi.
Det som framför allt lyste igenom vid dessa seminarier var hur en informell maktstruktur, besjälad av gemensamma intressen och värderingar, lade ut riktlinjer för framtidens skola och universitet. Ingen är väl naiv nog att tro att avgörande beslut i sådana frågor verkligen har en genuin demokratisk förankring, lika lite som det beslut om att verkligen söka inträde i ECC (som då blivit EG) hade det när Carlssonregeringen lämnade in Sveriges ansökan år 1991. Ska man försöka sammanfatta det centrala innehållet i Wenner-Gren Centerseminariernas budskap kan man göra det i ett ord: elitism.
Skolan skulle utformas så att begåvningarna kunde bli föremål för särskilda insatser så att deras potential så småningom skulle bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft på kunskapsintensiva områden. Över universitetens situation uttalades djupa farhågor, ”massutbildningen” och det vidgade inträdet som blivit följden av de socialdemokratiska universitetsreformerna på 1970-talet underminerade den högre utbildningens kvalitet i ett sammelsurium av icke produktiva utbildningar och besynnerliga demokratiska styrfunktioner.
De då nya regionala högskolorna skulle medföra en total trivialisering av det traditionellt akademiska. Där frodades utbildningar som inte hörde hemma på universitetsnivå och kvaliteten ansågs genomgående undermålig. Att direkt forskningsanknytning ibland saknades var en avgörande brist som absolut inte kunde tillåtas bli avhjälpt genom att forskarutbildning tilläts vid fler lärosäten än de gamla. Att inrätta universitet i Linköping och Umeå betraktades som misstag av historiska dimensioner. Ändå var det inte en tillbakamarsch som i första hand förespråkades vid seminarierna, det erkändes som politiskt omöjligt. Nej, framtiden låg i inrättandet av centers of excellence vid de äldre universiteten, speciella kreativa miljöer, där forskare på internationell toppnivå skulle vara innovativa och kreativa.
Kreativitet var ett ord på modet, kunskapssamhället stod för dörren medan industrisamhället var på reträtt. Jag går inte in på allt som virvlade runt i det moln av retorik som i tal och skrift predikade kreativitetens välsignelser, men i en miljö av framstående akademiker och politiker kunde begreppet okritiskt användas utan att dess substans ifrågasattes. Då var ändå ”kritisk massa” ett annat nyckelbegrepp, dock med en annan innebörd av kritiskhet än den rannsakande. Kritisk massa var i stället det antal särartat begåvade personer som skulle behövas i en forskarmiljö för att denna skulle bli maximalt innovativ.
De som talade varmast för nödvändigheten av att inrätta forskningsmiljöer med kritisk massa var professorerna från Handelshögskolan, Assar Lindbeck och Staffan Burenstam-Linder. De ansåg förmodligen att man på Handels hade en optimal forskningsmiljö och närde förhoppningen att andra skulle få det lika bra. Det här var också tiden då de amerikanska think tanks började växa fram både som forskningsmiljöer och ideologiproducenter. Alla bemannade upp till ”a critical mass”.
Som Sven-Eric Liedman påpekar i sin bok Hets! En bok om skolan, som är anledningen till denna artikel som tänks vara en kommentar till boken, är det långa vågor som gäller i utbildningssystemets utveckling, vilket givit mig anledning att tänka tillbaka på Wenner-Gren Centers seminarier. Många av de intentioner som där kom till – ibland emfatiskt – uttryck har idag förverkligats. Varje morgon cyklar jag på min väg till jobbet på Göteborgs universitet en sträcka på Föreningsgatan i centrala Göteborg, utmed vilken ett kluster av privatskolor etablerats. Varje morgon får jag trängas med massiva tyska bilar, inte sällan i skepnad av stadsjeepar, som i en jämn ström tränger sig upp på den smala gatan från de slingriga tillfarterna för att lämna av barn. Gatan ligger väl till för föräldrar från de välbeställda havsnära villaförorterna i Billdal, Särö och på Onsala.
Sven-Eric Liedman skriver om hur privatskolorna leder till en alltmer märkbar segregation mellan skolor och deras elever. Privatskolorna, vilkas tillkomst beskrivits som en frihetsreform, bidrar vid sidan av den ökade segregationen till att utarma de kommunala skolorna på resurser när de går miste om den skolpeng som är knuten till varje elev.
På Föreningsgatan kan man också fundera över en annan manifestation av det elittänkande som var så tydligt i seminarierna. Den gamle nationalekonomen Thorstein Veblen beskrev det som ostentativ konsumtion, utmanande konsumtion. Det som tidigare varit något av en svensk nationaldygd, att inte skryta med sina tillgångar, har ersatts med inställningen att det är helt ok att visa upp att man har det gott ställt. Det som jag för trettio år sedan kunde uppleva som en stark bekännelse till elitism finns kvar men har fått nya uttryck och kanaliseras genom en ekonomisk överideologi, vars natur och funktion inom utbildningsområdet jag uppfattar som det viktigaste i Liedmans beskrivning.
Människan är idag på ett påtagligt sätt bunden vid en identitet som konsument i en marknadsekonomisk verklighet som genomsyrar allt dagligt liv. Alltmer av relationer mellan människor, mellan människor och institutioner och inom och mellan institutioner beskrivs, och förstås, i den verklighetsuppfattning som formas av beskrivningarna, som köp- och säljförhållanden. Vid universitetet organiserades för några år sedan en stor del av administrationen på ett sådant sätt. I det mest uppenbara fallet köper institutionerna tjänster som administrativa organ tillhandahåller, t ex IT-tjänster. Också detta kan beskrivas i termer av ökad frihet. Institutionen kan välja att köpa IT-tjänster på en viss nivå eller på en högre nivå – eller köpa ytterligare en studievägledare eller lektor.
Varje skolelev kommer med sin skolpeng, och här blir kundmetaforen mycket konkret. Det förekommer att elever beskrivs som kunder. Inom primärvården får vårdcentralerna en ersättning per listad patient, patienten representerar alltså precis som skoleleven en tänkbar och oftast högst önskvärd intäkt. På eleven (och föräldrarna), liksom på patienten, läggs det ”fria” valets plikt, att välja rätt visar klokskap och social intelligens, att välja fel är osmart. För att friheten ska vara så stor som tänkas kan är den ofta tvingande eller näst intill. Att inte välja skola utan bara gå till den närmaste utmålas som att missa en chans. Och vem vill missa en chans? Ja, kanske ganska många skulle göra det med glädje om de t ex visste att den skola de i så fall skulle komma till hade goda lärare, var väl försedd med teknisk utrustning, hade ett fint bibliotek och ett utvecklat samarbete med kultur- och idrottsliv? Man kan ju tänka tanken. Än så länge.
När det gäller universiteten så blev många av beställningarna som kom till uttryck på Wenner-Gren Center effektuerade. Tillträdet till högre studier spärrades och så småningom begränsades också kraftigt möjligheterna att bli antagen till forskarutbildningen. Att ha höga betyg på lägre nivåer och fallenhet för forskning var inte längre tillräckligt, man måste också vara finansierad. Antagningen till forskarutbildning hade ibland varit alltför generös, ingen tvekan om det, men nu infördes alltså ett system där det ekonomiska antagningskriteriet var det starkaste. Antalet doktorandtjänster begränsades drakoniskt, och hade en institution inte någon ledig doktorandtjänst så spelade det ingen roll hur lysande den sökande klarat sina tidigare studier, någon antagning blev det inte. Där är vi nu, och en del studenter med fallenhet och begåvning för forskning kommer aldrig att kunna utbilda sig till forskare.
Att kalla en bok om skolan för Hets! är smart, Stig Järrel som latinläraren Caligula som förenade den sadistiska lärarrollen med ett ömkligt och komplexfyllt privatliv i Sjöbergs och Bergmans film från 1944 har satt ett djupt avtryck i formandet av bilden av det gamla gymnasiet, pluggskolan, eller vad man nu vill kalla det. Dit vill ingen tillbaka, men skolminister Björklund talar ändå gärna om ordning och reda, disciplin rentav, och vikten av att skolan lär ut ”kunskaper” och inte ägnar sig åt ”flum”. Vad kunskaper är (för att inte tala om vad flum är), blir inte föremål för längre utläggningar, för här gäller en elementär kunskapssyn, det handlar om fakta och färdigheter, ibland om värden. Värden är sådant som demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Men ifrågasättandet som färdighet och analys av värdenas innehåll är inte på samma sätt av betydelse, sådant lutar nog åt flumhållet.
Det är karakteristiskt för skoldebatten att den lockar till åsiktsyttringar från alla håll och kanter, men långt ifrån alltid bygger åsikterna på någon närmare kännedom om hur det är i skolan idag. Sven-Eric Liedman beskriver det här, man skulle nästan kunna kalla det skoldebattsyndromet, med ett roligt exempel från en konferens där en mängd personer uttalar sig om förhållanden i skolan, men gör det utifrån sina egna personliga minnen av hurdan skolan är, d.v.s var. Anekdotisk evidens, kallar en fyndig person detta för, och visst är det märkligt hur just skoldebatten ända upp på ministernivå har en sådan karaktär.
Jag återgår följdenligt till universitetet som jag för närvarande vet mer om än om skolan. Ett stort bekymmer för tänkare och än mer för planerare inom ekonomistyrningens ödsliga och paranoida värld är att arbetsinsatser inom universitetet (och även i skolan) är svåra att mäta och värdera. Vad gör egentligen lärarna med den tid de är ålagda att ägna åt sitt arbete? Arbetar de alls? Sitter de och läser? Samtalar? Eller kör de en högvarvad undervisning med täta föreläsningar och intensivt kunskapskontrollerande?
Detta måste kontrolleras. Och då hamnar kontrollen som den enskilda institutionen ska göra i en hög och hierarkiskt ordnad stege av kontrollinstanser. Det som ibland kallas universitetens autonomi är uppifrån genomlyst av kontrollorgan, ofta med tunga administrativa och ekonomiska dataprogram till hjälp, program utformade för att ge transparens nedåt i systemet medan de som sitter ytterst i fingrarna där känseln är störst inte kan se uppåt och se vad som händer med den information som matas in.
Man måste ju förutsätta att lärararbetet har ett kvalitativt innehåll, men hur ska man mäta det och hur förhåller sig det till kvantiteten? Sven-Eric Liedman diskuterar sådana problem och uppfinner benämningen pseudokvantitet, som förekommer i en enkel och en sammansatt form. Det är den sammansatta som är mest intressant, där sätts ett kvantitativt mått på vissa prestationer och effektiviteten beräknas efter hur många sådana kvantitativa enheter som presteras. Det kvalitativa innehållet som också finns där får inget genomslag. Så universitetslektorn kan vördsamt till administrationen uppge att hon arbetat sina 1.600 timmar, innehåll och kvalitet hamnar utanför kalkylen. Det betyder inte att de försummas, de förekommer i kursutvärderingar. Som dessvärre har stor variation kvalitativt sett.
En huvudpunkt i Sven-Eric Liedmans kritik av hur det nya universitetet tar form är det kriterium på utbildningens kvalitet som i EU-anpassningens spår kallas anställningsbarhet (Liedman skriver anställbarhet, vilket låter mer logiskt, så jag skriver det i fortsättningen). Employability alltså. Studenterna som utexamineras ska vara möjliga att anställa någonstans på arbetsmarknaden, och det är då högst önskvärt att utbildningen varit sådan att den direkt siktar in sig på någon del av denna. Den kritik som en gång i tiden riktades mot att universitetsutbildningen indelades i ett antal linjer känns fjärran. Än mer fjärran är det jämförelsevis stora utrymmet för fria studier som behölls. Jag skrev om anställbarhetskriteriet i en artikel i Borås Tidning år 2006, och ska nu vara så fräck att jag citerar mig själv:
– En ingenjörsstudent som av etiska skäl inte kan tänka sig att arbeta inom vapen- eller bilindustri, en läkarstudent som är emot fri abort eller för aktiv dödshjälp, en journalistikstudent som anser det vara förnedrande att åläggas skriva om dokusåpastjärnors läppförstoringar och bröstimplantat måste anses vara mindre anställningsbar än studenter utan sådana principer. Ska då lärare vid universitet och högskolor se som sin uppgift främst att ansluta sig till statliga direktiv och myndighetsuppdrag – eller ska de uppmuntra den fria tanken och samvetsfriheten – även om det innebär att anställningsbarheten minskar? Hur ser de intellektuellas ansvar ut?
En vän av ordning skulle mot citatet kunna invända att anställbarheten endast ska grundas på att utbildningen ger en för någon sektor eller profession adekvata kunskaper, och att värderingar ligger utanför utbildningen. Då är denna vän av ordning en smula enfaldig, värderingar kan aldrig lämnas utanför en utbildning. Hur mycket man än kan ha emot det bland den europeiska unionens utbildningspolitiker och deras vänner i näringslivet så utbildas man inte bara till en yrkesroll utan också till människa.
De nya riktlinjerna för universitetsutbildningen syftar också till att den ska vara så internationaliserad (inom EU) att utbildningarna i olika länder blir jämförbara och utbytbara, studenter ska kunna flytta mellan länder och läsa i princip samma utbildning som motsvarande på hemmaplan. Bakom detta ligger föreställningen att denna typ av internationalisering ska bidra till att stärka EU:s konkurrenskraft.
Det märkliga är hur denna union, som i botten har den goda tanken att krig mellan länder i Europa ska omöjliggöras, samtidigt utgår ifrån att den befinner sig i ett krig mot andra länder eller områden, USA, Kina, Indien, Japan, ”Sydostasien”. Det är ett krig på industrins, tjänsteproduktionens och handelns områden, som i retoriken framställs som lika ödesmättat som ett ”riktigt” krig, det gäller att segra eller dö. Det är mot denna bakgrund skolelever och studenter förväntas se sin framtid. De förväntas gå ut i ett arbetsliv där det gäller att hela tiden bidra till nationens och EU:s framgång i det stora internationella spelet. De förväntas anpassa sina arbetstider och löner efter den internationella konkurrenskraftens krav, de förväntas ”flytta dit jobben finns” för att tillfredsställa en livskraftig näringsgrens behov men också för att inte belasta socialförsäkringarna med sin person, även nivån på dessa anpassas enligt den internationella konkurrenskraftens logik.
Sven-Eric Liedman går långt tillbaka i historien och visar hur tåliga universiteten varit mot förändringar. Det finns i både arbetsformer och organisation viktiga inslag som tycks bestå genom sekler och endast långsamt förändras enligt krav som uppstår genom att utbildningsinnehåll och kunskapsmängd växer, tillsammans förstås med mediernas utveckling, från den tryckta boken till datorerna. Ändå finns föreläsningen och disputationen kvar. En förändring kan dock medieutvecklingen innebära som jag inte ännu sett diskuteras mer ingående. Det blir allt vanligare med så kallade elektroniska lärplattformar, program där man kan lägga ut kursmaterial, t ex inspelade föreläsningar, och hålla en kontinuerlig kommunikation mellan lärare och student igång i diskussionsfora och på chat.
Samtidigt blir varje lärare mer och mer ägare till sina kurser, som beställs och planeras in på schema av en central administration vid institutionen. Kursen ska vara genomplanerad med avseende på antalet timmar som går åt till dess olika moment och i sin helhet. När kursen är genomförd gör läraren en redovisning av timåtgången i ett särskilt centralt administrerat program. Antalet timmar som gått åt bör förstås stämma väl med det planerade antalet.
Den här utvecklingen pekar mot att läraren inte behöver finnas på universitetet alls. Hon kan lika gärna sitta hemma och konstruera kurser som sedan erbjuds universitetsinstitutionens beställaradministration, som i linje med dagens ideal rentav kan ha möjligheten att välja mellan konkurrerande anbud från olika lärare eller lärargrupper. Man kan gott tänka sig att lärare organiserar sig och samarbetar för att bredda sitt utbud och öka antalet tillgängliga kompetenser. Många universitet och högskolor bedriver distansutbildning med hjälp av lärplattformarna, och de används också mer och mer i närutbildningen. Studenter förväntar sig att lärarna lägger ut material från föreläsningarna, det kan vara gamla OH-bladstexter eller nya Power Point-presentationer.
Den egendomliga köp- och säljfilosofi (vadå filosofi förresten, det är väl ingen filosofi) som genomsyrar samhället råder också i relationen mellan den statliga verksamheten universitetet och den statliga verksamheten Akademiska hus. Universiteten betalar marknadshyror till Akademiska hus, hyror som med de ofta centralt belägna stora byggnader som universiteten finns i blir mycket höga. Med hjälp av de elektroniska lärplattformarna och en central byråkrati kan man sänka dessa kostnader enormt. En vinst för universiteten och en förlust för Akademiska hus. Men, tror jag, också en förlust för studenter och lärare. Utbildning är inte bara kunskapsförmedling, den är också en kulturell och social verksamhet som bör baseras på mellanmänsklig kommunikation, samtalet är viktigt.
För en tid sedan publicerade ett antal politiker och näringslivsföreträdare tillsammans med rektorerna vid Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola en artikel där de pläderade för ett nära samarbete mellan stad, näringsliv och universitet i syfte att främja Göteborgs och regionens framgång i just en internationell konkurrens. Att de båda rektorerna skrev under var direkt sorgligt. Det kan inte vara ett universitets uppgift att samverka med marknad och politik på ett sätt som innebär att man underkastar sig mål som medför att man kan tvingas göra avkall på den kritiska uppgift universiteten har, och som bland annat innefattar att man med stöd i forskning och vetenskap granskar vad som sker både på marknaden och i politiken, vilket också påpekades i en replik på artikeln, undertecknad av bland andra Sven-Eric Liedman. Vill man formulera ett syfte för universiteten så blir det så ohyggligt småttigt och trivialt när man sänker sig under det som å andra sidan kan låta en aning patetiskt och högtidligt, men ändå: universitetens syfte måste vara att bedriva en verksamhet som kommer mänskligheten till godo. Allt som är mindre och mer begränsat kan man bortse ifrån.
Om jag försöker tänka mig vad som skulle sägas och vilka tankar som skulle främjas om företrädare för universitet, politik och näringsliv skulle träffas idag på samma sätt som de gjorde på Wenner-Gren Center för att hålla seminarium om skolans och den högre utbildningens problem, så känns det på ett mycket märkvärdigt sätt som om ungefär samma syn på utbildningens utformning och betydelse som då skulle råda också nu.
Givetvis har mycket hänt som på olika vis skulle påverka förutsättningarna för diskussionen, men ändå förefaller det vara så att dominerande idéer om skolans och universitetens utveckling är mycket mer tillbakablickande och konservativa än framåtsyftande och konstruktiva. I en sådan situation är en bok som Hets! En bok om skolan av stort värde, det finns i det offentliga samtalet en påtaglig brist på kunnig och välformulerad kritik av förhållandena skolan och vid universiteten, liksom på goda idéer för framtiden. Sådana finns i Sven-Eric Liedmans bok. Läs och ta ställning.
