[110210] Sven-Eric Liedman diskuterar i sin bok Hets! grundläggande frågor om utbildningssystemet. Men hur landar frågorna där eleverna och studenterna finns? Vi sökte indirekt svaret på Pedagogen i Göteborg, där nya lärare utbildas. Inga Wernersson försökte ge svar. Hon är professor på institutionen för Pedagogik och specialpedagogik och forskar främst på genusaspekter.
Sven-Eric Liedman tar som en av sina utgångspunkter de attitydförskjutningar som har skett genom åren när det gäller vilken betydelse vi tillmäter skola och utbildning för vilket parti vi slutligen ska rösta på. I början av 80-talet var det några få procent som ansåg att skolan var en viktig valfråga. Inför valet 2010 har den seglat upp som den allra viktigaste. Har det fått några konsekvenser för lärarutbildningen och de blivande lärarna? Inga Wernersson tvivlar på det.
– Lärarutbildningen är ständigt föremål för förändringar på det organisatoriska planet. Det som framförallt har hänt är införandet av det fria skolvalet, vilket har givit skolfrågor nya dimensioner.
– En annan viktig förändring är att skolresultatet har gått ner sedan 90-talet i de internationella jämförelserna, från att Sverige tidigare låg i toppskiktet.
– Skolan har länge varit utsatt för olika former av påtryckningar. Genom hur skolan konstrueras uttrycker man som tydligast sådant som värdegrund, solidaritet, grupparbete och kultur. Man lägger helt enkelt in nya element i utbildningen. Idag är det entreprenörskap som ska in överallt. Däremot är det inte längre viktigt att kunna samarbeta.
Alla är överens om att utbildning kan vara positiv både för individen och för samhället. Sven-Eric Liedman formulerar det som:
att ge eleverna en yrkesutbildning;
att förbereda de unga för ett framtida liv i samhället tillsammans med andra människor;
att bidra till att ge dem ett rikt liv.
Med Jan Björklund har skolan blivit starkt politiserad – från att tidigare ofta ha byggt på samförstånd över partigränserna – och för hans egen del har den burit honom fram till positionen som vice statsminister. Med Björklund har fokus hamnat på den första av skolans möjligheter. Skolan förändras nu snabbt och vi får en delad gymnasieskola med teoretisk inriktning, yrkesutbildning och praktikanter. Hur påverkar det lärarutbildningen och studenterna? Svaret blir smått lakoniskt.
– Förra året var jag på en lärarkonferens i Danmark, där Nordiska ministerrådet presenterade en undersökning av lärarutbildningarna. Finland kom att hamna i fokus som det land där utbildningen fungerar som bäst. Det intressanta i sammanhanget är att man där bara har gjort en enda förändring i utbildningen sedan 70-talet. Lärarna har också högre status, med längre och mer akademisk utbildning.
– I Sverige ska lärarna inte bara undervisa, de ska nu skriva åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner och dokumentation. Hur gör man det på ett bra sätt, det svårt att undervisa om det. Och det är något som tar tid.
Arbetsmarknaden blir alltmer global och alltfler yrkesgrupper blir indragna i de osäkra anställningsförhållanden som följer av det. Sven-Eric Liedman hänvisar till den amerikanske sociologen Richard Sennett, som menar att den globala arbetsmarknad som nu tar form devalverar de kunskaper och den yrkesskicklighet som en människa förvärvat. Istället krävs nya kompetenser som kan vara svåra att förutse. Den tiden är förbi när man under en arbetslöshetsperiod kan rusta sig för nästa högkonjunktur genom att utbilda sig.
Det är många aspekter på utbildning och arbetsmarknad som pockar på uppmärksamhet. Kunskapsinnehållet i produktion av varor och tjänster har successivt ökat under en lång tid och steget mellan forskning och tillämpning har blivit så kort att det börjat klia i politikernas fingrar. Samtidigt går utbildningar idag alltmer ut på att eleven eller studenten ska bli direkt anställningsbar. Här finns tveklöst ett glapp mellan korta och inte fullt så korta tidsperspektiv. Hur många yrken har försvunnit om tio år och hur många nya har tillkommit? Och vad betyder dessa snabba förändringar inom näringslivet för läraryrket och lärarutbildningen idag?
– Mycket av utbildningspolitiska beslut bottnar i den europeiska konkurrenskraften. Alla rangordningar och utvärderingar påverkar vilka resurser vi får, svarar Inga Wernersson.
Alla dessa olika tekniker handlar om att kvantifiera på olika sätt. Vare sig det är bra eller dåligt landar omdömet i en siffra. Finns det någon diskussion bland de blivande lärarna om det rimliga i ett sådant förhållningssätt?
– Jag kan tyvärr inte säga något om hur studenterna ser på detta. Men vi ser att området betyg och bedömning är väldigt stort nu, både inom forskning och undervisning. Ett problem är att man byter betygssystem, men det betyder samtidigt att det utvecklas olika former av kritiska förhållningssätt.
– Till detta kommer individuella utvecklingsplaner och utvärderingar och annat. Det blir ständigt mycket bedömande och värderande, något som har accelererat kraftigt under senare år.
– Men kvantifieringen i sig kan vara befogad. Skolverket gjorde en kunskapsöversikt 2009. Där försöker de hitta orsakerna till varför svenska skolelever presterar sämre när det gäller läsförmåga och matematik än tio år tidigare. Då kan man peka på några förändringar har gjorts inom skolsystemet. Exempelvis decentraliseringen av ansvaret till kommunerna, vilket innebär att man inte styr resurserna till de skolor som har större behov av stöd; individualisering som undervisningsform – plus segregering och differentiering där man skapar grupper efter prestationsnivå. Dessa fyra strukturella faktorer får du inte syn på utan att kvantifiera vissa storheter.
Friskolorna ingår i de fyra kriterier som handlar om differentiering och segregering. I Sven-Eric Liedmans analys av friskolorna är de ett uttryck för ett nytt marknadstänkande i skolvärlden. Som elev i en friskola är du en kund. En kund som är missnöjd kan gå vidare till någon annan försäljare. Detta är inte en affärsrelation som bara gäller den enskilda eleven och utbildningsförsäljaren, utan påverkar hela skolan. På vilket sätt kan ni som jobbar med lärarutbildningen bidra till en diskussion om samband och effekter? Inga Wernersson ser oroande tendenser.
– Jag har hört talas om lärarkandidater som kommit ut som vikarier på någon skola och fått tydliga order om att godkänna vissa elever, eller att de ska gå klädda på ett visst sätt. Det finns också friskolor med färdigförpackade lektionspaket som bara ska levereras. Detta sätter i princip lärarutbildningen ur spel, eftersom den enskilda läraren inte behöver någon avsevärd pedagogisk kompetens. Men det finns tyvärr ingen tydlig diskussion om detta.
Idag talas det alltså om rangordning, utvärdering och jämförelser mellan olika länder och skolor, som om vi stod i lunchkön till direktionsavdelningen på ett globalt företag. Sociala nyckelord som enhetlig skola är närmast bannlysta. Politiker ska väljas om vart fjärde år, men med förskolan avverkar eleverna under sin skolgång ungefär fyra mandatperioder. Ett smärre maratonlopp för en politiker men tämligen normal tid för en elev. Vart tar den enhetliga skolan vägen i denna utbildningspolitiska turbulens? Inga Wernerssons svar blir lika kort som obevekligt.
– Vi har inte längre någon enhetlig skola. Grundskoleidén om en skola för alla och med en uttalad intention att det är bra för ett samhälle att alla har någon form av gemensam grund, finns inte längre kvar.
– Friskolereformen har inneburit att vi har fått en väldigt segregerad skola. Men även valen på den kommunala skolan.
– Resultatet är ökade skillnader mellan eleverna. Tidigare var Sverige framgångsrikt i de jämförande studierna – fram till friskolornas införande i början av 90-talet.
Sven-Eric Liedman talar om sega strukturer inom utbildningssystemet som gör det immunt mot trender som blåser förbi. Möjligen kan högskolan stå emot förvandlingstrycket än ett tag. Men idag kan vi nog konstatera att skolan har genomgått ett paradigmskifte på knappt tjugo år. Här har begrepp som bildning inte använts på många år. Om det skulle yppas av någon ledande skolpolitiker, vet man att timmen är slagen för mäthysterin och allt som följer i dess bakvatten.
Bildning behöver inte vara ett elitistiskt och uteslutande projekt utan även en demokratisk attityd till kunskap och kritiskt tänkande. Sådana vindar kan mycket väl blåsa upp igen, menar Liedman och att vi därför behöver skapa oss en provisorisk utopi om utbildningen. Ett centralt begrepp i denna provisoriska utopi bör vara att ta fasta på lekens betydelse för lärandet. Medelklassen som har haft så stort inflytande på utbildningspolitiken betraktar dock leken med misstro. Inga Wernersson instämmer vad gäller lekens betydelse.
– Leken är ute. Detta är också EU-drivet och det speglas i språkbruket. Det heter inte dagis längre utan förskola. Man talar om skolifiering av förskolan och så långt ner i åldrarna som möjligt ska lärande fokuseras. Mot detta har det tidigare funnits motstånd hos både förskollärare som skapade sin identitet på 70-talet när daghemmen byggdes ut. Då betonades leken väldigt starkt. Med skolifiering menar man idag att lära sig läsa, skriva och räkna. Men det finns också krafter som försöker lägga fokus någonstans mittemellan, och begreppet educare har myntats.
Det saknas med andra ord inte viktiga frågor att diskutera på lärarutbildningarna. Eller för att avsluta med ett citat ur boken Hets: ”Undersökning efter undersökning visar hur samhällets orättvisor fortplantar sig till skolan, ja i vissa fall blir värre. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Det finns maskrosbarn som gör skolkarriär och barn födda med guldsked som misslyckas i skolan. Men de utgör undantag. Skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt.
