[110210] Under 2000-talet har svenskarna blivit allt mer EU-positiva. Eftersom EU ofta beskrivs som ett flernivåsystem, där alla nivåer från de lokala till EU är viktiga, är det intressant att undersöka om den här mer EU-positiva attityden återfinns i hela landet eller om det finns stora regionala skillnader.
En av anledningarna till att forskningen i allt högre utsträckning kommit att intressera sig för flernivåidentifikation, inte minst i Europa, har att göra med den europeiska integrationen och den utveckling av EU till det som ibland kallas för ett politiskt flernivåsystem. Flernivåsystemet väcker flera frågor om demokrati. Som ordet flernivåsystem antyder, är det inte bara den europeiska nivån, utan även nivåer under den statliga som varit på frammarsch på senare år.
Något som är spännande med EU som ett flernivåsystem är att vi kan uppmärksamma och undersöka på vilket sätt olika samhällsnivåer interagerar med varandra, t.ex. hur svenska kommuner och regioner interagerar med EU. I flernivåsystemet är det inte bara den överstatliga nivån, EU, som blivit mer politiskt betydelsefull, utan även nivåer under staten, som kommuner och regioner. Inom identitetsforskningen finns det de som menar att just en sådan utveckling skulle kunna möjliggöra att allt fler människor också börjar identifiera sig med fler samhällsnivåer.
Redan i samband med det första Europaparlamentsvalet 1995 stod det klart att svenska folket var splittrat gällande åsikter om EU och det svenska medlemskapet. Inte minst fanns det ett tydligt så kallat ”centrum-periferi-mönster”, där invånarna i de större städerna och landets mer sydliga delar var klart mer positiva än invånare i de mer nordliga delarna. Sedan dess har svenska folkets åsikt långsamt förändrats till att sedan flera år nu ha en stabil majoritet i hela landet som är för det svenska EU-medlemskapet.
I den kommande Väst-SOM boken (red. Lennart Nilsson) skriver Rutger Lindahl och jag om att en närmare analys av dessa åsikter att det trots den tydliga majoriteten fortsätter att finnas vissa regionala skillnader. Inte minst tydligt blir det när vi jämför attityder i region Skåne, Västra Götalandsregionen och Norrland (här avgränsat som de fyra nordligaste länen), även om åsiktsskillnaderna har minskat över tid. I region Skåne har majoriteten av invånarna varit klart positiva till EU-medlemskapet under hela 2000-talet. I Norrland var fler personer emot medlemskapet ända fram till 2008 då attityderna svängde. Västra Götalandsregionen ligger mittemellan. Här blev det en stabil majoritet för medlemskapet i mitten av 2000-talet. Det senare är förövrigt ett mönster som ligger mycket nära hur attityderna har förändrats över tid i Sverige som helhet.
Frågan om medlemskapet är en sak. Som vi också lyfter fram i texten är det naturligtvis möjligt att det för vissa invånare mest handlar om en acceptans av ett faktum som uppfattas svårt eller lönlöst att försöka förändra. Därför är det också viktigt att mer specifikt fråga människor vad de egentligen tycker om EU i allmänhet, och inte bara åsikter om själva det svenska medlemskapet.
Även om en majoritet av svenskarna också svarar att de har en positiv inställning till EU, så är skillnaderna i åsikter mellan de som har en positiv och de som har en negativ inställning klart mindre. När det gäller den här frågan är också de regionala skillnaderna större. I Skåne är omkring 45 procent positiva medan under 20 procent är negativa. I Västra Götaland är omkring 40 procent positiva och ca 25 procent negativa. I Norrland är däremot 30 procent positiva medan de negativa är uppemot 40 procent – och den senare gruppen har ökat de senaste tre åren. I den här mer specifika frågan om allmän inställning till EU går alltså attityderna i Norrland mot den generella trend som annars återspeglas i de flesta opinionsundersökningar. Det är också värt att nämna att åsikterna i Västra Götaland återigen följer i princip samma mönster som för Sverige som helhet.
Vad kan då den här utvecklingen mot allmänt mer EU-positiva attityder bero på? Två klassiska förklaringar till skillnader i attityder till EU handlar om egenintresse och identitet. Egenintresse handlar om vad en individ – eller ett land eller en region – tjänar på EU-medlemskapet. Ser vi till de tre regioner vi hittills undersökt är det naturligtvis lätt att konstatera att Skåne ligger rent geografiskt närmast Bryssel, och att de på grund av bron och Öresundsregionen har täta kontakter med Danmark och även Tyskland. Det är kanske inte så konstigt då att såväl regionpolitiker och invånare i stor utsträckning kan se att det finns en nytta med medlemskapet.
Å andra sidan kan vi jämföra med situationen i Norrland, där vi åtminstone i de allra nordligaste delarna också hittar aktiv gränsöverskridande aktivitet till ett annat EU-land – Finland – som dessutom redan infört euron och på flera sätt är en mer aktiv EU-medlem än både Sverige och Danmark. Med andra skulle det kunna vara rimligt att hävda att det även här skulle finnas en nyttighetsaspekt till att vara lika EU-positiva som i Skåne, men så är alltså inte fallet.
Det för oss istället över till den andra förklaringen, identitet. Över tid är det möjligt att se en ökning i andelen svenskar som känner sig som européer. Men även i detta fall finner vi regionala skillnader. Starkast europeisk identifikation hittar vi bland invånarna i Skåne, medan den är avsevärt svagare i Norrland. Invånarna i Västra Götaland återspeglar återigen ett Sverige i miniatyr, med en andel personer som känner sig som européer som ligger mittemellan Skåne och Norrland.
Forskningen visar också att det finns stora variationer mellan olika människor vad gäller i vilken utsträckning de identifierar sig med flera samhällsnivåer, liksom i vilken utsträckning dessa känslor är mer eller mindre exkluderande. I boken om Europaparlamentsvalet 2009 (red. Henrik Oscarsson & Sören Holmberg) visar jag att det har skett en förändring i svenskarnas identifikation med olika nivåer mellan 2004 och 2009. Från att ha varit en relativt liten grupp som haft sin starkaste identifikation med Europa 2004, har den andelen ökat något 2009. Men den grupp som har ökat mest är de som identifierar sig lika starkt med alla nivåer (från lokal nivå till Europa). Däremot har andelen personer som främst identifierar sig med Sverige, respektive med alla inhemska nivåer, minskat.
Vad vi kan konstatera av denna förändring är att dels att svenskarnas identifikationer med nivåerna i flernivåsystemet blir alltmer lika det europeiska genomsnittet, och dels att en ökad identifikation med Europa inte behöver innebära att människors identifikation med lägre nivåer minskar. Tvärtom är det gruppen som identifierar sig lika starkt med alla nivåer som ökar mest. Och tvingar vi människor att ta ställning till vilken nivå de i första hand hör hemma så svarar i alla fall närmare hälften av västsvenskarna att det är orten där de bor. Borta bra men hemma bäst med andra ord.
