[110202] I början av åttiotalet hade i Sverige den socialrealistiska romanen och den politiserade dokumentärromanen kulminerat men det fanns alltjämt ett stort intresse för den samhällsspeglande berättarkonsten.
I BLM skrev Sigrid Combüchen om ”fullständighetens fanatism. Journalistiken under kalla kriget brände ständigt ”ämnen”. Om en intressant idé dyker upp, hinner den knappast börja utvecklas ”innan den kollapsar in mot TV-mässighet och förgås i en skur av trivialitet och automatisk moral”. Författare borde därför skriva om ”teman” inte som om fullständighet alltid vore möjlig, men i ett försök att förstå vikten av det som ligger nära i förhållande till det mer avlägsna. Och med ett språk som ständigt används till skillnad från språkliga schabloner – här skulle nog socialrealismen känna sig träffad.
Lars Gustafsson hade just blivit klar med sin romanserie Sprickorna i muren, där han gjort ett analytiskt tvärsnitt av tidens samhälle. Kerstin Ekman var igång med sina sörmländska kvinnoepos och skulle 1983 komma med En stad av ljus, en jagroman med mer psykologiska och symboliska grepp. Birgitta Trotzigs ofta bibliskt präglade myter fann ökad aktualitet; Anima 1982, Dykungens dotter 1985.
Den ”magiska realismen” fick också ökad plats, i Sverige ett decennium efter översättningen av sitt huvudverk: Garcia Márquez´ Hundra år av ensamhet. Både Göran Tunström, Torgny Lindgren och med en säregen kontrapunktik mellan byråkratprosa och plötslig mystifikation Per Gunnar Evander, kanske också Lars Andersson kan sägas påverkade av denna möjlighet: oberoende av tid och rum, mytisk struktur och vittfamnande idéperspektiv.
Här dyker från ingenstans ursprungligen blekingske folkhögskoleläraren Per Odensten upp med Gheel – de galnas stad 1981, säkert det årets mest omtalade roman. Den handlar om hur en drygt hundrahövdad skara göteborgska swedenborgianer slår sig ner på Blekinges ostligaste udde, sent 1700-tal, men återberättat under första världskriget som om tiden saknar betydelse och historien alltid upprepas. Verklighetens Gheel, en belgisk storby som sedan medeltiden integrerat mentalsjuka i bylivet som visionärt, kristet motiverat experiment, kulminerade på 1930-talet.
Odenstens bygrundare förverkligar sin vision under oerhörda umbäranden, formligen ur strandtången. De leds först av mystikern Bias, sedan av pragmatikern Himmer som försöker uppnå en balans mellan religiös utopi och välfärdssamhälle men nog fastnar i byråkrati. Historiska personer blandas samman med sjuka kommunmedlemmar, tid och plats skiktas, natur och mänskors inre liv svävar i varann som under symbolismen, sinnesgränser överskrids. Själva berättelsens skakande innehållsram möter ett gnistrande och ständigt oförutsägbart språk, ett associationsflöde så mäktigt att läsaren hela tiden blir omruskad. Och som inte så lite liknar psykosens språk, kärnan i hela berättelsen.
Det sas från början att Gheel var första delen av en diptyk men skulle dröja arton år till uppföljningen med En lampa som gör mörker. Denna paradoxala bild nämns redan i Gheel och står då för tiden. Här är blicken riktad mot en samtida och framtida dystopi: ett fångläger där en epidemisk sjukdom medvetet sprids som socialmedicinskt experiment – värsta sortens social ingenjörskonst. Senare flyttas blicken mot lägerchefens son som blir syndabock för experimentet, identisk med berättaren, visar det sig. En indianhund dyker upp; sannolik smittkälla men också ”trickster”, gränsgångare mellan liv och död. Flyktingarna, de misshandlade och fördrivna, står som hos Michel Foucault för ”sanningen” – de definierar normalitet och berättar om allas vår framtid.
Förutom dessa två romaner har Odensten gett ut Václav Havel och tystnaden 1983, Vänterskans flykt 2004 (om Emily Dickinson) och Horntrollet 2007. Man kan säga att han blivit trogen sitt perspektiv av solidaritet med de misshandlade och utstötta, sin undersökning av ondskans mekanismer och ett framtidshopp trots allt som uttrycker hans varma humanism.
Nyss utkomna Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) kan uppfattas som slutpunkt och sammanfattning av författarskapet. Den är en textsamling med vissa publicerade essäer över stora europeiska författarskap, skissmaterial av högst varierande slag, även samtidssatir, två stycken dramatik för Sveriges radio och titelns långnovell. Titeln syftar på Hanns Eislers ensemblemusik Fjorton sätt att beskriva regnet, men huvudpersonen som haft en stroke kan bara följa med i de första nio stroferna. Hennes språkfunktion är nästan helt förödd av hjärnskadan men musiken har ju sitt eget hjärncentrum så här går det bättre. Texten är en mästerligt inlevelsefull identifiering med hennes inre värld och kamp under rehabiliteringen och slutar i det uppklarnande hopp som hennes musikförmåga väcker.
Det lite paradoxala med dessa böcker där en författare efter det beständiga sfinxleendet om tidigare romaners tolkning plötsligt stiger fram beskäftigt och kommenterar sig själv från sidan är ju just att han bryter detta sfinxleende och överlämnandet av texten till läsaren.
Det är som en ursäkt eller ett tydliggörande i efterhand. På gott och ont. För den som inte tidigare läst Per Odensten kan det ses som en presentation av hans bibliska och djupt magiska huvudton, hans humanistiska tematik och även hans oförutsägbarhet i dussintals tonlägen och språkformer.
