[110130] av Dario Fo
Gästspel från Södra teatern och Nüjen Media,
spelas på Folkteatern i Göteborg, Röda Scenen, 26 och 27 januari 2011
Medverkande: Özz Nûjen och Björn Granath
Två svartklädda gycklare turas om att framföra monologer av Dario Fo, den enda gycklare som hittills har erhållit Nobels litterturpris. Författaren är inte någon ny bekanskap för oss i den här stan. Angeredsteatern hade stor succé med Vi betalar inte, vi betalar inte för många år sedan. Har de inte spelat den pjäsen flera gånger?
Dario Fo är en dramatiker för enkelt folk, för de som går på markander och finns på torg, sådana som gillar att skämta med överheten. De här fyrra monologen sparkar uppåt, gärna på den rika kyrkan som i sin glänsande prakt påstår sig reperesentera timmermanssonen Jesus och hans följe av enkla fiskare från Genesarets sjö.
Vi svenskar har ju en gång gjort upp med påvedömet, men däremot är vi bekanata med överheten. Det finns mycket att reagera mot i den värld som Fo sätter på scenen i de medeltida gycklarnas fotspår. Özz Nûjen är med sitt livfulla osvenska spelsätt övertygande som tivoli aktör. Björn Granath har en mer tillbakalutande hållning inför de figurer han gestaltar. Ändå – eller kanske just därför – får hans skildring av påven Bonifatius en lika avskräckande skärpa som de halvruttna påelik som ligger i glaskistorna i Peterskyrkan.
/Åke S Pettersson
När ståupparen Özz Nüjen och skådespelaren Björn Granath gästspelar på Folkteatern är det fullsatt i salongen. Det är god och förväntansfull stämning. Publiken är redo att låta sig roas. Och roade blir vi. Fast kanske inte så mycket av pjäserna som av det trivsamma mellansnacket.
Fyra monospektakel med text av Dario Fo får vi se. Alltså: fyra små pjäser där en skådespelare ensam framträder på scenen och spelar alla roller. Nüjen och Granath gör två pjäser var. Pjäserna är ett slags humoristiska moraliteter, som handlar om maktens ondska och godtycke gentemot dem som är svaga och små. Dario Fo hämtade sitt material från medeltida gycklare som häcklade makthavarna, och allra mest den allsmäktiga katolska kyrkan och dess självgoda prelater. I berättelserna finns både bitter ironi och patos: En envis bonde offrar fru och barn för att försvara sin fattiga jordplätt mot en grym och åpen herreman. Ett lyckligt fyllo beskriver saligt hur Jesus förvandlade vatten till vin på bröllopet i Kaana En sensationslysten folkhop trängs på kyrkogården för att få en skymt av Lasarus uppståndelse från de döda och en sällsynt vidrig påve chockas av ett oväntat möte med Kristus.
Granath och Nüjen är båda skickliga. De spelar så att svetten lackar. Och man häpnar över deras förmåga att blixtsnabbt kasta sig från roll till roll, genom att skrynkla ihop ansiktet, vrida kroppen och byta röst.
Men det är ändå mellansnacket som tar överhanden. För då är båda samtidigt på scenen och tävlar om vår uppmärksamhet. Och då svajar föreställningen på ett spännande sätt. Özz Nüjen flirtar oavbrutet med publiken. Han skojar om aktuella teman och avbryter ständigt Björn Granaths allvarliga små föreläsningar om Dario Fo och dennes verk. Ibland känns det nästan som om de improviserar. På gott och på ont.
Tillslut börjar jag fundera på varför de egentligen valt att spela Mistero Buffo. Har berättelserna verkligen med oss att göra? Carl Bildt har väl aldrig våldfört sig på någon fattig bondes fru, och Fredrik Reinfeldt brukar väl aldrig spika upp sina fiender i tungan??
När föreställningen är över tänker jag att vår tids komiker och standupartister nog är bra mycket mesigare än forna tiders gycklare. Publiken är den makt man undviker att utmana. Därför sitter vi där och håller med, och trivs. För det gör vi ju faktiskt.
/Kajsa Öberg Lindsten
