[110117] ”Min egen turbomotor heter revanschlust”, säger Börje Ahlstedt och berättar mer än en gång hur hans barndom har präglat honom.
Hans pappa var arbetslös långa perioder och när Börje var två år flyttade han med mor och far och storasyster från Östermalm till Lilla Essingen där föräldrarna blev portvakter. Hans mamma skurade trapporna i huset och han har aldrig glömt hur hyresgästerna nonchalerade henne när de kom uppifrån och gick ner. Utan en blick eller vänlig kommentar gick de bara förbi.
”Det var som om mamma inte fanns och inte hennes slit heller” säger han till Lena Katarina Swanberg som skrivit ner dessa minnen från en man som nu spelat teater i ett halvsekel.
Skådespelaren Börje Ahlstedt är född i Stockholm 1939. Han gick Dramatens elevskola 1962-65 och har sedan dess med korta avbrott varit knuten till Dramaten. Han har också spelat in en lång rad filmer, varav ”Jag är nyfiken gul” och ”Jag är nyfiken blå” kanske är de mest kända och omtalade.
Filmerna regisserades av Vilgot Sjöman och väckte sensation – främst i det pryda USA – när de kom 1967- och 68 och det mest för nakenscenernas skull. Börje berättar att han och Lena Nyman mer eller mindre improviserade fram även dessa, som det övriga i den gula filmen, som inte hade något manus utan var ett enda stort experiment.
I den gula filmen, när han kommer som bilförsäljare med sin MG Cabriolet till Småland och tar ner Lena Nyman bland trasmattorna på golvet och skall få det att likna ett samlag, hör han Vilgot Sjöman ropa mitt under scenen:
”Bryt! Börje, du måste för fan få stånd…”
Lena och Börje började småhångla bland trasmattorna och något resultat gav det väl, men när kameran och mikrofonen sattes igång var det kört igen.
Vilgot Sjöman lärde av det tillfället och hyrde in två sexproffs när han skulle göra en film med Per Myrberg i huvudrollen senare. Sexproffsen kunde hålla på hur länge som helst, så det blev dyrt med all film som gick åt. På premiären satt Per Myrberg i salongen med sin nya kvinna. Sjöman hade klippt in en närbild på den flitigt arbetande proffspenisen, och Per lutade sig mot sin dam och förklarade:
”Det där är inte min!”
”Det ser jag väl!” väste hans kvinna.
Denna bok är full av liknande anekdoter, även om det handlar om teater för det mesta. Börje Ahlstedt är den enda på Dramaten som har en egen loge. Han fick överta den efter Jarl Kulle och det innebär en särställning att inneha den. Det är bara de stora skådespelarna som förärats egen loge där genom teaterns historia: Lars Hansson, Ulf Palme, Georg Rydeberg, Bengt Ekeroth, Keve Hjelm. Men bara en kvinna: Inga Tidblad.
Börje Ahlstedt är stolt över att ha sitt eget krypin på Dramaten. Här har han våndats och samlat sig inför sina roller och ställt upp de priser han har fått liksom att han har små burkar i hyllor i sin delikatessbutik som symboliskt representerar de känslor han behöver som skådespelare.
Han är stolt över sitt yrkeskunnande och drar sig inte för att hävda sin egen förträfflighet gentemot flera kolleger. Jag tycker att det är lite väl arrogant och lumpet gjort, och jag går inte in på det. Det har kvällspressen redan klarat av.
Mer intressant är hur hans teaterintresse väcktes. Som 18-åring satt han hemma i sitt rum och skrev poesi. Hans mamma sa ”bara du mår bra så” när hon tittade in i rummet som han målat helt i svart. Börje gick vid denna tid på latinlinjen, Enskilda gymnasiet. De flesta elever där kom från burgna hem i Djursholm eller på Östermalm och Börjes skolavgifter betalades av hans fasters rika man.
Men Börje vantrivdes i skolan, skolkade ofta, och tillbringade mycket tid i en egen teaterklubb på Söder när han inte satt hemma och skrev. Ungdomsdiktning har räddat många liv, menar han, då det dämpar livsångesten att skriva. Författaren Per Lagerkvist var den stora idolen och han skickade några dikter till denne och bad om hans åsikter. Skickade med ett frankerat svarskuvert men något brev kom aldrig åter. Många år senare hittade skaldens son Bengt Lagerkvist dikterna i faderns efterlämnade papper.
Men det blev teater som livselixir för Börje Ahlstedt. Och en bra programförklaring avger han om sin metod som skådespelare:
”Jag härmar aldrig. Jag går till mig själv. Den regeln håller jag på. Med åren har jag hunnit skaffa mig en sannskyldig delikatessbutik av erfarenheter, känslor, uttryck och gester. Den kritiker som beskyller mig för att ”alltid vara Börje Ahlstedt” har inte förstått min metod. Jag är Börje Ahlstedt. Börje Ahlstedt är mitt absolut främsta verktyg som skådespelare. Författaren ger mig sin text, regissören har sina intentioner, men jag ensam är uttolkaren av min speciella roll. Vad jag än gör på scenen är min utgångspunkt Börje Ahlstedt. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Om målet är sanning i min personliga gestaltning?”
Förvisso finns lite mer subtila resonemang, om att det är viktigt med tyngd, och att inte posera, men kontentan blir densamma: att utgå från sig själv.
Jarl Kulle hade en egenhet på scen, får vi veta. Den märktes aldrig i salongen, men han såg aldrig en motspelare i ögonen. Han fäste blicken vid örat. I det stora hela tyckte han bra om Kulle, som i grunden hade samma allvarliga inställning till skådespelaryrket som han själv, men Kulle ville alltid vara så fin.
Dessutom var Jarl Kulle mycket känslig för kritik. Så känslig att Ingmar Bergman, när han var Dramatenchef på 60-talet, alltid talade med honom i enrum och inte öppet tillsammans med alla de andra skådespelarna – vilket Bergman gjorde regelbundet.
Ingmar Bergman är den röda tråden i Börje Ahlstedts teaterliv. Han är medveten om att han hade Bergmans gillande redan från början – skådespelare som inte fick det gav demonregissören aldrig någon nåd. ”Det som är bra med dig, Börje, är att du inte är ett dugg neurotisk” brukade Bergman säga till honom.
”Mitt mångåriga och goda samarbete med Bergman färgades stundom av hans neuroser, men aldrig mina”.
Några utflykter till privatteaterns tiljor har det blivit, men det är på Dramaten han har hört hemma och han kommenterar i stort sett alla stora roller han innehaft på nationalscenen. Han uttrycker viss bitterhet över att han nu kommer att sluta spela där och gå över till den lilla Odenteatern istället – som han dock ändå ser fram emot: att få fortsätta samarbetet med Peter Birro och Hennig Mankell i en liten teatergrupp – men visionen om den nya Dramaten innefattar inte honom, påpekar han lite syrligt.
Sin fru Birgitta prisar han – hon kom från överklassen och hans sociala komplex gjorde sig påminda i kontakten med hennes familj i början – men hon har alltid varit solidarisk med hans lust att spela teater. Att hon förstår honom på den punkten är ovärderligt, understryker han. Och hon har alltid haft sitt eget yrkesliv som tandsköterska ”…men jag vill se det som att Birgitta har och alltid har haft en vårdande och insiktsfull livsuppgift. Birgitta har inte gett upp sitt eget liv för min skull. Hon har själv valt att ägna sitt liv åt mig. Bergman kallade den sortens kvinnor för änglar och jag ser det som att Birgitta står till förfogande för mig som i min tur står till förfogande för mitt kall.”
Dåligt samvete har han haft för att han försummade de två barnen under deras uppväxt, men teatern var, som sagt, hans kall. Han försöker kompensera det nu sedan de blivit vuxna, t ex har han samarbetat med sin son som driver Odenteatern i Stockholm.
Under inspelningen av filmen Ronja Rövardotter tog regissören Tage Danielsson honom och Allan Edvall åt sidan och berättade om sin hudcancer. Han gav dem dock arvet genom att säga: ”Plikten för er är: Fortsätt berätta!”
Och det har Börje Ahlstedt tagit fasta på, hävdar han. Och i burkarna som han har i sin loge finns hans personliga erfarenheter samt lärdomar från dem som stöttat honom, lyft honom och visat omsorg och vänskap: Ingmar Bergman, Hans Dahlin, Lars Löfgren, Per Verner-Carlsson, Vilgot Sjöman, Stefan Larsson. På det privata planet: Göran Collert.
”Ja, samtliga är män. Mitt skådespelarliv rymmer goda minnen av många kvinnor, dock är Thalia definitivt en man för min personliga del. Det kan vara en generationsfråga, teaterns starka kvinnor blir allt fler. Själv har jag speglat mig i män.
Jag har däremot alltid tänkt på Gud som en kvinna.”
Att Börje Ahlstedt är en sammansatt person framgår, minst sagt, tydligt. Att många har svårt för honom, kan jag också förstå. Författaren Lena Katarina Swanberg har gett röst åt en av de stora och – kanske – sista excentrikerna inom svensk teater. På några ställen i boken är det dåligt korrekturläst men som helhet betraktat är det en biografi med värden som stannar kvar.
