[110114] Sommaren 1989 gjorde jag ett reportage för tidningen Arbetet om inspelningen av filmen 1939 uppe i norra Dalsland. Speciellt tillmötesgående visade sig Per Oscarsson mot fotografen och mig. När Oscarsson på hösten 1989 gjorde comeback på teaterscenen efter många år ville jag därför göra en längre intervju med honom. Det fick vänta till efter jul, eftersom han under tiden han spelade på teatern var så koncentrerad på det att ha inte ville ge intervjuer.
Den här intervjun med Per Oscarsson gjorde jag alltså på nyåret 1990, egentligen för dåvarande LO-tidningens kulturbilaga. Av någon anledning, som jag nu inte minns, blev den aldrig publicerad. Vad jag minns är Oscarssons enorma värme och hans något hemlighetsfulla avslöjanden om att han var i färd med att skriva själv. Om att han hade något på gång.
Vad finns det att tillägga för en skådespelare som redan gjort allt? Succé som Hamlet redan 1953, svultit och blivit guldbaggebelönad för sin roll i filmen Sult, vållat folkstorm i Hylands hörna en annandag jul, fotvandrat från Göteborg till Oslo, varit vegetarian och kycklingfarmare, skurk och hjälte i barnfilmer, spelat revy och nu senast gjort Willy Loman, i Millers En handelsresandes död. Per Oscarsson har spelat upp hela registret från människans värsta förnedring till största triumf. Vad mer kan han säga sin publik? Jo kanske att han i år har köpt en plastgran. Det blir en engångskostnad, barrar inte och skogen sparas. Så sa han själv under vårt samtal på Historiska museets kafé i Göteborg en kall förmiddag. En dag när inversionen låg gul över staden och nästan alla mellanstadieklasser i Göteborg också tagit sin tillflykt till Historiska museets kafé.
För några är sedan hade det varit otänkbart, säger han, att köpa plastgran. Men betingelserna förändras. Då får man finna sig i det. Allt kan inte bli vid det gamla bara för principens skull. Det måste också finnas svängningar i tillvaron säger Oscarsson och så pratar vi om något annat, något större. Som att det alltid måste finnas en kamp mellan olika poler.
– Kampen är själva drivkraften för livet annars skulle allt stanna upp, säger Oscarsson, Om harmonin skulle infinna sig, då vore allt slut, Och allt kan inte ta slut, Livet är visserligen en temporär företeelse i universum, men oerhört viktigt för oss medan vi lever det.
– Fullständig harmoni, det är vad religiösa fanatiker tror på, Det tillståndet kommer aldrig att inträda, som tur är, Det absoluta himmelriket existerar inte, för då stannar hela maskineriet, tillvaron skulle bli platt och intetsägande. Vi måste kunna både älska och hata, Till och med kriget är nödvändigt för att bekämpa de onda krafterna, Per Oscarsson glider över från det ena spörsmålet till det andra, Intensiv och engagerad, ömsom handlar det om teatern, ömsom om livet, ämnena blir svårfångade. Rösten är tungt trygg och varm. De andra gästerna på kaféet, till och med de som sitter vid vårt bord, försvinner helt ur mitt medvetande.
Är det hans yrkesskicklighet som skådespelare som fångar mig, eller är han bara sådan? Per Oscarsson. Det ligger något mytomspunnet kring själva namnet. Vad är det som är så speciellt med just honom?
– Nja, det är nog medierna som hjälpt till att skapa myten, säger han själv. Folk har i alla tider skapat myter kring något slags skrämselsymboler. Man har skrämt barn med ryssen och dansken, varför inte med den okonventionelle Oscarsson?
– Jag ville göra något överraskande och jag utnyttjade min position som skådespelare.
Och helt oförhappandes stod han där en kväll i allas vardagsrum. Kanske förväxlades också skådespelarrollerna med privatpersonen Per Oscarsson.
– Som ung spelade jag många patologiska roller, konstiga perifera människor.
Rolltolkningarna skrämde. Oscarsson gestaltade människor med sjukliga drag, men han gjorde dem vardagliga, normala. Kanske kunde det tänkas att vi i publiken också gick omkring med sjukliga drag? Han kom så farligt nära våra väl dolda rädslor och egenskaper.
– Det som är utmärkande för mig är nog en viss hänsynslöshet att som skådespelare utlämna mig själv som är utmärkande för mig, säger han.
– Och att alltid vara där just då. Det har nog utmärkt mig sedan jag begynte, men då hade jag inte den styrningen på mina uttrycksmedel som jag har idag.
– Kanske är det inte alltid bra. Han tvekar själv.
Men visst är det därför publiken kommer. För att få vara med i det kraftfält som en stark människa utstrålar.
– Har du alltid legat lite före din tid, frågar jag, och tänker på att Per Oscarsson tidigt var värnpliktsvägrare, atomvapenmotståndare och pacifist.
– Jag var inte före med idéerna, men jag kom in i rätt tid för att det skulle bli en reaktion på mina idéer. Så där är det alltid, det måste till en massa samstämmiga faktorer för att det skall bli något. Se på Jesus, ingen jämförelse i övrigt, tillägger han, inte hade han fått den genomslagskraft om inte tiden varit som den var då.
Vi fortsätter ändå jämförelsen med Jesus. Jesus besatt en viss kraft, annars hade inte just han blivit ihågkommen. Och Jesus var envis. Det är Per Oscarsson också.
– Det måste man vara som skådespelare. O, j a, säger han och skakar på huvudet.
Det är så varmt runt honom.
– Envis för att överleva. När man nu har ett område på vilket man kan överleva, när den övriga världen ter sig främmande och otillgänglig, då måste man vara envis och hålla sig kvar där man är. Så utvecklar man en expertis och ett kunnande också. Så menar han att han är oförmögen att klara aven massa annat i livet.
– Jag är till exempel en dålig sällskapsmänniska, det är förresten de flesta skådespelare.
Trots det sitter vi och sällskapar i två timmar och jag har inte en tanke på att önska mig någon annanstans.
– Man blir en sällskapsmänniska liksom på köpet i det här yrket och kommer in i sällskapslivet liksom bakvägen. Man vill nå framgång och när man nått framgången vill man behålla den och så ökar hänsynen till omgivningen. Och man blir välvilligt inställd också, för alla vill ju vara omtyckta.
– Det är det som är själva idén med att bli skådespelare, att få uppskattning, att bli omtyckt.
– Jag tror att behovet att exponera sig finns som en gemensam nämnare för alla skådespelare. Ett behov som bottnar i en utebliven social orientering, en brist på omvårdnad och kärlek. Man har inte fått tillit, man har inte lärt sig att lita på någon, att luta sig mot någon.
– Men man har lärt sig en förställningsförmåga, man iakttar människors beteende, är den där snäll eller elak, och så kan man anpassa sig till situationen för att få fördelar.
– Jag var till exempel så väldigt artig i min ungdom. Nar jag kom till Dramaten var jag teaterns artigaste elev, sa Holger Löwenadler, en av skådespelarna där. Kunde jag inget annat, så kunde jag i alla fall vara artig, tänkte jag.
För Per Oscarsson handlade det egentligen inte om att välja att bli skådespelare. Det var en fråga om att över huvud taget hitta något meningsfullt i den kaotiska tillvaro som livet då utgjorde.
– Jag sökte in på Dramaten direkt från gymnasiet, utan att ha tagit studenten. Jag hade just börjat andra ring. Pappa fick inget veta. Min styvmor, min egen mor dog när jag var liten, hade lovat skriva intyg bakom min fars rygg. Men intyget hann aldrig fram, så jag fick skriva hennes namnteckning. Pappa hade ingen förståelse för att jag skulle in på Dramaten. Han var en auktoritär man, bondson som blivit ingenjör. Han hade ingen förståelse för att det som passat honom inte skulle passa hans barn. Men skolan var en katastrof för mig. Jag klarade mig inte. Och pappa var arg.
Per Oscarsson skakar på sig, som en rysning.
– Det var hemska upplevelser.
– Att komma till Dramaten var för mig som att gå in i ett himmelrike. Plötsligt befann jag mig i ett sammanhang. Den vanliga skolan förstod jag inte alls, säger han. För att ett barn skall lära sig några fakta krävs en lugn harmonisk situation, för fantasin krävs inget lugn. Fantasin är så lustfull att ge sig ut i.
Och så berättar Per Oscarsson hur det kunde vara på teatern på den tiden, när han själv började, 1944. Om regissören och teaterchefen Oloph Molander, elak och cynisk, som hade som råd till sina skådespelare: ”Tänk inte, det gör jag”. Och om konflikterna och urladdningarna, när Lars Hanson efter en repetition kastade sina mockakängor, lugnt och metodiskt, ut i salongen där Molander ensam satt och duckade. Oscarsson funderar över hur en människa som Molander fungerar. Varifrån det förakt kommer som gör att ju räddare offret blir, desto elakare blir bödeln?
– Den sortens scener spelas aldrig upp på dagens teatrar, i vart fall inte bakom kulisserna. Som tur är. Men å andra sidan har svensk teater blivit tråkigare.
Det är för lite spänning inom teatern idag. Människor lamslås, vågar inte pröva sina egna krafter. Åmanlagarna blir en trygghet till döds. Att slåss för sin position skärper stålet. Under sextio- och sjuttiotalen slängdes allt individuellt ut från teatern. Det gamla skulle bort. Den gamla teaterpubliken som var borgerlig kände sig inte hemma. Pjäsurvalet blev sämre också, för den delen, det blev så begränsat och i pjäserna fanns ingen människoskildring. Nu börjar individen komma till heders igen.
– Men så har det alltid varit i världshistorien, en kamp mellan det kollektivistiska och det individualistiska.
Oscarsson glider gärna in på det stora i tillvaron. Ögonen lyser. De är bruna med en smalt blått band ytterst på iris. Han visar inga divalater. Bara en djupgående eftertänksamhet och ödmjukhet inför tillvaron. Och så gör han sina anteckningar med blyertspenna, alltid med blyertspenna nummer 2.
Så tillbaka till teatern.
– Jag tror faktiskt att Willy Laman är min bästa roll, säger han.
Det är den roll han spelat under hösten på Angereds teater i Göteborg.
– Där har jag kunnat använda mig av min samlade erfarenhet. Men det har vari t ett hårt jobb, så nu blir det inte mer scenteater på många år, även om Bergman har velat diskutera en Shakespearepjäs.
– Att spela teater måste alltid utgå från en lustupplevelse.
Tyvärr fordrar teater en scen och en ensemble, skrattar han. I min allmänna sociala isolering så passar inte det.
Nu vill jag hitta andra uttrycksmedel, kanske skriva, gärna film, men inte teaterscenen på länge.
– Så känner jag i alla fall idag, skrattar han, och så kände jag i går och i förrgår. Och jag tror jag känner så i morgon också.
Fotnot.
Åmanlagarna, arbetsrättsliga lagar, främst lagen om anställningsskydd (LAS).
