[110110] Regi och koreografi: Sascha Waltz
Scenografi: Thomas Schenk och Sascha Waltz
Kostym: Sascha Waltz&Guest och Annette Bätz
Ljus: Martin Hauk
Musikalisk ledning: Juan Kruz Diaz de Garaio Esnaola
Dans och koreografi: Luc Dunberry, Juan Kruz Diaz de Garaio Esnaola, Nicola Mascia, Grayson Millwood, Claudia de Serpa Soares, Zaratiana Randrianantenaina och Takako Suzuki
Spelades 16-19 december 2010 på Radialsystem i Berlin. Urpremiär var 1997.
Föreställningen börjar med ett illusionsnummer – enkelt men magiskt. Ljuset i salen släcks bara ett ögonblick, men ändå har en underlig figur hunnit uppenbara sig mitt på scenen när lamporna tänds igen – en man med bar överkropp och bara ben, klädd i svarta kalsonger, strumpor och lackskor. Och ur hans ena sida växer ytterligare en manskropp ut, ytterligare ett skrev och ett par ben, klädda likadant som den första. Överkropp och huvud saknas – de är gömda bakom den första mannens rygg. Denna håller uppe sin kamrat med ena armen, och får istället som kompensation den andra mannens ena arm. Båda armarna viftar runt, snirklar, stoppar i tur och ordning in fingrarna i munnen på mannen som om de stoppade in något, eller tog ut något. Det är som pajasnumret man lär sig redan som liten, där en person står gömd bakom en annan och agerar armar åt denne. Det är inte svårt att lista ut hur det går till, men ändå är det varje gång så fascinerande att se, och skrattretande. Och också här kan man inte låta bli att förundras över effekten det har när en arm inte styrs av kroppen den borde tillhöra.
Den här föreställningen får mig överlag att tänka på ett slags clownnummer – skickligt gestaltad tafatthet, melankolisk lustighet, poetiskt laddade bilder. Som när Grayson Millwood – den reslige australiske dansaren, som är minst ett huvud längre än de andra i ensemblen – snubblar omkring och klumpigt slår ner saker omkring sig, med ena benet genom sitsen på en söndrig stol, en otymplig träram över ena armen och en lång träskiva under den andra. Eller när två ur ensemblen försöker klättra upp på en stege samtidigt… Det är som Helan och Halvan eller Bröderna Marx. Alla skrattar högt, och allra högst skrattar de två barnen som sitter några stolar bort från mig – en pojke och en flicka på 6-7 år. Det har jag sällan varit med om: Att man tar med barn på en vuxenföreställning! Men just här funkar det faktiskt riktigt bra, kanske just på grund av föreställningens clownaktiga allvar – något som verkar finna förståelse och igenkänning hos barnen. Och trots att föreställningen är nästan en och en halv timme lång, med danser och prat och rörighet på scenen, hör jag inte ett enda otåligt ljud från deras håll.
Jag funderar efteråt på om barnens närvaro ändå påverkade hur vi andra i publiken förhöll oss till föreställningen. Det verkar som om det pretentiösa allvaret släppte lite, barnens skratt smittade av sig, och det var fler än vanligt som vågade skratta ordentligt under de komiska scenerna. Det är fint, men en skör balansgång, för samtidigt känner jag att man behöver allvaret så väl, att jag ibland mycket lätt blir störd av hur andra runt omkring beter sig – irriterade suckar, smackande, rafsande i väskor, viskande röster, knäppande på mobiltelefoner, raspande av fötter mot golvet och knackandet från stolar. Men kanske beror det också mycket på föreställningen i sig hur irriterad man blir av saker runt omkring. Det är ju också en del av teaterupplevelsen, att man faktiskt befinner sig i en sal med så många främmande människor med olika erfarenheter och vanor, olika humor och känsliga punkter.
Den här föreställningen håller fast min uppmärksamhet. Scenografin är överraskande och vacker i sin enkelhet. Hela bakersta delen av scenen döljs bakom en flera meter hög mur – flagigt rostfärgad som skrovet på ett gammalt skrotat fartyg. På ena sidan av scenytan ligger en skräpig hög med plankor och bjälkar som sticker ut åt olika håll. Men redan i en av de första scenerna visar det sig att högen har ett större värde. Här ligger pinnstolar, bord och en gammal vevgrammofon gömda, och resten av bråten är i själva verket byggdelar till ett litet skjul. Snabbt byggs allt upp och ställs i ordning och på ett ögonblick har skräphögen förvandlats till ett ruffig liten bar – ur en kaotisk härva växer en bekant form fram, med väggar och tak, en fast punkt, en mötesplats, ett rum för gemenskap… Och ytterligare en gång tänker jag på hur det är när man är liten – hur det är när man bygger en koja. Den kan vara hur enkel som helst, med två kuddar som väggar och en filt till tak, för det är skapandet av den som är det viktiga – att skapa en egen plats, ett centrum som resten av världen omkring tillfälligt kan organiseras runt. I föreställningen centreras nu handlingen runt skjulet. Det byggs upp och plockas isär, flyttas, byggs på, förändras, förbättras och byter hela tiden funktion och roll. Det får tjäna som bar, hus, regnskydd, kiosk, målarställning, och tivolispel. Här träffas de olika figurerna på scenen, skapar band, dansar, leker och skiljs åt.
Och hela tiden handlar det på något sätt om relationer – om kärlek, vänskap och gemenskap, om överdriven, begränsande närhet och den frustrerande känslan av utanförskap. Redan i första scenen skapas en stark bild av detta, då en tredje man kommer in på scenen och tvingar isär de två hopväxta figurerna genom att pressa sig in emellan dem. Men detta är en av de få lite mer konfliktfyllda scenerna i föreställningen. För i övrigt präglas figurernas relationer mest av harmoni och i enstaka fall gladlynta och relativt vänskapliga konflikter, och om det någon gång går snett slutar det ändå lyckligt till slut. Och detta stör mig lite i efterhand. Det känns som om föreställningen blir lite för harmonisk, som om den stannar på ytan och inte riktigt vågar utforska vad som finns under. Olika vackra, poetiska, smått melankoliska scener glider in i varandra och det blir helt enkelt lite för enkelt att låta sig bäras med, förundras, roas, men utan att tvingas att tänka till.
Dansarna är otroligt skickliga. De flyter över från en typ av rörelse till en annan, från dans till vardagsrörelser, från nedstämdhet till glädje, men några lite mer mångdimensionella, komplexa karaktärer hinner de aldrig riktigt bli. Jag får för mig att det lagts för mycket fokus på det visuella, på att skapa vackra effektfulla bilder, och att det också delvis är detta som hindrar en berättelsetråd från att få växa fram och formas. Det är vackert när figurerna plötsligt drar fram färgburkar och entusiastiskt börjar måla bakgrundsväggen himmelsblå, eller när en man i balettkjol och änglavingar låter vatten sila ner på scenen från en stor vattenkanna, eller när en man och en kvinna snurras runt hängande på varsin ände av en lång stege, så att de påminner om de flygande figurerna i en Chagall-tavla… Men alla dessa scener känns på något vis mer som stillastående bilder, som avhuggna från resten av sammanhanget, som om de skapar lite för perfekta foton för programbladet…
Men ändå… Känslan efteråt är fin – ett slags lugn. Och vackert är det. Och underhållande. Och fantastisk dans. Och ofta skrattretande och barnsligt förbluffande. Och definitivt sevärt!
/Hanna Nordqvist
