[110107] Det är länge sedan Per Oscarsson abdikerade som landets främste skådespelare. Hans nervösa rastlöshet fick honom att ge upp teaterkarriären redan efter några år. Han hade svårt att uppträda på teaterscenen, att upprepa sin rolltolkning kväll efter kväll, för modeligen, skulle några gamla kollegor (inte utan skäl) påstå, på grund av otillräcklig skolning.
Han gjorde snabb karriär.
Den drabbande intensiteten i spelet krävde en sådan inlevelse att den inte tålde teaterscenens krav på omdelbarhet varje gång den upprepades. Han talade själv om sin rampfeber – prestationsångest. Då kom han att ägna sig åt film och tv och blev folklig som Andreas Blek af Nosen i tv-versionen av Shakespeares Trettondagsafton och som polismästare i Strömstad.
För oss fyrtiotalister var han något helt annat, en inkarnation av den moderna människan som just sluppit ut ur världskrigets helvete, det besinningslösa dödandet som man tvingade oss att bli medvetna om när journalfilmerna avslöjade koncentrationslägrens likhögar. Han spelade titelrollen i Stig Dagermans pjäs Skuggan av Mart och mördaren Johannes i Almqvists Amorina och Hamlet på Göteborgs Stadsteater, för att nämna några som faller mig i minnet.
Han fick guldpalmen i Cannes för huvudrollen i fimatiseringen av Hamsuns Sult, en prestation som ligger nära de som jag räknande upp. Han gjorde pärlor av mindre roller. Han gjorde en härlig rabulist i Troells filmatisering av Romanen om Olof. Han gjorde ett skakande portätt av ett Kalokain-offer i tv-versionen av Karin Boyes roman. Jag minns hur han trampade fram på en skramlig cykel i början av Änglagård 1. Han fortsatte att glädja med pregnanta porträtt i utkanten av svenska filmer, senast i milleniumtriologin.
/Åke S.Pettersson
