[110106] Av: Walter Mehring
Regi: Frank Castorf
Scenografi: Bert Neumann
Kostym: Tabea Braun
Ljus: Lothar Baumgarte
Video: Jens Crull
Kamera: Mathias Klütz
Dramaturgi: Sebastian Kaiser
På scen: Sophie Rois, Margarita Breitkreiz, Dieter Mann, Marc Hosemann, Bärbel Bolle, Volker Spengler, Mex Schlüpfer och Maria Kwiatkowsky
Premiär var 20 november 2010 på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin.
Är det sant?! Kan den här verkligen vara lika lång som den förra!?! Jag trodde att förra uppsättningen jag såg i Frank Castorfs regi – Nach Moskau – var speciallång. Men nu får jag veta att merparten av Castorfs uppsättningar är minst tre timmar långa – det är han känd för. ”Tre och en halv timme!”, utropar en bekant glatt när jag beklagar mig, ”Det är ju ingenting! Förra året hade han en uppsättning som var fem timmar lång!” Här gäller det alltså att förbereda sig och se till att man har ätit och är utvilad innan man kommer till teatern. När man är mest van vid moderna föreställningar på sisådär drygt en timme utan paus är detta inte helt självklart. Men nu vet jag tills nästa gång!
Med den här uppsättningen skapas ett band bakåt i tiden. Pjäsen som är skriven av expressionisten, dadaisten, satirikern Walter Mehring uruppfördes här i Berlin, på Erwin Piscators teater i närheten av Nollendorfplatz. Året var 1929, nationalsocialisternas makt höll precis på att befästas i ett Berlin som fram till dess varit ett starkt fäste för vänstern, och Mehrings pjäs skapade stort rabalder. Grupper av SA-män protesterade utanför teatern, och bröt sig in och kastade in stinkbomber i salen mitt under pågående föreställning. Men det var inte bara de högerextrema grupperna som föreställningen lyckades uppröra. Mehring anklagades på en och samma gång för att sprida pro-judisk propaganda och för att anamma antisemitiska klichéer och fördomar.
Pjäsen handlar om Berlin i början av 20-talet, om den skenande inflationen, om de extrema politiska riktningar som tar allt större plats i det offentliga rummet, om varubrist och desperation, om militarism, antisemitism, utanförskap och bedrägeri. I berättelsens centrum står juden Kaftan, som flytt till det kaotiska Berlin från våld och pogromer i polsk-ukrainska Galizien. I fickan har han hundra dollar som han lånat till sig, och lyckas med dessa pengar, genom spekulation och med hjälp av inflationen, köpa sig majoritetsägandet i en bank. Castorfs uppsättning av pjäsen visar hur Kaftan i samma veva går igenom en snabb ytlig assimileringsprocess, där han plötsligt har bytt pälsmössa, långrock och skägg, mot en slätrakad framtoning, med eleganta kostymbyxor, skjorta, väst, och en välkammad page-frisyr. Under inflytande av den bedräglige advokaten Müller bestämmer han sig sedan för att köpa ett skrotlager, som visar sig vara en hemlig vapendepå. Och här inleds Kaftans väg mot undergången. Han luras att ekonomiskt stödja nationalistiska högergrupper i deras statskuppsplaner och att ta astronomiska lån i tyska riksbanken, och i slutändan har han förlorat allt han har, inklusive dottern som enligt pjästexten dödas i en pogrom, men här, i Castorfs uppsättning, på ett lite oklart sätt mördas av en kolerisk tysk bankman, som möjligen är den tyska riksbankschefen och dessutom möjligen hennes fästman – jag får aldrig någon riktig klarhet i det…
Överhuvudtaget har jag svårt att helt hänga med i handlingen. Korta bitar av föreställningen pratas det jiddisch, och i övrigt talas det i de flesta scener med någon form av stark dialekt, troligtvis till stor del berlinsk slang, vilket för mig är nästan lika obegripligt. Men också sättet som berättelsen är sammansatt på gör det svårt att skapa sig en klar bild av handlingen som helhet. Det finns en utveckling av huvudkaraktären från en scen till nästa, men de andra karaktärerna verkar samtidigt ofta hoppa mellan olika roller och funktioner. Kaftans dotter, Jessica, spelas till exempel av två olika skådespelerskor som på slutet också plötsligt agerar tillsammans – och detta efter det att den ena redan tidigare mördats. Samtidigt förekommer samma skådespelerskor i andra scener – den ena som prostituerad, den andra på ett underligt nazistmöte, och båda två som högljutt diskuterande ortodoxa judar i en tågkupé under föreställningens första scen. Den ologiska växlingen förvirrar, och delvis är det intressant, delvis frustrerande att inte förstå vad som händer och att tvingas undra om det är någon viktig detalj som man missat. Jag fastnar till exempel länge i tanken att det är något fuffens med dottern – att den ena av de två som gestaltar henne kanske faktiskt är en bedragerska, och att detta är något man bör ha förstått, men senare blir det klart att det i varje fall inte är så – att det helt enkelt handlar om att föreställningen följer sin egen berättarlogik.
I slutändan får jag intrycket av man i denna uppsättning lagt mindre vikt vid att skapa sammanhållen gestaltning av berättelsens huvudperson och dennes öde. Och att man istället främst velat använda sig av Mehrings pjäs för att berätta om Berlin under mellankrigstiden – om det kaotiska, livliga och rebelliska, och om bitterhet och växande politiska spänningar. Denna ambition speglas också både i programmet – som är en bred samling texter, bilder och annonser om och från den här tiden – och i scenografin, där man i många scener använder sig av ett antal uppförstorade svartvita foton som fond. Ett av dem föreställer till exempel en lång kö framför ett bageri. Det känns som om föreställningen också är sammansatt som ett kollage av scener som skulle kunna utspela sig i Berlin på 1920-talet – med desillusionerade soldater, självgoda generaler, kluriga figurer på den svarta marknaden… I vissa scener fungerar detta mycket väl, i andra känns berättelse något platt, som om man använt sig av lite väl klichéartade bilder, utan att riktigt problematisera det. Det saknas också ibland ett riktigt flyt mellan scenerna, ibland känns scenbytena rent av lite klumpiga och utdragna. Men ofta kan det räddas genom skådespelet som ofta ger nya energikickar.
Många av skådespelarna känner jag igen från den senaste Castorf-regisserade föreställningen. Och det är ett välkommet återseende. Speciellt Maria Kwiatskowsky som är en av de två som spelar dotter till Kaftan, är ett riktigt nöje att se på scenen! Det är något med hennes kroppshållning, med minspelet, med sättet att röra sig… Hela hon verkar vara elektriskt laddad. Ibland är hon som en generad tonåring i damutstyrsel som inte kan förmå sig att sitta still, ibland liknar hon en hispig homsa, och ibland demonstrerar hon en beslutsamhet och en styrka som får henne att framstå som oövervinnerlig och ointaglig. Som när hon i den här föreställningen plötsligt försvinner in bakom kulisserna och kommer tillbaka dragande på en stor luftvärnskanon, som hon klättrar upp på och med iskallt allvar vrider runt så att pipan riktas mot oss i publiken. Och sedan flera gånger fyrar av, utan att blinka av de kraftiga smällarna, samtidigt som vi hoppar högt i stolarna.
En som också verkligen imponerar med sitt spel är Sophie Rois i rollen som Kaftan. Detta är en ny bekantskap för mig, och jag hoppas att få se henne i fler föreställningar snart! Hon utstrålar också en enorm energi, och lyckas fylla scenen mer än många av de andra trots att hon synbarligen, i kroppsmassa mätt, är en av de minsta i ensemblen.
Men jag kan inte låta bli att än en gång återvända till tanken om föreställningens längd… Jag undrar om den verkligen måste vara så här lång. Är det verkligen fruktbart? Jag tycker att teater gärna kan tänja på gränserna och utmana ens tålamod och koncentrationsförmåga. Men när längden på föreställningen blir ett mål i sig? Här är jag obeslutsam. För trots att jag känner att min koncentration bitvis brister under föreställningens gång, att spänningen släpper, och att jag under korta stunder verkligen längtar efter slutet, så får längden på förställningarna faktiskt en egen betydelse, på grund av den mängd detaljer och uttryck som ryms där. Jag känner mig trött och kritisk när jag går hem från teatern. Men sedan fortsätter scener ur föreställningen att dyka upp i huvudet på mig under de kommande dagarna, och skapar nya associationer och tankar. Betydelser växer liksom fram undan för undan. Och också om det känns som om innehållet i vissa scener blir lite platt, så skapar föreställningen ändå, i kombination med texterna i programmet, en komplex och mångfacetterad bild av Berlin under mellankrigstiden, och gör mig nyfiken på att ta reda på mer. En eftereffekt alltså. Men som helhet och helt för sig ger föreställningen, i varje fall inte för min del, någon riktig aha-upplevelse eller energikick.
/Hanna Nordqvist
