[101231] Kim hängde och sprätte som nåt gammalt spöke i sin sele från taket. Kim var CP. Inte i den överförda och felaktiga meningen som okunniga och ignoranta människor ibland använder. Det här var på riktigt. Cerebral Pares så det stänkte om det.
Kim var riktigt tråkad av att hänga där som ett fån. På tv:n var det dynga. Som alltid när han kollade igenom eftermiddagsutbudet. Kim var pissförbannad. Hur svårt kunde det vara att producera tv med nån som helst kvalitet?
Var det något Kim uppskattade här i skitlivet så var det bra film. Cineast, tänkte han, det är vad jag är. Väggarna pryddes av stora affischer med motiv från filmer som Taxi driver, The Texas Chainsaw Massacre – originalet givetvis och inget annat skräp – Enter the Dragon, Fist of Fury, Fellinis Amarcord.
Bokhyllorna mer eller mindre bågnade av VHS-kassetter och DVD:er. På skrivbordet låg dom senast införskaffade titlarna: Hitchcockfilmer, The Heist, Oceans Eleven, The Last House on the Left, The Hills Have Eyes. Han hade allt från Shogun Assasin till Herzogs Kinskirullar. För att inte tala om alla nedladdade titlar. Hade det inte varit för att han var så långsam med sina kommunikationsinstrument, talmaskinen och blissbrädan, så hade han varit kung på vilken filmqiuz som helst. Att skriva själv var inte att tänka på.
Annat var det med den där djävla tv:n.
Ju mer förbannad han blev, desto mer spattade musklerna. Modevisningar. Matlagningsprogram. Ungar som kutade runt i skogen och svingade plastsvärd. Den där djävla mysgubben Ernst Kirsteiger. CP-rycken fick kroppen att skaka. När han försökte intala kroppen att slappna av skickade tankens impulser istället fram ett rejält CP-ryck. Förbannade kropp att inte lyda. Handen med fjärrkontrollen ryckte till så till den milda grad att den slungades ur näven. Kontrollen slog in i väggen med en smäll. Kim lyssnade på det irriterande ljudet av batterierna när de lagom retsamt rullade in under sängen. Han var mitt i ett zapp och nu stannade tv:n på Doctor Phil som höll på med nåt sinneslött orerande. Doctor Phil gapade. Kim storknade. Herre Jesus, finns ingen nåd att få, tänkt han halvt desperat.
Den ordinarie assistenten var hemma för vård av sjukt barn. Ingen av de andra hade haft möjlighet att komma in med så kort varsel. Nödlösningen hette Viola Bedersen och kom från assistanspoolen. Dom kunde lika väl ha struntat i att skicka någon. Det hade varit bättre att ligga kvar i sängen hela dagen.Viola Bedersen satt i köket och åt gårdagens ceasarsallad. På golvet nedanför Kim låg larmet han inte kunde nå. Doctor Phil gjorde sig märkvärdig. Situationen var allt annat än tillfredsställande. Kim försökte ropa på Viola Bedersen. Ut ur hans mun kom något som liknade Chewbaccas vrålande i Star Wars. Samma sak varenda gång, tanken så klar och tydlig, men när den skulle ut i världen och formulera en mening blev allt fel. Han ropade igen. Men överröstades av den hysteriska publikens applåder. Doctor Phil spelglade sig i glansen.
Anneli var helt okej. Kim gillade henne faktiskt på riktigt. Visst, dom hade sina duster om än det ena och än det andra. Mest skitsaker. Hon var liksom bara enkel och tydlig. Hon stod för något. Hade en egen attityd. Drunknade inte i påklistrad nervös professionalism. Men han antog att Anneli liksom många andra i branschen jobbade mer än vad som var nyttigt. Kim kunde se att det slet och tärde även om de flesta höll god min.
Anneli som var runt 35 stod i köket och lagade lunch. Kim hade bestämt köttfärssås och spagetti. Anneli kände sig lite stressad där hon stod med löken i ena näven och kniven i den andra. Om en timma skulle färdtjänsten anlända. Det var ett av alla dessa rutinbesök hos läkaren som trängde sig på. Var det något Kim hatade så var det just detta. Dom skulle tjata sig igenom senaste nytt. Vad var det? Självklart ingenting. Läkaren skulle konstatera att han blivit stelare, som om det var en nyhet. Sedan skulle han tugga vidare om kontrakturprofylax samt skriva ut en starkare dos Baklofen.
Klockan tickade på. Anneli ansträngde sig för att vara ekonomisk med tiden. Var det något dom båda visste så var det att tid är en bristvara. På lite behörigt avstånd satt Kim i permobilen och betraktade Annelis kokkonst. Hon var bra i köket. Faktiskt fullständigt överlägsen dom andra i assistentgruppen. Men så hade han ju också lyckats lära upp henne i en del kulinariska principer. Hur man använder chilli på korrekt sätt, till exempel. Det var tydligt att många andra assistenter blev irriterade på gränsen till förnärmade när Kim satt bredvid under matlagningen. Med Anneli var det annorlunda. Hon lät sig inte bekommas negativt av Kims närvaro. Tvärtom hade hon flera gånger talat positivt om Kims inblandning i matlagningen. Det var väl så det skulle vara? Dom var ju där båda två. Ett team.
“Jag vet att det blir stressigt nu, men jag hoppas det är okej, Kim”, sa Anneli. “Det har verkligen varit en hemsk dag.” Anneli fick väl i princip komma hur försent hon ville. Speciellt dagar då det var läkarbesök på schemat.
Anneli sträckte sig lite vårdslöst efter förskäraren och fick ett tokigt grepp om den.
“AJ, SOM FAN!” skrek hon rakt ut och drog snabbt åt sig handen. Bara hon inte skar sig illa, tänkte Kim förskräckt. Anneli tittade sig omkring med plågad min efter hushållspapper. Det fanns inget. Blodet droppade ljudligt ner på golvet. Anneli bleknade i ansiktet. Hon tog sig samman och rusade mot badrummet. Det var inte utan skam som Kim åkte efter i permobilen. Senast han var på Konsum hade han skakat på huvudet när assistenten föreslagit några rullar hushållspapper. Det behövdes inte, hade han tyckt av någon anledning. Han hörde Anneli kvida. Han kikade in i badrummet. Anneli lindade toapapper om handen.
“Det är ingen fara”; sa Anneli.
Kim svarade henne med ögonen så gott han kunde. Anneli var den som bäst kunde förstå honom. Varför visste han inte. Kanske var hon bara bra på att läsa hans tankar.
“Det är säkert”, sa Anneli. “Nu måste vi fortsätta med maten annars hinner vi inte. Färdtjänsten kommer snart.”
När Kim och Anneli åt under mycket stressade förhållanden blev det av naturliga skäl slabbigare än vanligt. Det var bara så att spasticitet och tidspress inte gick ihop. Fullständigt oförenligt. Anneli var otålig när hon lastade på mat på gaffeln och förde den mot munnen på Kim. Kim försökte i sin tur hjälpa till eller snarare dra sitt strå till stacken. Resultatet var att CP-rycken stod som spön i backen. Maten flög att alla djävla håll. Båda var besvärade. Klockan vann. När väl ryckandet satt igång var det inte så lätt att slappna av. Anneli kunde inte undgå att se Kims irritation.
“Du, Kim, det är faktiskt inte så roligt för mig heller. Men om du inte sölade så mycket så skulle det här gå bättre.”
Sant, tänkte Kim. Men djävligt lätt för dig att säga.
“Vi skiter i det här och gör ett nytt försök när vi kommer hem istället”, sa Anneli. Kim tyckte det var dagens bästa idé hittills. Det här funkade inte och snart skulle taxin rulla in på gården.
“Jag tycker att du har blivit mer spastisk än vad du var för ett halvår sedan”, sa läkaren och tittade Kim intensivt i ögonen. “Vad tycker du själv?”
Där kom det, tänkte Kim.
Ibland kunde han tänka sig själv som ett slags cyborg. I ett band runt pannan bar han en laserlampa som användes som pekare på kommunikationskartan av blissymboler. Annars var det ännu mer robotvarning när han var utrustad med Delta Talkern på permobilen. En taldator på vilken han med hjälp av laserpekaren knappade in ord på ett tangentbord, enter, och vips kom det ut en urlöjlig liten datorröst. Kim minst sagt avskydde Delta Talkern. Den använde han bara vid yttersta nödfall. Vad fan, han såg ju redan ut som en mix av Björn Borg, nittonhundrasjuttiosju, och Swarzenegger i Terminator med sin laserlampa i pannband. I´ll be back, my ass!
När Kim hade det som tråkigast kunde han ibland föreställa sig hur den röda ljuspunkten från hans lampa var ett lasersikte. Mitt mellan ögonen på läkaren. BAM! Hjärnsubstensen som sprutar över väggen, kroppen som livlös faller ihop, Anneli som chockad skriker, sen tung tystnad, tomhylsan som rullar över golvet.
“Men jag gör det”, sa läkaren. “Jag ökar på dosen så får vi se hur det utvecklas. Det är viktigt att du informerar assitenterna om vad vi kommer överens om.”
Jisses, vad trött jag är, tänte Kim. Tung i huvudet. Det kanske är vädret. Åskan i luften. Trycket.
“Det här blir väl grabben mätt på!” sa korvgubben och langade ut två halvspecial genom luckan. Inte mycket för en varg, men bättre än luft. Anneli tog emot korvarna och sträckte den ena mot Kim som tog en rejäl tugga. Kim gjorde en gest med huvudet som betydde att Anneli inte skulle stå hungrig.
“Vadå”, sa Anneli förvånad, “var den ena till mig? Okej, tack.”
Korvgubben var inte särskilt subtil där han stod och fånglodde på Kim och Anneli. Han kan väl åtminstone försöka dölja det, tänkte Anneli. Kim brydde sig inte så mycket. Han var trots allt mer än van vid att bli utstirrad av folk som inte visste bättre än så. Okej med små skitungar. Det fanns inget att säga. Herregud, han såg ju konstig ut! Inget mer med det. Men vuxna brukade han faktiskt förvänta sig mer hyfs av. Det var dom skyldiga honom och hans sort.
“Det var en matglad en… Han gillar korv, du”, sa korvgubben och skrockade som en välmenande morfar. Huvudvärken hade släppt. Solen sken. Korven smakade bra. Det fanns ingen anledning att sätta igång en scen. Kim kunde dock inte undgå att se en ton av irritation svepa förbi Annelis ansikte i samma sekund hon tänkte: Djävla idiot.
“Det var en väldans massa grejer han har, du.” Det stänkte till ur den saftiga korven när Kim tog en rejäl tugga. En pärla av flott rann längs hakan. Den röda laserpunkten vilade mellan Korvgubbens ögon.
Hur länge rörhönan sprätt omkring vid Näckrosdammen på sina långa ben, varje sommar åtföljd av en kull ungar, var inte lätt att lista ut. Men det var absolut Kims favorit. Visserligen hade han läst sig till att rörhönan var hyfsat vanlig vid dammar och liknande miljöer, men den var i alla fall riktigt exotisk så här i innerstaden bland alla änder som kvackade fram sina obegripliga budskap medan dom sökte igenom sandbotten och kringliggande gräsmattor på jakt efter något att äta.
Rörhönan var inte den enda udda fågeln vid dammen. Inne bland rododendronbuskarna låg “Ryssen” och snarkade tungt. Åtskilliga gånger hade Kim sett honom stryka omkring i parken. Vanligtvis rotade han igenom papperskorgarna i hopp om att finna tomburkar. Tomburkarna samlade han i en vagn som han alltid rullade framför sig. Sommar som vinter var “Ryssen” klädd i en bylsig täckjacka. Hans vänliga ansikte pryddes av ett par smutsiga, tjocka glasögon. Ansiktet halvt doldes av ett rejält och yvigt skägg. Precis som Dostojevskij eller Krapotkin, brukade Kim tänka.
Första gången hans lagt märke till “Ryssens” närvaro i staden var vid ett besök på Stadsbiblioteket för flera år sedan. Vad besöket gick ut på hade han glömt vid det här laget, men “Ryssen” hade etsat sig fast. Han satt ensam i en läshörna och slumrade över en rysk klassiker på originalspråk.
Många gånger, när Kim fått syn på honom, hade han funderat på vem han ver, den besynnerlige mannen, och vad han gjorde här i Göteborg i vår tid. Det var ett mysterium. Han måste ha fallit från en dimension till en annan. Det var helt uppenbart att han tillhörde en nihilistisk cell i artonhundratalets St Petersburg. Det kunde ju vem som helst se, det behövdes ingen djupare bildning.
Det var lugnt och stilla i parken. Inga som grillade. Inga ungdomar som lyssnade på musik och drack burköl. Inga kärlekspar som beundrade varandra i den njutbara grönskan. Senast Kim var i här hade han på håll betraktat några söta flickor som delade en joint. Hur gärna hade han inte velat få vara med? Om så bara för en sekund. Men idag… ingenting… bara han själv… den förbannade permobilen… rörhönan… “Ryssen”… och Anneli som satt på en bänk lite längre bort och pratade frenetiskt om nån havererad kärlekshistoria med en väninna i mobiltelefonen. Kim ansträngde sig faktiskt för att inte höra. Det var inget han hade att göra med. Hur han än försökte filtrera bort samtalet så borrade sig ord in i mevetandet… ensam… vill att det blir rätt… känner mig gammal… du vill ju också ha barn…
För ovanlighetens skull var Kim alldeles avslappnad i kroppen. Han somnade en stund.
Kim stirrade på sig själv i badrumsspegeln. Ibland var det som att han inte kände igen sig när han granskade personen där på andra sidan glashinnan. Vem var han egentligen? En tyst människomaskin med intensiv, fördjupad blick.
Anneli försökte vara så varsam som möjligt när hon bearbetade Kims tänder med den vibrerande eltandborsten. Kim försökte å sin sida vara så stilla som bara gick. Men huvudet knyckte ändå till lite onödigt mycket ibland. Tandkräm skummades runt munnen och droppade löddrande ner i Kims knä.
Anneli hjälpte Kim i säng och började samla ihop sina pinaler. Det var dags att lämna över för natten. Det var Peter som skulle komma. Det var inget fel på Peter, ansåg Kim. Han var trevlig och respektfull. Alltid punktlig. Gjorde vad som behövdes och inte mer. Men han hade djävligt stripigt hår. Det var på grund av hans fablesse för black metal, gissade Kim. Alla som sjunkit i det där träsket hade stripigt och missfärgat hår. Nånting måste det betyda.
Somliga assistenter som Kim tvingats ha att göra med hade inte förstått vissa grundläggande principer. Som det där med att vara lite laid back, sköta sitt, och inte härja runt till förbannelse. Det fanns dom som kunde sätta igång och vika handdukar eller stryka lakan helt plötsligt utan synbar anledning. Människor som inte kunde sitta stilla om så för bara en kort stund.
Peter hörde inte till deras besynnerliga skara. Han kunde sitta hela natten med sina hörlurar och ljudlöst trumma mot låren. Obeskymrad kunde han låta disken stå över natten för att sedan försiktigt diska upp det mest nödvändiga innan morgonpersonalen kom. Det behövde inte alltid vara så bråttom eller korrekt. Ibland skulle man ta livet lite sävligt. Det förtod en sån som Peter. Det var nästan lustigt att han kunde vara så lugn och mjuk till sin person, då det alltid skrålade black metal ur hans hörlurar, Burzum, Satyricon, Mayhem. Snabbt som fan gick det, tjutande gitarrer, monotona basgångar, och ett oupphörligt smatter från baskaggarna. Men Peter, han var lugn som Ferdinand under korkeken. En gång hade Kim pissat på sig när Peter glömt att aktivera nattlarmet.
Av någon anledning vaknade Kim tidigt. Så det var bara för Peter att hjälpa honom innan morgonassistansen anlände. Det sedvanliga trasslandet med kläderna och lyftet över i permobilen.
För ovanlighetens skull kände Kim att det skulle smaka med frukost. Han ville ha en tallrik fil med lite musli. Peter hällde upp och hjälpte Kim att äta. Volymen hade han sänkt något men svartmetallen skränade ondskefullt i den tidiga timman. Kanske inte Kims musik, direkt, men Peter var åtminstone någon bland alla dönickar som oförställt levde sitt liv.
“Här behövs det knådas, vill jag lova”, sa sjukgymnasten Berit och bände bak fingrarna så det nästan knastrade i brosk och leder. Det gjorde ont så in i helvete. I själva verket var Kim en seg och uthållig människa som inte gav tappt för minsta lilla. Det skulle gudarna veta… att han inte var den som pep så snart det sved…att han inte klemade ur som nån annan lipsill. Inför hennes behandling skulle han kunna erkänna vilket brott som helst. Han var fullständigt övertygad om hennes kapacitet på Guantanamobasen.
Den hyperaktiva kvinnan med läderartad solariebränna böjde sig ner onödigt nära och stirrade Kim i ögonen. Luktade hon svagt av mentol eller var det bara som han inbillade sig? Småkolkade hon?
Berit sa: “Ibland blir jag inte klok på dig och din muskulatur.”
Nej, vad fan tror du att jag blir, tänkte Kim. Det är väl ändå jag som är CP här om jag förstått allt rätt.
“Arbetar du något med kontrakturprofylax eller slarvar du forfarande med det?” Fortsatte Berit. Inget svar från Kim. Givetvis.
“Inte är det jag som är stel som en pinne och får ont. Min kropp är så mjuk som jag vill ha den. Annat är det med dig. Du verkar inte bry dig alls.”
Måttet var nästan rågat. Illamåendet började smyga över i hat. Samma visa varenda gång.
På en bänk på andra sidan rummet satt Anneli och läste en tidning. Eller åtminstone skummade igenom den. Hon försökte hålla sig utanför alla tänkbara sammanhang. Berit kopplade ett fult grepp om Kims handled och höll honom i ett statiskt lås. Smärtan blixtrade till innanför ögonlocken.
Anneli kunde känna Berits svetslågor till ögon bränna sig igenom tidningspapperet.
“Det värsta… det värsta är att ingen annan bryr sig överhuvudtaget…” slängde hon menande ur sig. Berit laddade om och skickade repliken direkt mot Anneli. “Använder ni stretchingprogrammet som jag skickat med?”
“Va, javisst.” chansade Anneli. Hon hade inte en blekaste aning om vad Berit pratade om. Det hade däremot Kim. Han var den högst skyldige till att ingen på Glasmästaregatan sett så mycket som röken av något stretchingprogram.
“Nej, jag tror inte att ni gör det”, sa Berit. “Jag tror att ni är för lata och oengagerade för det.”
Solljuset slog snett ner i NK:s stora skyltfönster och fick sikten mot Kungsportsplatsen att fräta ut som en överexponerad videobild. Som alltid, timmar senare, kunde Kim faktiskt känna av positiva effekter av Berits tortyr. Jodå, han blev mer avspänd och ledig i kroppen. Så sant. Men det skulle han aldrig bjuda läderödlan på. No way, José!
När Anneli och Kim rundade hörnet vid Kungsgatan i riktning mot Harry Hjörnes plats stötte de ihop med en reslig kvinna. Det visade sig vara föreståndaren på ett boende där Anneli jobbade extra. Anneli och föreståndaren började genast konversera. Framför allt var det kvinnan som konverserade. Kim blev på kort tid övertygad om att hon hade förmåga att prata omkull vem som helst. Dessutom bidrog hennes längd till att man trodde sig så illa tvungen att lyssna. En sorts falsk respekt.
“Vi har ju några krisiga nätter att täcka som du vet”, sa föreståndaren med en dov stämma. Hon försökte göra sig så myndig som hon kunde.
“Ja, jag vet, men…”
“Det är faktiskt kris nere på Solsidan”, fortsatte föreståndaren. Solsidan var ett korttidsboende för barn med funktionsnedsättningar. Anneli försökte övertyga utan att vara otrevlig eller för kort i tonen. Men hon var verkligen utarbetad. Det sista hon behövde var att ta fler pass på Solsidan nu. Tvärt om. Hon skulle behöva en lång och avkopplande semesterresa långt bort i ett exotiskt och spännande land. Hon var så trött på vård, myndigheter och handikappade så att hon kunde spy ut inälvorna på gatan här och nu. Men hon var en anständig människa. En bra människa. Man pratade inte om den tärande tröttheten som skrämde humanismen på flykt. Man levde med den i tysthet. Man bar den som en svart sten i magen.
Föreståndaren malde på om kritiska situationer, personalbrist, mammaledigheter och gud vet vad. Kim började göra lustiga miner bakom hennes rygg. Var det nåt han var en mästare på så var det riktigt fula miner. Anneli kämpade för att inte brista ut i skratt.
“Jo, jag förstår”, sa Anneli, “att det är kort om folk nu och att det är en kämpig situation. Men jag har jobbat väldigt mycket på det senaste och känner verkligen att jag måste prioritera min vila. Jag mår inte så bra just nu.”
“Men det är väldigt kort om folk”, fortsatte Solsidans föreståndare och skyltade öppet med att hon inte lyssnat på ett enda av Annelis ord. “Speciellt nattetid behöver vi täcka in…”
Dags för min simpla sorti.
Kim pressade joysticken försiktigt bakåt och började sakta smyga ut ur sammanhanget. När han befann sig på behörigt avstånd chansade han helt enkelt och kastade i full gas framåt. Vad kom han upp i? Tio kilometer i timmen? Han förbannde permobilen när han försvann runt hörnet vid apoteket på Kungsportsplatsen.
“Många sjukanmälningar”, malde Solsidan på.
“Jag förstår det”, sa Anneli, som vid det här laget börjat ledsna ordentligt, “men jag kan inte ta mer nu, och absolut inte fler nätter.”
“Någon måste ju gå in”, nästan skrek Solsidan.
“Jag har redan massor av ordinarie och jag har faktiskt ett liv också…”
Sweet dreams, kunde Anneli höra sig själv skrocka med dov stämma i sitt inre svarta privata rum. Solsidan blev allt mer lik ett ovädersmoln. Hon manglade på:
“Vi har alla ett privatliv men man måste faktiskt kunna prioritera i svåra situationer också… Ska barnen bli liggande bara för att det inte finns personal att tillgå? Det kan väl ändå inte vara rätt?”
Det är väl för fan inte mitt problem, tänkte Anneli.
“Det gäller ju att se positivt på sin yrkesroll… Dessutom kan vi inte bara ta in personal utifrån hursom helst… vi har också sparkrav liggande på oss…”
Nu upptäckte Anneli att Kim var spårlöst borta. Var hade han tagit vägen? Hur länge hade han varit borta? Hade det hänt något? Oron över vad som hänt mixades med tacksamheten att få tillfälle att fly Solsidans ändlösa manier. Anneli kastade blickar åt båda hållen på Kungsgatan. Ingen Kim. Hon beslutade sig för att springa mot Kungsportsplatsen. Efter henne ropade Solsidan med sprucken stämma:
“Verksamheten måste fungera…”
Anneli sprang ett varv runt Kopparmärra. Men bland tonårstjejerna som uttråkade satt och rökte fanns ingen Kim. När hon vände sig om med blicken mot Saluhallen hann hon se bakredet på en permobil slinka in på Ölhallen 7:an.
Inne på 7:an var det lugnt och stilla. Bara några stammisar som satt och lullade över en öl eller bakom en tidning. 7:an var en hundranioårig ölhall, den sista i sitt slag. För hundra år sedan kryllade det av liknande hak runt det livliga och brokiga Kungstorget. Men det var då det. Nu fanns inte mycket liv att glädjas över. Köpmännen och politkerna hade startat ett krig mot kulturarbetarna och infört lagar som förbjöd musik på gator och torg.
Ölhallen 7:an höll ensam ställningen i ett sterilt landskap av italiensk krom, amerikanska kaffekedjor och förödande kommersialism.
Kim hade varit inne på 7:an ett par gånger tidigare och tyckt mycket om den dunkla och insuttna atmosfären. På väggarna hängde karikatyrer som föreställde stammisar från trettiotalet. Det var som i den där ölreklamen tyckte Kim. Man kunde vara sig själv.
En gubbe med ölskum på överläppen stirrade förvånad när permobilen gled förbi i den trånga passagen mellan borden. Bartendern ställde en pint mörk öl på disken åt en törstig kvinna. Kim rullade fram till bardisken. Bartendern tittade på honom med lugn i blicken. Innan bartendern hann öppna munnen flög dörren upp med en smäll och in stormade en rasande Anneli.
“Fy fan, för dig! Hur kan du bara göra så här? Jag blir ju för fan livrädd!”
Kim kände hur kinderna blev blossande röda. Han skämdes för Annelis beteende. Gubbarna glodde. Bartendern stirrade förvånad och rådvill. Om det varit möjligt så hade Kim rest sig upp ur permobilen, öppnat den osynliga luckan i det hundranioåriga golvet och hoppat ner.
Senare på kvällen hängde stämningen mellan dem båda fortfarande på halvstång och fladdrade halvhjärtat. Om Kim hade kunnat prata hade han inte låtit så mycket som ett ljud slinka över läpparna. Anneli å sin sida sa inte mer än vad som var absolut nödvändigt för att hon skulle ro jobbet i hamn.
Anneli satt i köket och drack en kopp te och väntade på att natten, vem det nu var, skulle komma och ta vid så hon kunde slippa situationen. Kim hängde i selen framför tv:n och kollade på en orgie i hat och våld. Det fräna ljudet av klingan på en cirkelsåg ljöd genom lägenheten tätt interfolierat av en kvinnas gälla skrikande. Svinigt och kladdigt. Ren skit. Filmkultur på lägsta tänkbara nivå.
Ibland tänkte Kim att hans liv faktiskt var som en film. Men inte en intensiv film med tydlig framåtrörelse och en dramatisk båge som spände över berättelsens beståndsdelar. Utan en fragmentarisk, episodisk och fullständigt meningslös film. En film helt i avsaknad av inneboende handling mellan brottsstyckena.
Om denna förbannade dag ändå kunde ta slut.
Ljudet av cirkelsågen avtog och Anneli kunde höra huvudet rulla över stenläggningen. Sedan blev det tyst.
Färdtjänstchauffören försökte dirigera Kim ned för rampen från bussen. Han menade antagligen bara väl, ville göra ett bra jobb, men var ärligt talat mest i vägen. Ytterligare ett av alla dessa irritationsmoment man fick på köpet med diagnosen.
Chauffören, som i övrigt inte luktade så gott, och hade gula oljiga fläckar vid armhålorna, fiskade fram en liten sur fimp ur bröstfickan. Han tände fimpen och drog lika giftiga som djupa bloss. Röken bolmade i ansiktet på Kim. Han försökte värja sig så gott han kunde. Men en viss typ av rökare har liksom ingen som helst förankring i verkligheten, i andra männsikors behov och närvaro. Så åt vilket håll Kim än vände ansiktet, så nog fan var chaffören där och andades ut ett stinkande moln. Bredvid stod Anneli, avvaktande och tröttare än någonsin.
“Du, jag ska ha sextio spänn av honom”, sa chauffören och stirrade på Anneli.
“Då ska du väl fråga honom och inte mig”, sa Anneli med et visst mått av eftertryck..
Nordbankens automatiska dörrar gled upp som tillhörde de interiören på Voyager. Något förbryllad hängde Anneli på efter permobilen. Du kunde väl ha valt ett bättre tillfälle. Väntrummet var fullproppat med folk. Ansikten förmedlade irritation och hopplöshet. Luften, tiden, ja själva aktiviteten verkade stå helt stilla. Anneli kunde inte komma på en mer deprimerande miljö än ett bankkontor. Varför tog allting alltid så lång tid på ett bankkontor? Varför fanns det bara tre diskar med tre tjänstemän? Varför stod aldrig någonsin något i relation till mängden kunder? Runt om i alienationens högborg hängde skyltar som gav slavarna råd och tips om bästa pensionssparande. Tid att läsa alla skyltar och broschyrer om hur den intrikata utsugningen var organiserad fanns det alltid.
Kim nickade menande åt Anneli som snappade åt sig en nummerlapp. Hon tittade på den och suckade. Anneli ryckte till när mobilen plötsligt ringde. Hon tog fram mobilen, kollade displayen och tryckte bort samtalet.
Kim stirrade på människorna som stirrade tillbaka på ufot som just landat mitt i verkligheten. Han kände sig som ett jagat djur i trängt läge.
Kim var så spänd att han nästan hoppade ur permobilen när en skrynklig liten krokig gumma böjde sig över honom. Det var för mycket. Vad fan vill du, Pomperipossa? Kim plöjde utan vidare hänsyn fram genom folkhopen. Förvånade hoppade dom åt sidorna med ögon som tefat i skallarna.
Kassörskan glodde snopet på Kim. Han var faktiskt en ganska absurd syn och det var han mer än medveten om. Han kunde se att kassörskan kämpade mellan olika känslolägen som om hon inte kunde bestämma sig för vilken film hon skådespelade i. Till slut bestämde hon sig och ansiktet sprack upp i ett inställsamt och tillgjort leende. Kim hade noll att förlora nu. Han lät lasern spela över tangentbordet och stabiliserade vid en av knapparna för kortkomandon. Delta Talkern började prata med sin stela robotröst:
“DETTA ÄR ETT BANKRÅN… JAG HAR EN BOMB!!!”
Smilet i kassörskans face torkades bort som utsmetat läppstift i nån misslyckad nyinspelning av en gammal noir-rulle. Gumman som nyss varit på honom tappade andan och började knacka på hörapparaten. Anneli höll på att sätta livet i halsen. Det var dött i katakomben innan men nu inföll en tystnad som kunde mäta sig med unversums mer avlägsna landamären.
Jag kastar i en ny växel och drar iväg upp över krönet. Blåljuset kittlar mig i nacken. Snuten har inte en chans. Jag är för snabb. Jag är solljus, eld, laser. Däcken skriker mot asfalten. Färska sedlar yr omkring mig. Jag tvagar min kropp i ett regn av stålar.
Alla stirrade på Kim. Ingen hade en blekaste om vad man skulle ta sig till med det förryckta CP:t. Själv satt han bara tyst i sin permobil och stirrade ner i golvet. Anneli var mållös, hon skämdes, visste inte vad hon skulle göra, stod bara som en villrådig och stirrade framför sig. Den lilla gumman böjde sig på nytt över Kim.
“Kära lilla vän”, sa Käringen, “Behöver du hjälp?” Med viss ansträngning böjde hon upp ansiktet mot de andra i lokalen. “Va? Behöver han hjälp?”
Kim tog ett djupt andetag och körde i full fart den tunga permobilen rakt in i disken framför honom. Färden tog stopp med en dov smäll. En av framlyktorna spräcktes och det sprutade plastbitar över bankens vänthall. Kim kände sig omtöcknad, frånvarande. Blod rann från näsan in i munnen. Metallsmaken fick honom att kvickna till. Han backade ut i rummet och blev stående.
Annelis mobil ringde, det var Solsidan igen. Denna eviga Solsida. Stod hon på USA:s lista över terrormisstänkta? Förvirrad med darrande händer lyfte Anneli upp mobilen och svarade.
“Men… men… ni kan väl inte bara skriva upp nätter utan att fråga?”
Kim vrålade ursinnigt rakt ut i rummet och började köra i en cirkel runt Anneli. Runt, runt, runt. Folk kastade sig åt sidorna för att inte bli påkörda. Ingen bra idé att låta en permobil på 120 kilo smiska över smalbenet. Inne i stormens öga fortsatte Anneli med vrede i rösten:
“Så kan ni ju inte… jag har ju sagt att jag inte… nähä… Sparka mig? Du jag har redan sagt upp mig, så du kan dra åt helvete, djävla fittkärring!”
Kim stannade så tvärt att han var på väg att slungas ut ur permobilen. Anneli stod med ryggen emot honom. Sakta började Kim rulla ut från banken. Människorna stirrade efter honom. Anneli vände sig inte om, stod bara stilla.
När raseriet började lägga sig upptäckte Kim att han irrade omkring utanför saluhallen på Kungstorget. Han var nog ingen vidare grann syn, tänkte han, när han la märke till hur solkig collagetröjan blivit av allt blod som fläckat den. Näsan var svullen och värkte inte så lite. Utanför Ölhallen 7:an stod bartendern och rökte. Kim rullade sakta fram till honom. Bartendern synade honom.
“Fy, fan, så du ser ut, grabben!” Nonchalant skickade han fimpen i burken så det fräste. “Ska du sitta där och glo eller ska du komma in på en bärs?”
Kim brast ut i ett asgarv så permobilen skakade. Det var CP-ryck åt höger och vänster. Bättre sent än aldrig. Komedin började arta sig.
