[101230] När en av människorna som Alice Munro skildrar i sin novellsamling För mycket lycka, funderar över hur det skulle vara att återse en person som en gång betydde mycket för honom, ställer han frågan ”Skulle det möjligen ha förändrat saker och ting?” och fortsätter ”Svaret är givetvis, ett tag, och aldrig”.
För 1800-talets stora romanförfattare var novellen det kraftprov där det gällde att visa vad man gick för. Idag har novellen inte samma status även om den som genre har haft enorma uppsving med bland annat Raymond Carver och hans så kallade dirty-realism på 80-talet, och inte minst på senare tid med en fantastisk författare som tyska Judith Hermann. Och här i Sverige talar man ibland om den svenska novellboomen på 90-talet med sin minimalistiskt-realistiska prosa.
De senaste två åren är det många, däribland jag, som tack vare förlaget Atlas nysatsningar har fått upp ögonen för kanadensiska Alice Munro. Nära hem och Kärlek, vänskap, hat och För mycket lycka är alla novellsamlingar. Även om Munro också har skrivit romaner har det sagts att novellerna är det hon gör bäst. Novellens nutida status som lillasyster till romanen och som nästan lika bra men ändå aldrig riktigt lika bra som denna, låter hon ironiskt nog en av karaktärerna reflektera över i Skönlitterärt som ingår i För mycket lycka, den på svenska senast utkomna Munroboken. Tvärtemot de romanförfattare som för omkring 100-150 år sedan försökte visa hela sitt skicklighetsregister på ett mindre antal sidor, blir det en besvikelse för den kvinnliga huvudkaraktären att boken hon köper är en novellsamling:
På något sätt förminskar det bokens tyngd och får författaren att framstå som någon som bara står och tittar in genom litteraturens grindar och inte tryggt befinner sig innanför.
Detta tilltagna metaperspektiv av förmodligen en av världens nu främsta levande novellister, kan jag inte låta bli att le åt. För Munros bästa noveller är avbildande utsnitt ur verkligheten, klart lysande i natten, och med en skärpa som de flesta romaner inte överträffar. Oftast är det kvinnorna som är i fokus, och de kvinnor, tänker jag, som liksom Munro var unga just i den skärningspunkt där ett liv utanför hemmafruns väggar började ta form som ett, åtminstone tänkbart, alternativ. Men För mycket lycka har däremot större variationsvidd än Kärlek, vänskap, hat. Här är två av novellernas huvudkaraktärer män, och här finns i några av texterna en nästan klassisk B-filmsdramatik som förvånar lite. En kvinnas make mördar parets barn, och en nybliven änka ute på landet får oväntat besök av en ung man som är på flykt efter att just begått ett trippel-mord. Man skulle kunna säga att Munros noveller inte behöver den här sortens dramatik, men det blir en felformulering. För det är snarare sensationerna, som Munro aldrig stannar vid och enbart låter vara sensationer, som behöver Munro.
Liksom den psykoanalytiska traditionen betraktar livet som en serie både ofrånkomliga och nödvändiga åtskillnadsakter, är det frestande att säga att texterna i För mycket lycka kretsar kring just detta. Separationer, men också spänningen mellan kampen mot det som hotar i subjekttillblivelsen, och viljan till sammansmältning och utplåning. I Fria radikaler som är just den novell där en nybliven änka får besök av en hotfull man, lyckas samma änka rädda sig ur den kritiska situationen genom att föreställa sig att hon är sin tidigare rival, nämligen sin nu döda makes första fru, som agerar gentemot henne själv. I Ansikte uppdagas det så småningom för det berättande jaget som har ena kinden täckt av ett stort födelsemärke, att den händelse där hans bästa lekkamrat strök färg på ena sidan av sitt eget ansikte och ”hånade” honom, och som gjorde att de aldrig sågs mer, egentligen var ämnad att upphäva skillnaden mellan de bägge barnen. Novellen Barnlek ställer natur mot kultur. Den flicka, och senare vuxna kvinna, som är berättelsens jag, upplever i en grannflickas beteende något som inte riktigt går att sätta ord på och som blir så till den grad hotande att hon på ett sommarlovsläger trycker ner dennes huvud under vattnet och håller kvar alltför länge.
Många gånger finns det en slags ”urscen” som novellerna rör sig kring. Eller som berättarjaget i Ansikte sammanfattar det efter att ha bestämt sig för att behålla sitt barndomshem istället för att sälja, trots att uppväxten där inte var särskilt angenäm:
Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt och sen är det alla andra platser.
Jag letar efter någon slags vilja till försoning i det som berättas när jag läser För mycket lycka eftersom vissa av novellerna lätt hade kunnat ta den vägen, men hittar inget sådant, vilket är en styrka hos dessa texter som lämnas öppna. Människorna i novellerna håller på att bearbeta, och är ständigt på väg att lära sig att leva med det som format dem, men glömmer gör de aldrig. De sätter punkt för något, samtidigt som det är precis det som de inte gör. Det upplevda blir kanske till något annat med tiden men det försvinner inte, och framför allt så går det att inför andra människor framställa som något som det från början inte var, för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förmedla det som varit betydelsefullt:
När hon går uppför Lonsdale Avenue, uppför sluttningen, känns det snopet. Men hon hämtar sig gradvis. En vacker dag kanske hon kan berätta det här som en rolig historia. Det skulle inte förvåna henne.
Sådan är ensamheten, och i omöjligheten att dela den gör Alice Munro den faktiskt stundvis lite delbar.
