[101220] Ofta kan man hos stora författare i deras tidiga verk hitta idéer och förhållningssätt som i ljuset av vad de sedan skrivit visar sig innehålla mönster som återkommer och varieras, en uppsättning värderingar som karakteriserar författarskapet. Så är det med Dostojevskijs Vinteranteckningar om sommarintryck, från början publicerad som artiklar i tidskriften Vremja.
Boken har inte förut funnit utgiven på svenska, och det är roligt att kunna konstatera att det fortfarande är möjligt att vid sidan av en alltmer kommersialiserad och bestselleristisk utgivning ge ut en bok som denna, som berikar bilden av ett av världslitteraturens mest betydande författarskap, tidlöst i sin etiska utfordran på människan, brinnande intensivt i uttrycket och så märkvärdigt i sin sammangjutning av andlighet och civilisationskritik.
Vinteranteckningar om sommarintryck är berättelser från resor som Dostojevskij gör i det Västeruropa som beundras och efterbildas i det högre ryska samhällsskikt, till vilket Dostojevskij kan räkna sig själv som intellektuell, men som han också kritiserar, för att inte säga hånar, för dess koncilians i förhållande till de europeiska idealen och dess iver att distansera sig från den ryska befolkning som det både profiterar på och föraktar.
Men mest ägnar han sig åt att kritisera de borgerliga samhällsskikten i England, Tyskland och Frankrike. Han är ofta bitande ironisk och ibland finns här en blandning av sarkasm och patetik när han förlöjligar de uppblåsta och inbilska borgarna med deras småskurna ideal och prudentligt organiserade livslögner – samtidigt som han framhåller den andliga kulturen i det ryska bondesamhället.
I sitt förakt för det borgerliga köpenskapssamhället uttrycker Dostojevskij en kritik som kan vara svår att känna igen i dag, ett förakt av samma slag som ledde Knut Hamsun in på nazistiska villostigar, och som var utbrett i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet och som återkommit i nya vågor sedan dess. Det handlar om hur en materialistisk och historielös kultur åsidosätter människans andliga behov, hennes närhet till jorden och naturen, ibland också fosterlandet och dess folkliga traditioner.
I Ryssland benämndes det slavofili, och lika radikal som Dostojevskij är i sina sarkastiska betraktelser över de ömkliga borgarna och deras miserabla sociala ritualer, lika konservativ är han i sin jordbundna ryskmystik. Det här kunde ju blivit trist, men så är det inte alls, tvärtom, det är mycket spännande, vilket hänger samman med att Dostojevskij är så klar över motsättningarna hos sig själv. I själva verket är ju människans motsägelsefullhet och komplexitet en kärnpunkt i hans författarskap, med de inre striderna och förhärjande moraliska uppgörelserna som det leder till – och som inte får någon lösning förrän i insikten, bekännelsen, uppoffringen.
Till sist: Dostojevskij har översatts till svenska i omgångar. Flera tidiga översättningar var undermåliga och gjorde inte alls rättvisa åt det rastlöst rörliga och sinnliga språk som framträder i nyare och bättre översättningar. Det är så man möter Dostojevskijs språk här, i Kajsa Öberg Lindstens översättning, tack för det.
