[101216] Björn Gustavsson har skrivit en samling av små betraktelser över tillståndet i världen, med Rättvik som utsiktsplats. Det har blivit en diger samling små betraktelser på närmare 400 sidor, under åren 2007–2010. Vi i Alba.nu tyckte att texterna var kärnfulla och att de ganska korta avsnitten bildar en spännande helhet. Några smakprov på innehållet hittar du på en särskild avdelning i Alba.nu.
Björn, hur fick du idén till dessa texter?
– Jag har alltid varit mycket intresserad av – i bred mening – samtiden; av faktiska händelser, av skeenden och trender… Jag är dessutom mycket intresserad av historia, liksom av framtidsfrågor. När jag på 1990-talet fick chansen att börja skriva den här sortens korta texter, fann jag snabbt att formen passade mig. Som litteratur- och teaterkritiker hade jag varit relativt bunden, men här fick jag möjlighet att fritt uttrycka mig om i stort sett vad som helst; jag kunde helt enkelt ta upp allt som över huvud taget intresserade mig. När jag efter några år konstaterade att jag hade skrivit mer än 400 sådana här småtexter slog det mig att ett urval nog skulle kunna bilda en intressant helhet, hur disparata de enskilda delarna än kunde te sig. Jag ville veckla ut det här mångformade så att det blev en samtidsgobeläng…
Världen i skärvor kan förvisso betraktas som en spretig bok – men vi lever i en spretig tid. Och jag vill spegla samtiden. Det har blivit en bok fylld av uppgivenhet och ödesmättade stämningar, men också en bok där jag noterar positiva inslag i allt det mörka. Här finns både undergångsstämningar och utopiskt hopp.
Samtidigt fann jag det viktigt att ge ut en bok baserad på självständigt tänkande. Jag värnar för övrigt en outsiderposition. Som frilansskribent och författare kan man kosta på sig det. Och det är förresten, i mitt tycke, mycket viktigt.
Vilken betydelse för innehållet i boken har det att du bor i Rättvik?
– Oundvikligen har det slunkit med en hel del betraktelser som har att göra med händelser i närområdet, men det kunde – faktiskt – lika gärna ha varit Vetlanda eller Arjeplog som oförskyllt fått stå i skottgluggen. I boken skrivs ju åtskilligt om Rättvik, och läsaren kan möjligen få intrycket att jag granskat orten alltför närgånget, verkligen med lupp, och det kanske jag på sätt och vis faktiskt har gjort, men ”Rättvik” är nog utbytbart mot vilket ställe som helst.
Du har givit ut ett antal böcker tidigare. Hur vill du beskriva dig själv som författare?
– En sådan beskrivning borde lämpligen någon annan än jag göra. Men jag tror nog att man kan se mitt intresse för såväl historia som samtid i både den här och tidigare böcker jag gett ut. Samtiden följer med in i dikten – och dikten följer med in i samtiden… Lite åt det hållet.
Du arbetar som frilansjournalist. Vilken inriktning har du på din verksamhet? Finns det några kopplingar mellan ditt arbete som journalist och ditt författarskap?
– Som frilansjournalist har jag tämligen vidsträckta jaktmarker; huvudsakligen arbetar jag dock som kulturskribent. Hittills, det vill säga de senaste trettio åren, har jag främst skrivit litteratur-, teater- och musikkritik. Det journalistiska arbetet har, allmänt sett, vidgat min horisont och – tror jag – även berikat mitt skönlitterära skrivande.
Har du några planer för ditt fortsatta författarskap som du vill berätta mer om?
– Jag är mitt inne i arbetet med en ny diktsamling, dessutom har jag för avsikt att nästa år färdigställa en monografi om en numera fullständigt bortglömd svensk författare, men som för hundra år sedan var en av de mest lästa och omtalade i hela landet! Det blir en blandning av litteraturhistoria och idéhistoria.
Historia, samtid och diktning – ja, möjligen är det inom den tredelade ramen jag tycker mig ha funnit det grönaste gräset…
