[101214] ur romanen Till sista andetaget som redan kallats för årets svenska roman. Hur vet man vad det är att älska, är den fråga som boken ställer. Det är en berättelse om en ung kvinnas konfrontation med kärleken, kärleken som hennes mor sa åt henne att akta sig för.
Yxa
»Du har legat med alla män, eller hur?« säger mamma och lyfter yxan. »Ja«, svarar jag, »men bara en gång.« Hon sänker redskapet och skuggar ögonen med handen, de är nästan vitaktiga i det skarpa ljuset. »Förutom med mitt livs stora förälskelse«, tillägger jag. Avvaktande väger hon klyvyxan i högerhanden. »Och hur många gånger låg du med honom, då?« Hon höjer det dödliga redskapet igen och svingar det över huvudet med en sådan skicklighet att björkklabben på första hugget kvider och klyvs och sprätter iväg och slår i vedbodväggen med en stum smäll. Min mamma med en yxa, en syn som alltid skrämde mig när jag var barn. Hon var skräckinjagande även utan.
»Kom bara inte och säg att jag inte varnade dig«, mumlar hon, höjer den tunga klyvyxan igen och får mig att automatiskt väja undan. Jag önskar att jag kunde anklaga henne för det, det önskar jag verkligen, men sanningen är att hon har varnat mig för kärleken i hela mitt liv.
Hon ser ut som om hon vill skratta men inte minns hur man gör. Istället tar hon sats igen, spänner kroppen och sätter sin alltmer sviktande kraft i rörelse. Hon är fortfarande lika skicklig, tekniken sviker henne inte men hon saknar den kroppstyngd och snabbhet som krävs för att yxan ska jobba riktigt effektivt.
Hon högg ved när vattnet gick, när pappa stack. Högg. Alltid. När någon dog, när någon svek, när jag flyttade, när hon tagit mig och Lukas på bar gärning, när hon och farfar hade bråkat. När hon var ledsen tog hon yxan och gick ut. Det var vad jag var van vid. Ljudet från vedbacken var den rytm som följde på alla små och stora katastrofer under min uppväxt. Jag visste hur en katastrof lät. Tung, långsam, illavarslande. När jag lämnade byn hörde jag huggandet hela vägen.
Veden är hennes rätta element, stålet som klyver luften som klyver träet som klyver tystnaden. Jag har alltid tyckt om att se på henne när hon hugger. Det är något oroande med den synen men också något respektingivande. Skulle något hända, ett yttre hot av vilket slag som helst, är hon fortfarande den som skulle beskydda mig, inte tvärtom. Varje hugg säger mig att det är så. En Kali i kamp med sina demoner, moderspindeln, spindelkvinnan i sin mest skräck- injagande skepnad. Mitt öde skulle mamma gärna fort- farande vilja väva – som den kosmiska spindeln fäster alla människor vid sig själva med navelsträngens tråd och väver in dem i det stora mönstret.
»Att vara allas är att vara ingens«, påminner hon. »Jag vet.« »Gör du?« »Ja. Men det är så jag vill ha det.« Nu lägger hon undan yxan och smörjer in sina värkande händer med samma minkfett som hon brukar använda till vedhuggarkängorna. Det är universalt, som allt annat i hennes liv, det skulle inte förvåna mig om hon steker strömmingen i det också. Hon frågar inte vem han var, mitt livs förälskelse, han som bländade mig så totalt. Kanske tror hon att hon redan vet, så som mammor tror att de vet bara för att man en gång delade blodomlopp – det låter de en aldrig glömma.
»Jag fattar inte hur du orkar. Ärligt talat, flicka, vad är du gjord av för virke?« »Nåt hårt träslag norrifrån, antar jag.« »Masurbjörk? Med titanskruvar i, i så fall«, säger mamma syrligt. Hennes ögon: ögonblicksblå. Jag försöker vara ärlig mot henne, även med det jag vet att hon varken gillar eller vill förstå. »Vad är det du vill ha av dem egentligen? Ingenting annat än tomhet fyller de dig med, det är vad jag tror. Vad den ene ger dig, tar den andre ifrån dig.« Jag har bestämt mig för att inte bli provocerad men det är redan för sent. »Du fick för mycket kärlek när du var liten«, tillägger hon och skickar iväg en outgrundlig blick åt mitt håll genom sina gulfärgade blindglasögon. De ser inte kloka ut. Hoppas hon tar av sig dem om någon kommer, vem det nu skulle vara … »För mycket kärlek. Det är därför«, upprepar hon. »Därför vadå?« »Männen.«
Ja, jag ligger med alla män, men inte med vem som helst, bara med dem jag har valt ut och de är ju bara en liten promille av alla som passerar mig, och sen … ja, sen lämnar jag dem innan de hinner visa sina mindre snygga sidor, vilket oftast betyder direkt. Vad jag vill ha av dem? Inte trohet under en sky av gräddvit tyll i alla fall. Inte himmelssängen Hiroshima, inte den madrasserade cellen Alcatraz.
Och vad vill de ha av mig? »Fascinerande«, »speciell«, får jag oftast höra – det betyder att man inte är snygg. Jag tillhör inte de vackraste och det ger mig ett brett spektrum av möjliga män att välja mellan. Iögonfallande attraktiva kvinnor verkar ofta så ensamma, bara när de är väldigt dragna vågar sig männen fram till dem. Eller när männen själva är dragna och ute efter att på något sätt förolämpa dem.
Vad mamma än tror, väljer jag dem med omsorg. Visst har det hänt att jag haft fel men det kan lika gärna hända om man bara väljer en enda – att man missbedömer, råkar illa ut och måste ångra sig länge efteråt. En gång träffade jag en man som föraktade alla kvinnor han inte kunde få, nästan lika mycket som han föraktade dem han kunde få. Men jag kan ju inte låta alla andra bära hundhuvudet för det. »Akta«, förmanar mamma på sin isiga dialekt. Om hon inte längre kan vara min skyddsängel vill hon i alla fall vara min varningsfågel. »Livet är inget tivoli, Lo.« Jag vet. Men det kanske kan bli. En man som luktar Jicky kan inte vara rakt igenom hopplös. Eller en Eau sauvage, Équipage, Hypnôse. Ozondofterna litar jag oftast på, de bräckta, sötsalta unisexdofterna, vattendofterna. De animaliska, körtel- aktiga lukterna som mysk och sibet gör mig mer avvaktande, då ska det vara mycket sent och bara en viss sorts nätter.
»Någon gång kommer ditt förflutna att komma tillbaka och jaga dig. Någon som fallit hårdare än du tänkt dig. Män är …« »Farliga?« »Romantiker«, säger mamma och spetsar mig med blicken genom de gula glasögonen. Det har blivit kallt. Vi har flyttat oss in i köket, hon fyller vattenkastrullen och fumlar efter kaffeburken i svalskåpet. »… romantiker, Lo, det borde du veta. Och, ja – det gör dem ibland farliga.« Jag vet att hennes lojalitet med mig är stor men man kan inte be om den. Nu ser hon med ens hård ut, skruvar på gasen, repar eld på en tändsticka. Jag håller alltid andan när hon tänder gasspisen. Hon vägrar byta ut den, ska hon dö ska hon brinna upp, inte tyna bort. Jag får bara döttrar, Gud, min Gud, varför har du övergivit mig! klagar en kvinna på radion. Mamma lystrar. »Döttrar«, mumlar hon för sig själv, »större glädje och större sorg.« Det var vad hennes egen mamma alltid sa.
Man kan inte bara leka med dem och gå därifrån när man själv tröttnar, en dag kommer det att gå illa. Pungdjuren … mamma kallar dem så, men hon är ju själv också ett pungdjur, hon har burit mig och även om jag kravlade mig ur den där pungen tidigt och gav mig iväg längtar jag ibland in i hennes skyddande närhet igen.
[Dödssynd: Lättja]
