[101213] OM MAN ALLTFÖR IVRIGT SÖKER AUGUST STRINDBERG är han inte där. Söker man honom i livet är han i dikten och tvärtom. Samtidigt är den utmärkande för honom, denna ständigt nerviga närvaro i ett lika fiktivt som verkligt nu.
Denna Strindbergs gåtfulla, paradoxala närvaro fångas bäst av Leif Zern i nyutkomna praktverket Om Strindberg, red Lena Einhorn, Norstedts. I den avslutande, tjugonde essän i samlingen talar han om Strindbergs närvaro i presens mot Ibsens rollgestalters distanserade imperfektum:
”Vi hör Strindbergs egen röst bakom den skenbara objektiviteten. Det är han – inte Arvid Falk – som gör och noterar allt detta ! …. Och jag antar det är detta ”nu” som lockar skådespelarna; de läser en replik och känner den genast i kroppen….. han svarar på varje impuls, gräver som en arkeolog i människans bortglömda och pinsamma historia, aldrig lika klok som du och jag anser oss vara.”
Annars är det mycket av det sedvanliga strindbergtjatet där man förnumstigt söker slå fast att detta är minsann dikt, detta verklighet, detta Siri, detta Harriet Bosse – eller någon som liknar henne.
En uppsats som sticker ut med sin feministiska tendens är Ebba Witt-Brattströms ´Könskampens store diktare´. Hon faller ofta tillbaka på Laura Marholm, internationellt känd sekelskiftesfeminist, tyskspråkig dramatiker och kulturskribent som tillsammans med Ola Hansson på 1890-talet kom att bli Strindbergs introduktör inom tyska språkområdet. Deras relation började med hennes ord ”Bakom denna mäktiga panna har allting jäst, som rört sig i detta århundrade under dess senare hälft. Något ursprungligt nytt har endast i ett fall tagit gestalt därinne – utformningen av könshatets dunkla instinkter…..”
Strindberg blev sin vana trogen ursinnig men insåg snart att hon kunde bli användbar. Hon höll inte med honom men fann honom oöverträffad i att uttrycka ”det manliga mindervärdeskomplexet inför kvinnan – uppfattad som den Stora Modern i mannens omedvetna”. Så fullständigt impulsstyrd som Strindberg kan uppfattas, fanns också ett kyligt kalkylerande av publikt genomslag. Samtidigt som äktenskapet med Siri von Essen upplösts under oerhörda, offentliggjorda anklagelser för vanvård av barnen, skörlevnad med ”tribaden” Marie David som även enligt dottern Karin Sminoff var periodisk alkoholist och därför Siri enligt guilt-by-association-logik väl själv var missbrukare (något dottern övertygande förnekar) – samtidigt kom Strindberg på att kan kunde använda Marholm i sin karriär att låta sig presenteras som den patriarkala ståndpunktens överlägsne uttolkare.
Strindberg levde sin dikt och diktade sitt liv. Nedsvärtningen av Marie David kan följas i ´En dåres försvarstal´ som dock skrevs på franska och länge fick vänta på utgivning medan S faktiskt frågade vänner om en sådan bok kunde tryckas.
Karin Smirnoffs ´Så var det i verkligheten´ (1956) har som huvudsyfte att rentvå modern från alla oerhörda, paranoida beskyllningar. Trots att den borde vara grundkälla – den bygger ju på upplevd verklighet – nämns den mycket sällan i alla kannstöperier om gränsen mellan dikt och verklighet hos S. I de vanliga äreräddningarna av vår internationellt störste dramatiker har den väl innehållit ett spår av förtretlig, realistisk gensaga – som dotter var det lätt att uppleva S som ömklig intrigmakare. Samtidigt är det S påstår om Siri von Essen precis det man vid den tiden måste påstå för att kunna göra anspråk på vårdnaden av barnen. Samtidigt innebär S:s självsuggestionsteknik, delvis ärvd från naturalismens ”vetenskapliga undersökning av det mänskliga”, delvis personlighetsbunden, att han med all säkerhet just då trodde på allt han tillvitade den hustru han ändå levt med i mer än ett decennium. Samtidigt är något av det mest gripande i hans biografi denna stumma bön om försoning han riktade till Siri strax före sin död – efter allt bråk om underhåll från början fick hon stora, tysta gåvor när han blivit rik på Samlade verk 1911. Hon dog strax före honom 1912 och han sände en krans med band utan ord. Till sist levde han ut skuld som skuld och inte som anklagelse – det den paranoida positionen handlar om.
För Witt-Brattström är det lika märkvärdigt att Strindbergs manliga äreräddare tappar bort Marholm och därmed nästan hela könsrollstemat hos honom – som om det som genomsyrar hans flesta verk egentligen inte fanns. När liv och dikt kommer så vibrerande nära som bara i hans könsrollstema, backar recensenter och senare uttolkare tillbaka i en lätt dold gest av skam och äckel.
Strindberg själv backade alltså först tillbaka för Marholm men blev strax karriärtaktiskt intresserad av hennes möjlighet att sälja honom som den patriarkala ordningens store härförare i Norden, rentav nordeuropa. Så ska det ha gått till när Strindberg ”svängde i kvinnofrågan” och ”blev reaktionär”. Samtidigt som han levde ut ett både personligt och ”principiellt” hat mot Siri von Essen i stämningsansökningar, samtal med vänner och som litteratur. Samtidigt som han verkligen var pressad i sin karriär och på väg till de sju år med alkemistiska spekulationer han då såg som en definitiv brytning med författarbanan. Samtidigt som det efter Ibsens ´Et dukkehjem´ 1879, Björnstierne Björnsons föreläsningsturne´ ´Engifte och månggifte´ och åttiotalets spektakulära kvinnoemancipation nog fanns en obesatt roll som patriarkatets litteräre försvarare.
Laura Marholm recenserar först ´Fadren´, visserligen under rubrik ´En kvinnohatets diktare´. Hon tolkar den ändå som en kritik av det borgerliga äktenskapet, ”där parterna hatar varandra för att deras orealistiska förhoppningar inte infriats: mannens idé om en kravlös relation och kvinnans dröm om mannens villkorslösa kärlek”. Hon saftar på med att ”Strindberg efter ´Giftas´ är den mest avskydde mannen i Skandinavien”, ”ett geni på gränsen till vanvettet” och, slutligt kränkande, ”den kvinnorna hatar kan få svårt att finna förläggare”.
Strindberg kommenterar i brev varje fas i förhållandet till Marholm. Han ber sin förläggare skriva notis att han tänker åtala Marholms tidning Die Gegenwart för ärekränkning. Nästa dag ger han kontraorder: ”mamsellen i Gegenwart ska lämnas ifred”. Han har nämligen fått veta att tack vare bl a hennes artikel `Fadrens´ rykte brett ut sig i Tyskland. Hans författarskap borde passa som hand i handske för ”ett land där patriarkat och manslem ännu hållas i helgd och vördnad” (brev till Albert Bonnier). 1888 jämför han henne med sin tyska översättarinna Mathilde Prager: ”Vad madam Prager jollrar vill jag inte läsa. Skällde hon lika bra som nuckan Marholm i fjor i Gegenwart så gjorde hon mig en tjänst”. 1890 skriver han till Gustaf af Geijerstam, som han än sålänge är vän med: ”Fru Ola har i Freie Bühne förkunnat att Dockhemsperioden är slut i norden tack vare Strindberg”. Han planerar använda Marholms artiklar som reklam för ´Fadren´ och hon översätter faktiskt ´Fordringsägare´. Marholm är en av dem som får bedöma om ´En dåres försvarstal´ tål att ges ut. Hon och Ola Hansson fungerar nu som hans tyska agenter. Marholm översätter honom, ombesörjer arvoden, placerar hans texter i tysk press. Hon är dock inte osjälvständig eller devot. Hon avböjer översätta ´I havsbandet´ och ´En dåres försvarstal´ med motivering ”…detta alltid återkommande drag att efter själisk eller fysisk kärleksnjutning vända sig bort med en rysning av äckel, i ett slags paroxysm av raseri och hat, är ett genomgående drag i den strindbergska diktningen”.
Det går alltså att samla fakta om Strindberg som långsiktigt beräknande karriärist, lika väl som att han skulle varit fullständigt impulsstyrd. Om en formlig ”avsplittrad vrede” vittnar Karin Smirnoff, om självhänföringsidéer, illusioner och vanföreställningar särskilt Ockulta dagboken. Men i Björn Meidals brevsamling från äktenskapet med den 29 år yngre Harriet Bosse kan också läsas ut att hon förmodligen ”tänkte högt”: ”att han inte var man”, ”att han var för gammal”. Gång på gång återkommer han till dessa förflugna ord och så drar för tredje gången det stora hatdramat igång. Ändå behöver Bosse med sin skådespelarkarriär honom inte så sällan som barnvakt och i förhållandet till Anne-Marie visar han prov på konstant känsla – riktigt små barn t o m älskar han, ju äldre de blir desto besvärligare.
Detta femte barn – det fanns ett sjätte dött också – dog 2007, 105 år gammal: Anne-Marie Wyller-Hagelin. Bertil Perrolf gjorde radiointervju med henne 1972. Då mindes hon sedan sina första tio år ”en snäll, omtänksam och generös pappa”.
Leif Zern har rätt i att dessa ständiga spekulationer om Strindbergs diagnos är ointressanta. Samtidigt är han ärlig nog att erkänna att han haft svårt med Strindberg – hans ”inkonsekvens, hans praktiskt taget dagliga svängningar från feminist till kvinnohatare, från folktribun till religiös botgörare”.
Zerns kärnformulering blir ”Jag börjar tro att den låga värderingen av Strindbergs betydelse bygger på den falska idén om en normalitet som han – tyvärr – tar sig friheten att bryta mot.”
”Tar sig friheten att bryta mot” – ironisk läsning eller ej. Men är det inte detta alla äreräddningar handlar om: om han är ”tokig” kan han inte tas på allvar – och i författarskapet handlar det hela tiden om åsikter.
Det Leif Zern betonar är att detta främst kan ses som läsarens utmaning: att ta honom på allvar trots alldeles uppenbara överdrifter och förvrängningar, i kraft av hans ”sensibilitet” eller ”paranoida tendens”.
Eftersom jag är psykiater, tycker jag det är värt påpeka att det långsiktiga problemet för dem som försökte leva med Strindberg var hans konstanta vana att kassera vänskaper under väldiga vredesutbrott och hans oförmåga att gå förbi minsta kränkning. Jag har inte hört någon uttolkare påpeka att detta är typiska borderlinedrag. I äktenskapskriserna var han över gränsen för åtminstone kortvarig paranoid psykos men gjorde väl också i naturalismens anda det bästa för att iaktta sig själv i dessa faser och därmed förstärka dem i berättandet.
Summan blir i alla fall inte schizofreni utan möjligen personlighetsstörning med paranoida kriser.
Samtidigt som han alltså planerade karriär, positionerade sig i en alleuropeisk könsrollsdebatt, på slutet varje vecka skickade pengar till sista dottern och i någon mån fann försoning med de första två.
Dessutom behövdes han för den stridande arbetarrörelsen som slöt honom till sig för de taktiska angreppen på Karl XII-kulten, Sven Hedins hybris osv som kom att kallas Strindbergsfejden, 1910-11. Det gjordes nationalinsamling till den inte längre fattige med 45 000 kr, det ordnades fackeltåg på 63-årsdagen förbi Blå Tornet på Drottninggatan, det blev en synnerligen offentlig hjältebegravning fast Strindberg bestämt avböjt något sådant.
Och där kommer Harriet Bosse med Anne-Marie. Flickan följer med i tåget till norra Begravningsplatsen men inte Harriet.
Hon går ut på Djurgården, sätter sig på en bänk och ser helt stilla ut över vattnet.
Mitt i all hätskhet i Strindbergs privata liv finns dessa djupt rörande punkter av försoning, som om den vore möjlig trots allt.
Den jättestora boken Om Strindberg innehåller f.ö bidrag av Susanna Alakoski, Eva Borgström, Ernst Brunner, Clarence Crafoord, Johan Cullberg, David Gedin. Ulrika Knutson, Lisbeth Larsson, Rebecka Lennartsson, Ann-Sofie Lönngren, Eivor Martinus, Björn Meidal, Jan Myrdal. Björn Ranelid. Ludvig Rasmussen, Nathan Shachar, Nina Solomin, Göran Söderström.
Den är just så överdådigt illustrerad med familjeporträtt och genrebilder på ark med olika färg som bara kommer ifråga för en litterär folkhjälte.
Och då strider denna utstyrsel inte så lite mot det allvar med vilket vi nyss bestämt oss att läsa Strindberg, trots: allt.
