[101216] Begreppet regionernas Europa etablerades under 90-talet som ett svar på behovet av att förankra EU hos medborgarna och ett svar på frågan om nationalstatens förändrade roll.
EU har behov av att öka de i EU ingående staternas konkurrensförmåga vilket kräver gemensamma satsningar som i sin tur är svårt att åstadkomma. Ett sätt var den så kallade Lissabonstrategin. Det skulle ske i första hand med det som kallas ”soft reglering” det vill säga samarbete och jämförelser mellan medlemsländerna. EU har fortfarande målet att stärka tillväxten och konkurrensförmågan. Lissabonstrategin har omarbetats med nytt målår 2020 . Fokus är fortfarande tillväxt och verktygen fortfarande mjuka.
EU har i samband med det svenska ordförandeskapet inlett arbetet med att skapa så kallade makroregionala strategier (Östersjöstrategin och Danubestrategin). Det råder dock oklarheter vilken roll de utpekade makroregionerna ska ha eller kommer att få. Det verkar vara ett sätt att samla i första hand stater inom ett visst område och på detta sätt skapa olika samtalsarenor. Den regionala nivån förväntas ingå för att tillsammans med ingående stater skapa en samsyn om olika behov och program. Några medel från EU tillförs inte. Makroregionerna har heller ingen given institutionell ram.
EU:s begrepp makroregioner riskerar att leda fel som begrepp och definition av territoriella områden och hindra ett systemtänkande om regionala nivåer. Termen megaregion är en bättre benämning eftersom makroregioner med hela stater som medlemmar för tankarna i fel riktning om den regionala nivån och dess betydelse. EU:s strategi för exempelvis östersjöregionen handlar om hur stater samarbetar och skapar strategier. Enlig min uppfattning kan inte regionbegrepp eller i vart fall begreppet makroregion används för samarbeten som omfattar hela stater. Detta är i och för sig definitionsfrågor men sådana har betydelse och om termen makroregioner ges den betydelse EU verkar ge den så blir det svårigheter att benämna samarbeten mellan två-tre regioner. Makroregioner kräver en konstruktion som på ett tydligt sätt involverar regioner som aktörer. Makroregionens roll blir att binda samman regioner inom makroregionen och att dessa makroregioner i sin tur överlappar varandra. EU skulle kunna indelas i ett antal makroregioner som förutom överlappning och binds samman genom korridorer som skapas genom infrastruktur i form av vägar, järnvägar och flyg. På detta sätt binds regionerna samman längs stråket.
En korridor är till sin natur öppen och kan förlängas i båda ändar. Det skapar ett EU med ett antal regioner som binds samman av överlappande korridorer som kan löpa nord-syd såväl som öst-väst. Den sammanbindning som sker har ett tydligt bottom-up perspektiv och bidrar till integration i EU utan hård reglering samtidigt som staterna får en annan roll.
Korridorbegreppet är outforskat dels i sig och dels hur den utvecklas i ändarna och längs korridoren. Stater och regioner har därför utmaningar som hanteras bäst i samspel . Infrastruktursatsningar kan göras medvetet för att bygga korridorer till exempel västkustbanan, HH-förbindelse och höghastighetståg. För denna sorts investeringar har staten en avgörande roll. Men korridorer kan också utvecklas i noderna och längs korridoren. Det sista kräver engagemang av regioner med mandat och kompetens. Genom ett EU med regioner som samspelar med EU och respektive stat i den så kallade flernivåstyrningen och genom att korridorernas samarbete utvecklas skapas förutsättningar för ett integrerat EU med ett tydligt bottom-up perspektiv till skillnad från den rådande makroregionala diskursen eller snarare som jag vill kalla det den megaregionala diskursen.
