[101212] En naturfotograf kan omvandla verklighet till bildkonst. Med en enkel knapptryckning på en enögd, men tekniskt avancerad, pryl blir natur till kultur. Naturen ärver och förbrukar vi. Kulturen skapar vi och tävlar ibland med. Därför värderar vi (tvåbenta, fjäderlösa och ekonomiskt förhäxade egoister) ofta kulturen mer än naturen.
Natur kan fotograferas och bli till kultur. Många menar att naturen därmed blir något förfinat. Att på ett artefaktrikt sätt skapa avbilder av vår omvärld kallas för bildkonst. Vad som är god eller dålig konst bestäms av s.k. ”experter”. Det finns faktiskt några som menar att konstnärlig verksamhet inte är någon demokratisk sysselsättning. Kanske inte ens en mänsklig rättighet? Du milde!
Men skit samma: En kringrännande fotograf kan åtminstone spela en viss roll när det gäller att underlätta samspelet mellan människa och miljö. Med sitt känsliga pekfinger kan fotoaktören ”frysa” unika biologiska ögonblick i en ständigt föränderlig värld och skapa bilder som kan få stugsittarfolk att tillfälligt längta ut i Guds fria natur för att få nya upplevelser och kanske må lite bättre. Den naturnära fotografen kan på köpet få pris, ära och berömmelse för sina digitala besvär. Och detta trots att kulturens tvådimensionella bildkonst alltid står sig slätt mot naturens flerdimensionella verklighet.
Man brukar säga att en bra bild säger mer än tusen ord. En dålig bild kan kräva tusentals bortförklaringar. Men naturens underverk kan göra oss stumma av beundran. Och de upplevs alltid bäst utan någon fototeknisk mellanhand, hur många megabytes och megapixels det än går att bedåra omvärlden med och hur avancerade bildbehandlingsprogram som än finns tillgängliga. De kan likväl aldrig förmedla alla sinnesupplevelser (ljud, dofter, spänning, tillfredsställelse, etc.) som en naturfotograf kan ha haft i exponeringsögonblicket. Lord Byron (1788 – 1824) hade rätt: ”Verkligheten är märkligare än dikten” .
En kulturproducerande naturfotograf kan alltså ibland drabbas av kval, trots sin livgivande utemiljö. En stillbild av ett unikt biologiskt ögonblick riskerar nämligen alltid att tolkas på ett alltför ytligt eller tekniskt sätt av sina betraktare. Dess tillkomst och ”budskap” (om den nu har något) kan inte uttryckas i blott bildpunkter. Det kan ibland behövas en muntlig dialog (”bildande” samtal)mellan en linslus och en tillfällig bildbetraktare för att ett naturfotografis alla dimensioner skall kunna förmedlas i inomhusmiljö. Fast sådana hälsobefrämjande möjligheter för båda parter är det dessvärre ont om i offentliga utställnings- och tävlingssammanhang.
