[101211] av Finn Iunker
Premiär på Cinnober Teater, Masthuggsterassen 10/12 2010-12-11
Översättning och regi: Svante Aulis Löwenborg
Scenografi: Christina Lindgren
Ljus: Ernesto Mejia
Kostym: Åsa Börjesson van Heijster
I rollerna: Tove Hindström, David Karlsson, Elvira Kierkegaard, Maria Zackrisson Mortensson
Musiker: Anna Svensdotter, flöjt och Johannes Lundberg, kontrabas – SkarvFX
Produktionen är ett samarbete mellan Cinnober Teater, Teater Alvar och SkarvFX
Den norske dramatikern Finn Iunkers Ifigeneia är en bearbetning av Euripides 2500 år gamla drama om hur kung Agamemnon gör sig beredd att offra sin egen dotter för att blidka en förtörnad gudinna, så att hans krigsskepp åter skall få vind i seglen och kunna segla till Troja, och röva tillbaka svägerskan Helena.
Regissören och översättaren Svante Aulis Löwenborg har återigen skapat en spännande och detaljskarp föreställningen – där varje ord, gest, föremål, ljud och ljusstråle på scenen är betydelsebärande. Här samarbetar han med fyra unga skådespelare i den nystartade grupppen Teater Alvar, och introducerar den unge norske dramatikern Iunkers för svensk publik. De två musikerna, på flöjter respektive bas, är med på scenen och intonerar eller ackompanjerar allt som händer med musikaliska ljud.
Scenen är fylld av höga, vita skrotskulpturer – av spretande pinnar och fluffig plast. Skådespelarna rör sig hela tiden mellan dem – som i antika pelargångar. De fungerar också som hatthyllor för kungakronor och som förvaring för de prasslande tunna engångsmuggar, som figurerna på scenen dricker vatten ur, när de blir torra i munnen av lögner och ångest.
För lögnerna och ångesten är just vad denna bearbetning av det antika dramat siktar in sig på. Och lögnerna och ångesten gör figurerna utbytbara. Därför växlar de ständigt roll med varandra. Genom att härma den andres stereotypa gester, eller låna hans kungakrona, blir man honom för en stund. Eller henne.
De unga skådespelarna hinner under en och en halv timme bli allt säkrare i alla rollerna. Det är en fröjd att se hur de i vita sjömansaktiga byxor och skjortor rör sig mellan skrotskulpturerna, i intrikata scheman, som understryks av deras sätt att gång på gång och alltmer triumferande upprepa sina mest lögnaktiga repliker. Och därtill kommer musiken, och ljuset som byter färg över det vita landskapet. Men tillslut träder den unga huvudpersonen Ifigeneia fram och har frigjort sig från alla lögner och all ångest. Rakryggad, rasande och skuldfri går hon frivilligt döden till mötes, medan alla andra vrider sig som maskar. Så är pjäsen slut. Men inte riktigt. För alla radar upp sig på scenen, och sjunger och visslar en alldeles modern och sentimental sång på engelska.
Föreställningen är mycket sevärd. Renodlingen och skärpan gör varje ögonblick minnesvärt. Inga tråkiga transportsträcker i berättandet. Och mycket humor, i gestaltningen av en velig mördarkung, en sirapslen hyena till drottning och en antik kör som består av två fnittriga tjejer med handväskor, som kommit roende till flottbasen i jakt på kärlek och karlar i uniform.
När jag pulsar genom snön mot spårvagnen funderar jag över hur det kan komma sig att denna lilla undanskymda teater kan skapa föreställningar med en konstnärlig kvalitet, djärvhet och precision som jag ytterst sällan mött, och kanske inte ens förväntar mig att möta, på Stadsteatern.
/Kajsa Öberg Lindsten
Svaret på din fråga, Kajsa, stavas Svante Aulis Löwenborg. Med sin fria teatergrupp Cinnober Teater har han i mer än 10 år bjudit oss på högoktaniskt bränsle för tanken,då ofta i samarbete med skådespelaren Harry Goldstein, Denne dog häromåret, men det har inte förminskat Cinnobers ambitioner.
De unga skådesepelarna som förekommer i Ifigeneia spelar med imponerande skicklighet. De byter roller och uppgifter med vararndra på ett naturligt och smidigt sätt. De är egntligen inte gestaltskapare i Stanislavskis meningen, de är sinsemellan utbytbara som delar i en teatermaskin, lika klädda (unisex), osminkade, jämnåriga, smidiga och välgymnastiserade.
Därför frågar jag mig om den flicka som ofta föreställde mamma Klytaimestra och satt med hakan i handen och såg svartsynt ut när hon inte deltog i spelet, inte istället skulle ha gjort som andra skådespelare som helst sonika gjorde sorti ur föreställningen genom att lägga sig raklånga på golvet? Det fanns varken ut- eller ingångarpå scenen, som var vit liksom också dekorem. Denna bestod av gåtfulla vita maskiner i människostorlek, som tandläkarutrustningar på sista vandringen mot den sluliga skrotningen.
Längst bak i fonden lyste ibland en strimma ljus, som om det hade funnits ett hopp.
/Åke S Pettersson
