[101201] Av: Sascha Waltz & Guests och Solistenensemble Kaleidoskop
Regi och koreografi: Sascha Waltz
Kostym: Bernd Skodzig
Ljus och Scenografi: Martin Hauk
Dansensemblen: Liza Alpizar Aguilar, Davide Camplani, Maria Marta Colusi, Edivaldo Ernesto, Delphine Gaborit, Gabriel Galindez Cruz, Renate Graziadei, Mamajeang Kim, Florencia Lamarca, Sergiu Matis, Sasa Queliz, Zaratiana Randrianantenaina, Orlando Rodriguez, Mata Sakka, Yael Schnell, Xuan Shi, Shang-Chi Sun och Niannian Zhou
Musiker: Fiol – Elfa Rún Kristinsdóttir, Daniella Strasfogel, Mari Sawada, Katharina Grossmann, Biliana Voutschkova, Dea Szücs och Anna Eichholz. Altfiol – Lotte Dibbern, Hannah Klein och Yodfat Miron. Cello – Michael Rauter och Boram Lie. Kontrabas – Kristján Orri Sigurleifsson och Jochen Carls. Slagverk – Claudia Sgarbi och Robyn Schulkowsky. Dirigent – Tammin J. Lee.
Musik av kompositörerna: Ruth Wiesenfeld, Yanis Xenakis, Georg Friedrich Haas och György Ligeti.
Spelades 18-21 november 2010 på Radialsystem V i Berlin.
Publiken tränger ihop sig på avlånga, röda galonkuddar utlagda på läktaravsatserna – denna gång är det inga bestämda sittplatser. Kanske får det plats ännu fler åskådare i salen på det sättet. Föreställningen är helt slutsålt – som vanligt när det gäller Sascha Waltz’s föreställningar ¬– och innan dörrarna in till den stora salen har öppnats är det knappt man kommer in genom entrédörren till byggnaden. Entrén består av en avlång rumsyta, sisådär tio meter bred och fyrtio meter lång, inom vilken både biljettkassa och garderob, samt bardisk och ett tiotal bord och stolar ryms. Det blir inte så mycket plats kvar att stå på, och nästan helt omöjligt att ta sig fram för att beställa en kaffe. Jag blir stående tryckt mot ena kortsidan av bardisken och känner att jag hela tiden står i vägen ¬– trippar än hit och än dit för att släppa fram folk som vill lämna in sina jackor eller vill komma fram till toaletten. Men stämningen är hög, det luktar gott från espressomaskinen, vinglasen klirrar, och rummet fylls av varmt ljus och glatt sorl blandat med medryckande jazzmusik.
Metamorphoses (”förvandlingar”) är en två timmar lång föreställning uppdelad i sex separata miniatyrkoreografier ackompanjerade av moderna musikkompositioner för stråkinstrument och slagverk. Scenerna är en vidareutveckling av föreställningsserien ”Dialoge 09”, som inspirerades av och framfördes i två specifika museiutrymmen: Neues Museum – för föremål från egyptisk och förhistorisk tid – i Berlin och MAXXI – museum för samtida konst i Rom. Samtliga dessa föreställningar har varit resultat av ett samarbete mellan Sascha Waltz’ dansensemble och musikensemblen ”Kaleidoskop” – båda ensemblerna med Radialsystem V som hemmascen. Till denna uppsättning har båda grupperna tillskott från extra inbjudna artister – på scenen framträder under föreställningens gång mer än trettio dansare och musiker. Det är mäktigt att se dem alla uppradade under de dundrande applåderna vid föreställningens slut – de blir tvungna att bilda två rader för att få plats!
Hur ska man beskriva den här föreställningen? Många av dansscenerna är mycket speciella och kraftfulla och de fascinerar mig, men samtidigt är rörelserna på något vis så abstrakta och flyktiga att de är svåra att skapa sig en bild av efteråt. Därför känns det nästan omöjligt att beskriva vad det var som fångade mig. Både dansen och musiken är abstrakt och experimenterande. Musiken skapar en massa associationer. Jag tänker på flygplansvrål, missiler, en flugas surrande och en hel ettrig bisvärm. I programmet läser jag att musikstyckena är verk av moderna och samtida kompositörer – det äldsta stycket är skapat i mitten av femtiotalet av den ungersk-judiske kompositören György Ligeti, två av styckena är komponerade för bara tre år sedan, och ett av ackompanjemangen är en improvisation av den suveräna slagverksmusikern Robyn Schulkowsky. Detta senaste är nog den del av föreställningen som imponerar mest på mig.
Robyn Schulkowsky är en amerikanskfödd musiker, som sedan flera decennier är bosatt i Tyskland. Hon har samarbetat med flera kända kompositörer, bland annat John Cage och Yanis Xenakis, och hade också, för ett par år sedan, som del av slagverksgruppen ”Glorious Percussion”, ett uppmärksammat framförande tillsammans med Göteborgssymfonikerna under ledning av Gustavo Dudamel. Här, i ”Metamorphoses”, står hon på en låg plattform – som en liten ö full av pukor och cymbaler – på ena sidan av scenen, medan ett dussin kvinnliga dansare i enkla, mörka klänningar rör sig över scengolvet med kraftfulla, ömsom flytande, ömsom ryckiga rörelser. Musiken stiger och faller, gör små hopp och smyger sig fram, manar på och viskar lugnande – att slagverk kunde ha så många nyanser och så många nivåer av toner hade jag ingen aning om! Dansen verkar flyta ut ur tonerna och vibrera med dem. Dansarna i sina mörka, liksom toga-aktiga klänningar, verkar komma från en annan tid – en annan verklighet. De stirrar hela tiden allvarligt framför sig – som om de såg något vi inte ser, och bar hundratals år av erfarenhet. Och de verkar starka som krigare – rörelserna är fulla av kraft, våldsamma men exakt beräknade.
Musiker och dansare placeras hela föreställningen igenom mycket nära varandra – de befinner sig allihop på scenen. Ofta står musikerna längs med sidorna, vända mot mitten av scenen, och skapar ett slags inramning till dansen. Men ibland hamnar de också mitt i rörelserna. I en scen rör sig dansarna runt musikerna, och kommer sedan allt närmare, tills de plötsligt omringat dem. De kryper tätt inpå, och plötsligt har de mjukt lyft notställ och stolar och får den lilla gruppen musiker att långsamt röra sig runt scenen tillsammans med dem. Musikerna fortsätter koncentrerat att spela, men trippar samtidigt försiktigt över scenen i samlad tropp. Det blir en vacker bild för hur musiken, liksom dansen, rör sig genom rummet. Trots att det här bara handlar om ett par meter åt olika håll, får man en så mycket tydligare känsla av hur ljudet verkar förflytta sig och komma från olika delar av salen.
I en av de sista scenerna blir bilden av musikens kraft ytterligare förstärkt. Här har man placerat två rader av musiker mitt emot varandra – en på varje sida av scenen. De är nästan som spegelbilder av varandra – två likadana plattformar med slagverk, cello, kontrabas och tre violinister. Och i mitten är dansarna – som instängda mellan två vibrerande väggar av ljud. Och just detta blir mitt starkaste minne från den här föreställningen – minnet av ljudet, och av musikernas placering i relation till dansarna.
/Hanna Nordqvist
