[101201] Text och regi: Marius von Mayenburg
Scenografi och kostym: Nina Wetzel
Musik: Matthias Trippner
Dramaturgi: Maja Zade
Ljus: Erich Schneider
Kuliss: Andreas Geißel
På scen: Eva Meckbach, Judith Engel, Robert Beyer och Sebastian Schwarz
Urpremiär var 20 November 2010 på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin
Ett par kommer hem till sin lägenhet efter semestern. Allt verkar vid första anblicken vara som det ska, men snart börjar de upptäcka underliga förändringar i hemmet. I hallen hittar de ett stort, mystiskt paket och ett brev från elverket, där det står att strömmen nu stängts av på grund av obetalda räkningar, i köket står en absurd växt med glatta avlånga frukter, och under soffan är det fullproppat med blåa plastsopsäckar. Och så plötsligt kommer ett annat par intassande – vännerna som skulle passa lägenheten under semestern – och allt vänds upp-och-ner. För vem är det egentligen som lägenheten tillhör? Det besökande paret börjar alltmer bete sig som om det är de som är ägarna och de andra som besöker: Frun går med bestämda steg in i köket för att koka kaffe, har sönder teservisen och kommer utstövlande för att kasta in skärvorna under vardagsrumssoffan. Mannen släntrar iväg för att duscha och kommer tillbaka helt näck med en handduk över axlarna. Och så säger de tillslut rakt på sak, att det kanske ändå är dags för de andra att börja tänka på refrängen – vill de kanske ha hjälp att ringa en taxi? Det första paret kan inte göra annat än att förbluffat titta på, varje försök till protest avvisas raskt och de har egentligen ingenting att sätta emot. Till slut bara rusar de förfärat ut ur den egna lägenheten. …om det nu är deras lägenhet. Kanske är det faktiskt de som misstagit sig… Det verkar de nästan själva också tro tillslut.
Rollerna fortsätter att växla hela föreställningen igenom. Så fort en figur har tagit form på scenen, ifrågasätts den av en annan figur. Den som var aupairflicka är plötsligt fru, och kvinnan som fram till dess trott sig vara fru och mamma i familjen tvingas helt plötsligt acceptera rollen som gäst. Det odrägliga, bortskämda barnet blir på ett ögonblick make åt den skumma hyresvärdinnan på skidorten. Och mitt under den dramatiska upplösningen och det slutliga avslöjandet av vad som finns i det hemska paketet från föreställningens inledning, kommer plötsligt scenarbetare inklampande och börjar plocka isär hela scenografin. För regissören har ändrat sig – han vill inte längre ha den här typen av naturalistisk scenografi. Fast var är egentligen regissören? Den lite besvärade regiassistenten tvingas medge att han inte varit där på länge. Ja, faktiskt har han aldrig varit där alls, kanske har han helt enkelt dött för länge sedan eller aldrig existerat…
Föreställningen ”Perplex” är som en enda lång lek med teaterkonventionerna. Regissören jämställs med Gud, den fjärde väggen bryts omväxlande ner och återupprättas beslutsamt, och vi i publiken blir del i figurernas skenande, osunda fantasi – ”Står du där och pratar med väggen igen!?! Vi hade ju bestämt att det skulle vara slut med det där!” förebrås en av figurerna efter att ha blivit påkommen mitt under en förklarande monolog riktad mot oss. Och senare blir vi, publiken, ett slags ”Storebror” – del av ett hemskt övervakningssystem, någon som i hemlighet iakttar.
Det är som om man har velat trycka in så mycket som möjligt i en och samma pjäs, för här har man också lyckats få in referenser till både Darwins teori om arternas uppkomst och Nietzsches tankar om Guds död, samt små instick från Platons idé om helvetet. Korta texter från alla dessa tre stora tänkare finner man i programmet, som i övrigt är fyllt av färgfoton från föreställningen, men saknar någon specialskriven text som handlar om vad man haft för idéer eller egentligen velat åstadkomma med den här pjäsen.
Föreställningen är framförallt lekfull och skämtsam. Och ibland blir det faktiskt riktigt roligt, speciellt gäller det scenen med maskeradfesten med nordiskt tema, där en av figurerna kommer förklädd till isländsk vulkan. Men det blir också lite för mycket till slut – för mycket ironi, för mycket råa skämt, för mycket överdrivna skrattretande känsloutbrott och för mycket inskjutna blinkningar till publiken. Skådespelarna är suveräna på att låta rollerna glida över i varandra, det är fantastiskt att se hur snabbt situationerna förvrids, men jag saknar ändå enstaka stunder av allvar – någon tanke som får chans att utvecklas och få någon form av betydelse. Trots alla de filosofiska referenserna känns det hela i slutändan mest som ytlig underhållning.
/Hanna Nordqvist
