[101128] Svenska Dagbladet/TT rapporterade den 10/11 om att ingen uppgörelse hade nåtts om EU-patent. EU-förslaget innebar att unionens patentspråk skulle vara engelska, franska och tyska, men detta motsatte sig Spanien och Italien. Två dagar senare rapporterade Mats Hallgren i Svenska Dagbladet att Sverige och ett antal andra EU-länder ville gå vidare på egen hand för att skapa ett gemensamt europeiskt patent.
Det är alldeles utmärkt att Spanien och Italien blockerar förslaget. Det innebär att andra länder kan stanna upp och verkligen begrunda vilka patentspråk som ska användas inom EU. Spaniens position är nämligen fullt rimlig. Visserligen är spanska som modersmål med 41 miljoner modersmålstalare mindre än tyska med c:a 90 miljoner modersmålstalare, engelska med c:a 65 miljoner och franska också runt 65 miljoner inom EU-området. T.o.m. italienska med 58 miljoner modersmålstalare är större. Men enligt de flesta språkstatistiker är spanska med 330 miljoner talare större som modersmål globalt än engelska.
Syftet med de förhandlingar som har förts är att reducera antalet nödvändiga patentspråk i EU. Idag måste en patentansökan i EU godkännas i var och en av de 27 medlemsstaterna och på landets officiella språk, d.v.s. totalt 23 språk. Dessutom måste man betala avgifter i varje land.
Men diskussionen om obligatoriska språk i samband med EU-patent är bakvänd. Om EU verkligen vill säkerställa ett mångspråkigt Europa, borde diskussionen börja i en helt annan ända. Det viktigaste är att alla nationalspråk i Europa används som patentspråk.
I en artikel från 2002 skrev Olle Josephson:
”Patentbeskrivningar har inte många läsare. Men den tekniska svenskan förnyas och preciseras i dessa patenträttshandlingar som av juridiska skäl fordrar ett mycket exakt språk. När de högt kvalificerade patentingenjörerna sliter med sina översättningar eller originaldokument föds och frodas orden: …. De kan vandra vidare till termbanker, arbetsbeskrivningar och läroböcker. Svenskan berikas.
Transnationella storföretag med översättningsavdelningar och jurister reder sig utan patent på svenska. Men hur ska småföretagare och innovatörer utan kapital klara att läsa andras patentbeskrivningar och utforma egna utan att riskera misstag och mycket dyra rättsprocesser? Och i förlängningen drabbas vi alla som inte har engelska som modersmål.”
Detta principiella resonemang gäller naturligtvis alla nationalspråk. Ett nationalspråk är inte komplett och samhällsbärande om det inte längre används för patentansökningar och patentbeskrivningar. Om patentansökningar och -beskrivningar i fortsättningen bara behöver skrivas på engelska, tyska och franska, är detta till uppenbar nackdel för de övriga nationalspråken i Europa.
Sverige tillhör f.ö. de medlemsstater i EU, som i de hittillsvarande förhandlingarna frivilligt har släppt kravet på att beskrivningar av europeiska patent ska vara översatta till svenska. Denna förändring av den svenska patentlagen trädde i kraft 2006. Denna anpassning förklarar också den mystiska ordalydelsen av paragraf 3 i den svenska språklagen från 2009:
”Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.”
Enligt vår uppfattning borde i stället regeln vara att alla patentansökningar och – beskrivningar ska vara avfattade på det nationalspråk i den medlemsstat, där patentansökaren, vare sig det är fråga om ett företag eller en enskild uppfinnare, är verksam och dessutom på ett av språken engelska, franska, spanska och tyska. Högst två språk blir alltså obligatoriska enligt denna modell. Större företag kommer förmodligen att se till att översättningar till fler språk görs, men detta är fakultativt.
Konsekvensen blir att brittiska och irländska patentansökare måste översätta sina texter till franska, spanska eller tyska; de franska måste översätta till antingen engelska, spanska eller tyska; de spanska till antingen engelska, franska eller tyska; och de tyska till antingen engelska, franska eller spanska. Uppfinnare eller företag i stater, som har inte har något av de fyra nämnda stora språken som nationalspråk, använder alltså sina nationalspråk, som de behärskar bäst, och är bara tvingade till att översätta sina dokument till ett av de stora språken (och inte till 22 som idag) för att ansökan ska vara giltig.
Nätverket Språkförsvaret
genom Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Jan Malmstedt/Hillo Nordström/Arne Rubensson
